Don't Let me be Misunderstood

 Some rights reserved by rasdourian

Nina Simone må i sin musikaliska gärning ligga ganska så långt från disco. Men i hennes handlande och liv personifierar hon precis det som discon kom att handla om. Överkommande av hinder som ras, sexuell läggning eller klass. Hon personifierar den kampen.

Det är därmed inte mer än rätt att en av de finaste discolåtar som har gjorts är skriven för Nina Simone från början. Redan 1964 spelade hon in den.  Att hennes tolkning inte klättrade in på några listor betyder ju inte att den inte håller yppersta klass. Istället plockades låten upp av Animals och blev deras kanske största hit jämte "House of the rising sun". Den skulle dock behöva ligga på jäsning fram till 1977 innan den nådde sin fulländning via en studio i Paris. Här filade nämligen producentparet Nicolas Skorsky och Jean Manuel de Scarano på stora drömmar om internationella hits. Det enda de saknade var egentligen någon att kanalisera dessa hits genom.

I'm just a soul who's intentions are good 
Oh Lord, please don't let me be misunderstood

Leroy Gómez lärde sig tidigt att spela saxofon och vid 14 hade han sitt egna band. Han valde trots det att gå med i gruppen Tavares och hänga me dem på världsturne runt USA och Europa. I Paris snubblar han över Elton John i vimlet och bjuds in för att spela på albumet Goodbye yellow brick road. Han finner sig väl tillrätta i både Paris och studion och väljer att stanna kvar som studiomusiker. Häpp! In kommer Nicolas Skorsky och Jean Manuel de Scarano.

Det är dessa tre som kommer att skapa dagens monsterhit. Don't Let me be Misunderstood. Det är 16 minuter av flamenco som möter disco. Vilket möte det blir. Det slår gnistor. Normalt sett är en låt på 16 minuter dömd att hamna bortglömd på hyllan där man gömmer konstmusik och pårökta symfonirockares alster. Men 1977 funkar det hur bra som helst. Det blir mot alla odds en kanon hit i Frankrike. Casablanca records plockar upp den och plötsligt har man även en hit i USA och resten av världen. Plötsligt är man etta på danslistan i USA. På Billboard hot 100 klättrar man till plats 15. Det går ganska bra het enkelt.

Leroy behöver inte Nicolas Skorsky och Jean Manuel de Scarano längre och avpolleterar dem. Det var ju synd kan tyckas då framtida försök liksom bara blir pastischer av de två första hitsen. Men Leroy är glad ändå och fortsätter att turnera världen runt och sjunga sina två megahitar.

Enligt Leroy  såldes runt 25 miljoner skivor. Det kan man leva gott på resten av livet.

Äntligen är det #Discofredag