Om mindre än en vecka är det julafton. Det är helt enkelt dags att komma in i den där speciella julstämningen. Det är mycket glitter och blinkande ljus. Inte så lite disco helt enkelt.
Därför bjuder #Discofredag på en riktig specialare. Village Peoples specialversion av YMCA i julkostym.
Om vi skall summera året som gått så kan vi notera att #Discofredag sedan starten har haft 3000 besök på sidan. Hur många lyssningar spellistan på Spotify har haft har jag tyvärr inte statistik på men jag hoppas att även den har spritt en del glädje.
#Discofredag tackar för detta första år och lovar att återkomma ännu mer glittriga och dansanta 2016!
Det finns låtar som på bara en bråkdel av en sekund kan förflytta dig från den plats där du befinner dig till en plats där det är sommar, sol, paraplydrinkar och ett mycket enklare liv.
Dagens låt är en sådan.
Egentligen spelar inte Third world disco. De är sprungna ur den Jamaicanska musiktraditionen och om man frågar dem så är de ett reggaeband. Men de blandar sin reggae med funk och discoinfluenser och uppnår det där fantastiska att 1+1=3. Ungefär som när man blandar rom och coca cola. Eller dadlar och bacon. Eller ost och honung. Ja ni fattar.
Let's give love a try
Let love control, control your destiny
Owe it to ourselves, yes we do
To live happy eternally
Nu skall vi inte förledas att tro att låten "Now that we found love" är något som Third world har skapat själva. Nej det är en cover. Männen bakom låten är de fantastiska Gamble & Huff som figurerat tidigare här på #discofredag. De är männen bakom Phillysoulen. Den glada och dansanta musiken vi möter hos artister som Ojays (som spelade in originalversionen) men även artister som Harold Melvin & the bluenotes, People's Choice, Archie Bell & the Drells, MFSB och så vidare.
Now that we've found love
What are we gonna do with it?
Now that we've found love
What are we gonna do with it?
Men låtar som är riktigt bra blir ju oemotståndliga för klåfingriga musikanter. På 1990-talet var det Heavy D som bara var tvungen att göra sin egna tolkning. Det betyder att vi snart borde få ytterligare en version inom de närmaste åren. Men faktum kvarstår att det är en version som bättre än alla andra lyckas framkalla en känsla av värme, coca cola och bara en gnutta rom. Det är dagens version. Nu drar vi till baren vid stranden och dansar vettja. Det är #discofredag!
Kanske inte renodlad disco... MEN! Det är liksom ändå intimt förknippat med den tiden och den speciella känslan som slutet av 1970-talet hade. Jag minns hur jag var så totalt fascinerad av dr Hook. Jag upptäckte dem genom att bläddra i en kompis storasysters Starlet. Plötsligt fanns de där.
En av killarna hade en lapp för ögat. Precis som en pirat. De var långhåriga, farliga och lite snälla samtidigt.
Det dröjde mer än tio år innan jag fick höra musiken. Men när jag gjorde det så blev jag betagen. Disco, country och pop i skön förening. Ovanpå det texter som kanske inte riktigt funkar på pingstkyrkans danskvällar (om de har sådana).
When you're in love with a beautiful woman, you watch your friends;
When you're in love with a beautiful woman, it never ends;
You, know that it's crazy and you wanna trust her
Then somebody hangs up when you answer the phone;
Dessutom. En kille som kan lira maracas som "lapp för ögat killen" ÄR disco!
Svensk Disco är extremt ovanligt. Musiklivet under 1970-talet var nämligen färgat av en strömning som kallas "proggen". Progressivt betydde vid denna tid märkligt nog en enorm vurm för knätoffs, fiolspelande och ett sökande efter musikens "rötter". Man var alltså extremt konservativa vilket alltså var samma sak som progressiva.
Att man dessutom gärna gick "all in" och skaffade sig ett skägg inspirerat av Gustav Vasa och en människosyn där kollektivet var allt och individen inget spär liksom bara på en bild av en samhällskultur som så här i backspegeln framstår som lätt vrickad.
I en så kollektivistisk och konservativ kultur fick liksom inte discons frihetstörstande och individualistiska budskap inte plats.
Det fanns dock de som försökte. En av dessa hjältar heter Bengt Palmers. Han är mannen bakom Sveriges kanske bästa exempel på disco. Björn Skifs episka discodänga Krama dig.
Här står man som ett fån,
och studsar upp och ner,
du ser ingenting.
Oh, i musikens dån,
försöker jag få fram vad jag vill,
en gång till.
Krama dej, ja jag vill (får jag be dej och krama mig)
Mmm, jag vill hålla i dej.
(varför måste det va så här)
Ooh, varför é det så här.
(när jag bara vill krama dej, svara mig)
Tyvärr vågar man inte riktigt öppet visa sin kärlek till discon. Istället klär man den i en något ironisk skrud. Man låtsas helt enkelt kritisera discon mitt i sin hyllning. Fegt men smart. I sin text kritiserar man discons individualistiska dansstil och beskriver hur man känner sig som ett "fån" där på golvet. Egentligen vill man ju bara kramas och hålla i den där speciella. Man vill helt enkelt dansa foxtrot. Se där ett drag av den konservativa tidsandan under 1970-talet.
Men nog kverulerande. Vi gläds istället åt att vi fick denna pärla av Bengt och Björn. Vi tar helt sonika med oss giraffen och går på Tonga Tonga. Det är äntligen #Discofredag. Musiken börjar 17 sekunder in i klippet.
Quincy Jones är ett av våra största musikaliska genier. Med en musikalisk resa som börjar i Jazzen kröner han sin gärning med att mejsla fram kanske 1900-talets största stjärna. Michael Jackson.
Men det börjar i Seattle. Quincy träffar Ray Charles som ung tonåring och de blir vänner. Quincy som vill lära sig allt om musik suger i sig allt vad den några år äldre Ray har att lära ut. Musiken är Jazz och legenderna säger att de redan som unga snackade sig in på klubbar där de egentligen inte alls hade åldern inne att vara. De båda är gudabegåvade musiker, arrangörer och kompositörer. Deras vänskap håller i sig än till denna dag och låter inte det faktum att Ray Charles dog 2004 stå i vägen för ett fortsatt musikaliskt utbyte.
Quincy gör sig en karriär som trumpetare i Lionel Hamptons orkester. Men han visar sig vara en talang när det gällde arrangemang och går vidare för att jobba med Sarah Vaughan, Dinah Washington, Count Basie, Duke Ellington och Gene Krupa. Ja faktiskt alla de andra stora jazzlegenderna också. Han var helt enkelt bäst och jobbade med de allra bästa.
Quincys storhet låter sig inte begränsas till musiken. Han lärde sig även musikindustrin. Vilket han upptäckte var en helt annan sak. Han gjorde karriär som skivbolagsmänniska och klättrade ända upp till en vice VD post på Mercury records. Redan 1964! En prestation i sig själv i ett hårt segregerat USA.
Det är när han under 70-talet arbetar med filmmusik som han gör sitt första samarbete med Michael Jackson. "The Wiz" var en Motown producerad musikalfilm baserad på trolkarlen från OZ. Michael frågade Quincy om han kunde tipsa honom om bra producenter till hans nya skiva och det slutade med att det blev Quincy som producerade.
Off the Wall. Thriller. BAD.
Musik som förändrade världen. Fullständigt!
Smart. Snyggt. Stilfullt. Så rasande intelligent och välproducerat att futtigheter som hudfärg plötsligt inte längre hade bäring. MTV fick ge sig och var helt enkelt tvungna att spela låtarna. Plötsligt hade musikvärlden och den övriga världen vaknat.
You say that workin' is what a man's supposed to do
But I say it ain't right if I can't give sweet love to you (well, ah)
Working day and night är smart disco men med en jazzig känsla. Bossanova instrumenten i rytmsektionen. Pianot som liksom kör en "call and response" med discogitarren. Blåset är så tight att man bara dör. Ovanpå detta en gudabenådad sångare med ett unikt uttryck. De klassiska skriken och stönen som är Michael Jacksons signum.
Man blir på så gott humör att man skulle kunna dansa sig sönder och samman.
Tänk att få ha levt i samma tid som dessa giganter. Det är en ära och en välsignelse.
Foto wikimedia Public DomainThis image contains persons who may have rights that legally restrict certain re-uses of the image without consent.
Chaka Khan. Denna röst. Denna smekning i ett kallt november. Denna värmekälla som kan tina upp även det kallaste hjärta.
Vi pratar här den allra finaste souladeln. Med polare som Ashford and Simpson, Quincy Jones, Prince och Luther Vandross är det inte konstigt att det alltid låter så sjukt bra när Chaka öppnar munnen.
Värt att nämna är även att hon går att hitta i Gospelkören bakom James Brown i filmen Blues Brothers. Bara en sådan sak. En av de filmerna som för alltid har satt sina spår i såväl hur jag uppfattar höjden av modemedvetenhet (Svarta solbrillor, brallor, kavaj och slips. Vit skjorta.) Såväl som musik. Soundtracket är en höjdare.
And first you put your arms around me
Then you put your charms around me
I can't resist this sweet surrender
Oh! My nights are warm and tender
We stare into each other's eyes
And what we see is no surprise
Got a feelin' most would treasure
And a love so deep we cannot measure
Ain't nobody
Loves me better
Chaka kommer att leva för alltid och just den här låten dyker upp om och om igen på listorna i nya versioner med nya artister.
Produktionen är mycket mera avancerad än vad man skulle kunna tro. Om man aktivt lyssnar så märker man att en mängd olika instrument kommer och går under låten. Syntar, gitarrer och diverse slagverk passerar närmast obemärkt in och ut. Några pukor får vara med en tre fyra slag för att sedan vänta minuter innan de får dyka upp med en tre, fyra slag igen.
Och KÖREN! Så fet att man baxnar.
I ett kallt november är detta en mjuk och varm famn att mjukstarta en grym fredag. #Discofredag
Dags att återvända till Tyskland och underbara demonproducenten Frank Farian.
Bony M helt enkelt. Allt är perfekt. Fjäderboa och tajt paljettbeströdd skjorta.
Slutsnackat. Nu njuter vi av att det är #discofredag...... och för de som går i skolan LOV!
Diana Ernestine Earle Ross eller kort och gott Diana Ross är en sådan där ikonisk superdiva som är bara så mycket larger than life att man bara dör.
Hon ser dagens ljus redan 1944 och är alltså idag en gammal tant. Svårt att fatta. Hon växte upp i Detroit. Bodde granne med Smokey Robinson och börjar fuska med musiken som femtonåring.
Med sin första grupp the Primettes spelade de upp på Motown. Berry Gordy råkade gå förbi och blev betagen av skönsången. När han fick reda på hur gamla de var så sa han dock att de kunde komma tillbaka när de gått ut skolan.
Motown är kanske inte disco men man kan inte överskatta det inflytande Motown har haft på musiken. Inte minst det fantastiska som det innebar att bryta igenom rasbarriären. Utan Motown hade vita fortfarande lyssnat på smörsångare av italiensk härkomst och country and western. Tack gode gud för att vi slapp banjon!
Don't call a doctor
Don't call her momma
Don't call her preacher
No, I don't need it
I don't want it
Dagens låt är en riktigt skön skapelse. Det börjar lite släpigt och skönt. Söndagsmys i sängen när man inte behöver gå upp typ. Diana kråmar sig och åmar sig. Basen är funkig. Stråkarna fläskiga. Elpiano liksom busar till det. Sedan plötsligt händer något. Tempot stegras och en pockande elgitarr av funkigaste slag börjar spela en pockande slinga som basen hänger på. Drivet kommer från en hi-hat som allt sedan denna låt ser dagens ljus har varit en standardingrediens i det vi idag kallar House.
Diana liksom viskar och sjunger på samma gång. Det är himmelskt bra.
Ah, if there's a cure for this
I don't want it
Don't want it
If there's a remedy
I'll run from it, from it
Låten blev startskottet för en andra karriär för Diana Ross. Här säkrade hon en plats i discons allra högsta division. Ännu i denna dag står hon på scen. Hon är Motowndivan och discodivan i en och samma person. Det är helt enkelt imponerande.
Idag kan jag bara inte motstå att ge er denna pärla skapad av den legendariska trion Holland, Dozier, Holland.
Lamont Dozier samt bröderna Brian och Eddie Holland är männen bakom Motown. De ÄR Motown helt enkelt. Under sin karriär ligger de bakom hela 35 singlar som når top tio på Billboard. Bland annat 10 av Supremes 12 hitsinglar. Deras mest framgångsrika år 1965 har de hela sex singlar på top tio. Fyra av dessa når förstaplatsen.
HDH (som vi insatta kallar dem) var Motown trogna från tidigt 1960-tal tills de 1967 råkade bli ovänner med Berry Gordy (Motowns VD och skapare). Givetvis handlade det om fördelningen av royalties. Bråket ledde till att HDH lämnade Motown och därmed tappar de även det sammanhang av kreativitet som plockade fram deras bästa sidor. Varken Motown eller HDH hämtar sig från skilsmässan.
Wanna thank you for the joy you've brought me
Thank you for the things you taught me
(Heaven must have sent you)
Thank you for holding me close
When I needed you the most
(Heaven must have sent you)
Dagens låt är egentligen inspelad av The Elgins redan 1966. För all del en kompetent version. Men Disco är det inte. Nej det krävdes en kvinna av en annan kaliber för att det skulle bli till disco.
Bonnie Pointer är syster till Pointer sisters. Men valde att gå sin egen väg 1977. Redan på hennes första album hittar vi dagens låt. Produktionen är genomgående nyskapande och allt igenom fantastisk. Basen är fläskig på ett lite märkligt sätt. Gitarren liksom bara vispar på och handklappen (eller om det är en trummaskin) liksom ligger en meter ut från högtalaren. Trummorna låter som papplådor (helt rätt) i bakgrunden congas som bara försiktigt trummar på och stråkarna liksom bara kvittrar. Kören som förstärker liksom ligger så där tight bakom Bonnie att man bara baxnar.
Breaket måste bara nämnas. Hur tänkte de där? 3:10 in i låten så flippar de ut. Först går stråkarna bärsärkagång och sedan plockar de fram en leksaksgitarr för att slutligen slå lite på några flyttkartonger. Modigt? Ja! Galet? Ja!
Att man dessutom kreativt använder sig av så kallade rörklockor är väl närmast unikt i populärmusikaliska sammanhang. Tack Bonnie! Himlen måste ha sänt dig för att vi skall få hålla #Discofredag!
Som så många andra blev jag totalt träffad av den fantastiska filmen saturday night fever. Ännu till denna dag kan jag minnas hur jag av en slump råkat slå på en kanal på teven där en självsäker John Travolta kliver gatan fram. Jag var fångad. Filmen har på lösa grunder blivit en symbol för en ytlighet som discon inte på något sätt egentligen har.
Disco är allt annat än ytligt. Det är de kämpandes kampmusik. Det är de fattiga, de utsatta och de förtrycktas musik. Det är musik med en glädje och en kraft som man kan hämta styrka ur. Det är ingen slump att discon är de svartas, puertoricanernas och bögarnas musik. Jag dristar mig till att hävda att Jesus om han kommit till vår värld 1978 hade gjort det till tonerna av disco. Med änglar i puffärm och glitter i kören.
Up above my head
I hear music in the air
That makes me know
There's a party somewhere
Dagens låt är skapad av the Trammps. Luffarna (ja ni ser att tesen håller).
Sprungna ur Philadelfias do-wop och soulscen på 1960-talet med tydliga gospelinfluenser i sången inleder de sin discoperiod redan 1973 med låten Love Epidemic och det är starten på ett årtionde i vackra kostymer, guld (rökelse och myrra?) och otroligt svängig musik. De inleder sin skivkarriär på legendariska Buddah records som gett oss storheter som Curtis Mayfield som gav ut sin Superfly på bolaget. Men även The Isley Brothers eller varför inte Bill Withers har vi Buddah (Jesus OCH Buddah i samma blogginlägg hur mycket tecken behöver ni????) att tacka för att vi fått njuta av.
Att karriären peakade med soundtracket till Saturday night feever är självklart. Men låten verkar aldrig upphöra att spelas. Men varför skulle den det. Det är kort och gott ett mästerverk i klass med Mona Lisa och Picassos bästa.
Det är fredag mina vänner. #discofredag. På med plyschoverallen nu kör vi.
"Sammy Davis Jnr Allan Warren" by Allan warren - Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Commons
Efter att ha sammanträtt med discokännaren och framstående dansaren Johan Lilia så har jag kommit till insikt om att Sammy Davis jr ÄR disco. Jag hävdade motsatsen. Men jag böjer mig för sakkunskapen.
Sammy var en sann allkonstnär. Han dansade, sjöng, spelade vibrafon, trumpet, och trummor, imiterade och agerade. Ja och så har i alla fall en låt som är disco i sin portfölj av örhängen.
Men Sammy var dessutom en modig man. 1960 gifte han sig med den svenska skådespelerskan May Britt Wilkens. Detta vid en tid då äktenskap mellan personer med olika hudfärg fortfarande i lag var förbjudet i 31 av USA:s delstater. Att han hängde med Frank Sinatra och Dean Martin ger inga discopoäng men att göra signaturen till Baretta känns väldigt, väldigt disco.
Don't do the crime if you can't do the time
Baretta skall inte förväxlas med Beretta som är en italiensk vapentillverkare. Företaget är ett av världens äldsta familjeägda företag. Grundades redan 1526. 1526 (MDXXVI) var ett normalår som började en måndag i den Julianska kalendern. Men nu är det fredag och dags att skaka loss rumpan riktigt ordentligt. Men på ett coolt och sofistikerat sätt. Gärna med en tandpetare i mungipan. Det är #discofredag
Melba Moore!
Jag har sedan jag första gången såg skymten av detta namn någon gång i slutet av 1970-talet varit förälskad och fascinerad! Det kanske beror på min märkliga hjärna men jag gjorde så konstiga associationer. Melba hette (heter) ett margarin.
Min unga pre-teen kropp uppfattade det som något man gärna ville ha moore av. Idag kanske associationen hade varit lite annorlunda. Men då var ett paket margarin blandat med socker och kakao bland det vackraste livet hade att erbjuda.
Inte anade jag att jag var så nära sanningen man kan komma. Melba Moore är en "soul sister, brown sugar" av finaste märke.
Låten är en riktig discorökare. Skriven av den i sammanhanget inte helt okände Van McCoy. Mannen bakom monsterhiten The Hustle.
Man blir glad och bara så där tokigt peppad att man riktigt känner i hela kroppen hur det bara spritter av nyförälskelse.
You smile at me
And suddenly
The wheels of love begin to turn inside of me
You said hello
I felt a glow
Right then and there I knew I'd never let you go
Cause I know, I know
This is it
Ljudbilden är så där kompakt och kompetent att man nästan har svårt att urskilja delarna från helheten. Men stråkarna är helvilda. De filar på med en frenesi som närmast framstår som hyperaktiv. Där finns en funkgitarr som liksom bara dyker upp så där självklart i mellanpartierna. för att sedan vila i refrängen. Basen pumpar på. Men på ett tryggt och tillbakalutat sätt. Trummorna bildar en fast grund utan att nämnvärt märkas. Ett och annat fill gör att man trots allt noterar att "ja men där är de ju, pukorna"
Kören är så där djupt kompetent.
Sedan är där Melba! Vilken röst! Vilken förmåga att övertyga. Jag känner att hon älskar mig. Hon är så förälskad. Jag erkänner mig besegrad och kan bara säga det samma. Melba This is IT!
Nu dansar vi ut i denna fredag. Så där galet förälskade att vi bara måste dansa. Det är fredag #Discofredag. Give me MOORE!
I dessa svåra tider av krig och flykt är det viktigt att komma ihåg att kärleken är den starkaste och viktigaste kraften på jorden. Ju mer vi öser ur den desto mer av den får vi. När vi stirrar egoismen och terrorn i vitögat är det lätt att glömma att vi äger makten att betvinga ondskan genom kärlek.
Men vi kan, och vi skall, göra det tillsammans.
”Jag har upptäckt, att det högsta goda är kärleken. Den är universums innersta princip. Den är livets stora förenade kraft."
- Martin Luther King jr
Men i dessa dagar undrar man ibland var kärleken är. Precis som Roberta Flack och Donny Hathaway. Det känns inte riktigt som discofredag idag. Nej idag är en viktigare dag än så. Idag är en dag av kärlek. En dag när vi öppnar våra hjärtan! De kommer i dåliga båtar. Utblottade och utelämnade. Låt oss möta dem med respekt och kärlek. För att vi kan och för att vi vill. För att det är det rätta att göra. http://www.svt.se/radiohjalpen/ge-en-gava/
Dagens låt Bandolero är ett litet spanskt smycke. Det är disco men med en flamencogitarr. Så enkelt men ack så effektivt. Gitarristen vid namn Manolo Sanlúcar är inte någon dussingitarrist. Han är en av de stora moderna flamencogitarristerna. Att han har ett hår som får Donald Trumps att framstå som dämpat och sansat är en bonus,
Mycket nöje! Det är fredag. Det är #discofredag. SALUDOS!
Det finns artister som varenda människa känner till. Det finns de där obskyra som kanske bara har några få meningar skrivna om sig på wikipedia. Men så finns de där som tydligen helt passerat obemärkt förbi. Dit kan man räkna JR Funk and the love machine.
Den här singeln har jag spelat många, många gånger. Jag har alltid varit övertygad om att detta måste ha varit en gigantisk hit när det begav sig. Men se där bedrog jag mig!
Helt utan inflytande är låten verkligen inte. Introts clap your hands har scratchats in i otaliga hip hop låtar och fortsätter att dyka upp både här och där.
Men vem som från början greppade mikrofonen och utbrast
Men den är funkig på ett lite skitigt sätt så man får sitt lystmäte. Ett exempel på hur kreativitet ständigt bygger nya saker av gamla ting. Vi människor är fantastiska. Jag har hittat att låten samplats i 80 olika låtar och det är säkert långt från alla. Men artister som Prince, Public enemy, James Brown, Big Daddy Kane och Big audio dynamite har alla smekt denna vinylpärla!
Nuff said! Nu dansar vi CLAP YOUR HANDS det är äntligen #discofredag
Chris, Patrick och Alex må ha sina rötter på Martinique men det är "Cuba" som för alltid kommer att vara deras musikaliska hemland.
Gibson Brothers fick 1980 med Cuba sin största hit och den resulterade i hela 14 guldskivor och en förstaplats på listorna i 16 länder. Detta var med tanke på att de var en fransk grupp något helt unikt.
Låten är en fullständig glädjeexplosion av karibiskt piano som harmonierar perfekt med discostråkar. Ett blås som driver och en basgång som får höfterna att bara komma i självsvängning. Kanske osannolikt på pappret men otroligt välfungerande i praktiken. En riktig sommarhit helt enkelt.
When you're in motion
You seem not to care
You hide your emotions
The joy, the despair
Värt att notera innan du köper en biljett till deras nästa spelning är att det finns en annan grupp med samma namn. Två gubbar från USA som spelar blugrass har mage att göra det under samma namn. Låt mig säga så här. De är inte disco!!!
I dessa dagar av greklandskris kan kanske denna version skänka lite glädje.
Men det är ändå originalet som är bäst. Den väcker en obetvinglig lust hos mig att blanda Malibu med ananasjuice och dansa bort längs en strand. Synd att det regnar ute men jag har sol i mitt hjärta. Det är #discofredag nej inte bara det..... Det är #discofredaginnansemester!!! Nu kör vi!
Om man har dålig koll här i världen så kan man förledas att tro att Tavares är en stad i Florida (mest känd för Allan Holtz. Amatörhistoriker med serier som specialitet ) eller för all del i Brasilien.
Men vi som har koll är självklart överens om att Tavares är ett musikaliskt fenomen bestående av Arthur Paul Tavares, Antone Lee Tavares, Feliciano Vierra Tavares, Jr. och Perry Lee Tavares.
Tyvärr har de inte fått den cred och den uppmärksamhet som de förtjänar genom sin långa karriär. Först 2014 blev de invalda i Rhode Island Music Hall of Fame.
Nåväl det gick för all del ganska bra där i slutet av 1970-talet då de faktiskt lyckades med konststycket att medverka på soundtracket till en av 1900-talets mest omvälvande kulturproduktioner. Nämligen den episka filmen Saturday Night Fever. Som ett resultat av detta fick de även karriärens enda Grammis.
Man kan undra om de varit lika framgångsrika om de behållit originalnamnet Chubby and the Turnpikes...
Dagens låt fick en andra chans genom att klassiska "boybandet" Take That gjorde en cover 1992 som fick en hel del rotation på radion och MTV.
Now winter's gonna turn to spring
And you haven't accomplished a thing
So baby can't you make me just a little time
Cause you never know what's on my mind
Självklart turnerar Tavares fortfarande sporadiskt. Om du vill att de skall spela på din nästa tillställning så är det bara att kontakta dem http://www.tavaresbrothers.com/
Det är fredag mina vänner och för en hel del av er säkert sommarlov. #discofredag kommer säkert att fortsätta lysa upp vardagen även om det kanske blir mer sporadiskt nu under sommaren.
För att fira att sommaren är här i och med inträdet i månaden juni känns det ju närmast självklart att inleda firandet med Donna Summer (badum tuss). Att hon egentligen heter LaDonna Adrian Gaines skall vi inte hålla emot henne. Det fixade hon till genom att gifta sig med den österrikiske skådespelaren Helmuth Sommer (sommar på tyska).
God had to create disco music so I could be born and be successful- Donna Summer
Vad få känner till är att Bruce Springsteen från början gjorde låten Cover Me till Donna Summer. Hon tyckte dock inte att den hade tillräcklig potential så Bruce spelade in den själv och den hamnade på plattan Born in the USA. Kanske bäst så :)
Tråkigt nog har hon lämnat oss och dansar nu ovan molnen och sprider säkert sin glädje till tonerna av paljettbeströdda harpor.
Minnet kommer trots detta att klinga i eoner här på vår discoplanet.
Dagens låt är närmast omöjlig att sitta still till men texten är det nog få som har reflekterat över. Som så ofta i discosvängen så handlar texten om att ge de svaga en röst. Om att ge de undertryckta en röst och en stolthet som de annars saknar. Så väljer jag att tolka det i alla fall.
Now you and me we're both the same
But you call yourself by different names
Now your mama won't like it when she finds out
That her girl is out at night
En kampsång för de prostituerade helt enkelt. Med en text som kanske inte riktigt klarar en närmare granskning i valfri etisk nämnd. Men strunt i det för en stund och ge dig hän till musiken.
Inklämd mellan två monsterhits som Xanadu med Olivia Newton-John och The Winner takes it all med ABBA hittar vi dagens låt på förstaplatsen på Englandslistan.
Trots att guppen Odyssey inte kan räknas till något monsterpopulärt band så uppträder de fortfarande till dags dato.
Historien tog sin början i New York men eftersom deras framgångar var störst i UK så är det där de numera har sin bas.
Steven Collazo, Romina Johnson och Jerdene Wilson turnerar fortfarande och har lika mycket glitter nu som då.
Om suget att se dem blir för stort så har de nästa spelning på:
Denna låt är en riktig "guilty plesure". Elorgeln mina vänner! Det är elorgeln som gör det. Ni vet en sådan där som kunde hittas i varje välutrustad gillestuga på 1970-talet. Den stod där i välputsad träimitation på den bruna heltäckningsmattan. Med sköna röda knappar som det stod poetiska ord som Bossa Nova och Tango på.
Walter Murphy är mannen som gett oss denna pärla. Annars har han mest gett oss reklamjinglar denne man men han har med denna låt blivit fullständigt odödlig! Ja Beethoven har ju ett finger med i spelet men så funkar ju nu en gång det där med innovation. Oftast räcker det att kombinera två redan existerande saker på ett nytt sätt för att fantastiska saker skall hända.
Som yoghurt och glass ungefär.
Tack Walter du har gjort världen bättre! Nu håller vi fredag! #Discofredag!
1975 var ett normalår som började en onsdag i den gregorianska kalendern.
Låtarna på albumet Born to Run av Bruce Springsteen har i genomsnitt 281 ord per låt. Nothing Like The Sun av Sting i genomsnitt 206 ord per låt. Beatles Abbey Road har ett genomsnitt av 102 och Let It Be i genomsnitt 139.
Detta ger ett snitt på 182 ord per låt. Det är inte mycket med tanke på att en normal roman snittar mellan 90.000 och 100.000 ord.
Till detta kan man lägga att en normal artikel i en dagstidning innehåller 1200 ord.
Med tanke på att 1975 var ett normalår är det minst sagt UPPSEENDEVÄCKANDE att man under just detta år har inte mindre än två låtar som inte ens är i närheten av normalt antal ord i sina texter.
Jag talar här såklart om Van McCoys "The Hustle" (fem ord) och Silver Conventions "Fly Robin Fly" (sex ord).
Jag har självklart en teori om varför det blev så här. Det är naturligtvis ingen slump. Det finns en djupt rotad förklaring till varför 1975 är året med de snålaste texterna.
Det börjar med oljekrisen OPEC 1 året 1973. I korta ordalag ökade priset på råolja med runt 400 procent på ett halvår. Som en reaktion på detta föll börskurserna kraftigt under 1973/74. Värdet nära nog halverades! En av de värsta börskrascherna i historien.
Detta kastade in västvärlden i en djup lågkonjunktur. Något västvärlden var helt oförberedd på. Det hade ju närmast pekat rakt uppåt sedan återhämtningen efter andra världskriget tog fart.
Med detta som fond för "normalåret" 1975 så kan man ju förstå att man totalt tappat talförmågan. Att man insåg att här gällde det att snåla. Därav den ytterst sparsmakade poesin i Silver Conventions stora hit Fly Robin Fly.
Fly, robin fly
Fly, robin fly
Fly, robin fly
Up, up to the sky
Jag bjuder alltså här på den fulla texten. Håll till godo och njut av din fredag!
Ja och som ni hör så på stråkföring och stråkarrangemang så är detta en tysk produktion. Men det visste ni ju så klart redan ;) Det är #Discofredag! Achtung bitte!
Some rights reserved by Selbe Lynn
