Dags att återvända till Tyskland och underbara demonproducenten Frank Farian.
Bony M helt enkelt. Allt är perfekt. Fjäderboa och tajt paljettbeströdd skjorta.
Slutsnackat. Nu njuter vi av att det är #discofredag...... och för de som går i skolan LOV!
Diana Ernestine Earle Ross eller kort och gott Diana Ross är en sådan där ikonisk superdiva som är bara så mycket larger than life att man bara dör.
Hon ser dagens ljus redan 1944 och är alltså idag en gammal tant. Svårt att fatta. Hon växte upp i Detroit. Bodde granne med Smokey Robinson och börjar fuska med musiken som femtonåring.
Med sin första grupp the Primettes spelade de upp på Motown. Berry Gordy råkade gå förbi och blev betagen av skönsången. När han fick reda på hur gamla de var så sa han dock att de kunde komma tillbaka när de gått ut skolan.
Motown är kanske inte disco men man kan inte överskatta det inflytande Motown har haft på musiken. Inte minst det fantastiska som det innebar att bryta igenom rasbarriären. Utan Motown hade vita fortfarande lyssnat på smörsångare av italiensk härkomst och country and western. Tack gode gud för att vi slapp banjon!
Don't call a doctor
Don't call her momma
Don't call her preacher
No, I don't need it
I don't want it
Dagens låt är en riktigt skön skapelse. Det börjar lite släpigt och skönt. Söndagsmys i sängen när man inte behöver gå upp typ. Diana kråmar sig och åmar sig. Basen är funkig. Stråkarna fläskiga. Elpiano liksom busar till det. Sedan plötsligt händer något. Tempot stegras och en pockande elgitarr av funkigaste slag börjar spela en pockande slinga som basen hänger på. Drivet kommer från en hi-hat som allt sedan denna låt ser dagens ljus har varit en standardingrediens i det vi idag kallar House.
Diana liksom viskar och sjunger på samma gång. Det är himmelskt bra.
Ah, if there's a cure for this
I don't want it
Don't want it
If there's a remedy
I'll run from it, from it
Låten blev startskottet för en andra karriär för Diana Ross. Här säkrade hon en plats i discons allra högsta division. Ännu i denna dag står hon på scen. Hon är Motowndivan och discodivan i en och samma person. Det är helt enkelt imponerande.
Idag kan jag bara inte motstå att ge er denna pärla skapad av den legendariska trion Holland, Dozier, Holland.
Lamont Dozier samt bröderna Brian och Eddie Holland är männen bakom Motown. De ÄR Motown helt enkelt. Under sin karriär ligger de bakom hela 35 singlar som når top tio på Billboard. Bland annat 10 av Supremes 12 hitsinglar. Deras mest framgångsrika år 1965 har de hela sex singlar på top tio. Fyra av dessa når förstaplatsen.
HDH (som vi insatta kallar dem) var Motown trogna från tidigt 1960-tal tills de 1967 råkade bli ovänner med Berry Gordy (Motowns VD och skapare). Givetvis handlade det om fördelningen av royalties. Bråket ledde till att HDH lämnade Motown och därmed tappar de även det sammanhang av kreativitet som plockade fram deras bästa sidor. Varken Motown eller HDH hämtar sig från skilsmässan.
Wanna thank you for the joy you've brought me
Thank you for the things you taught me
(Heaven must have sent you)
Thank you for holding me close
When I needed you the most
(Heaven must have sent you)
Dagens låt är egentligen inspelad av The Elgins redan 1966. För all del en kompetent version. Men Disco är det inte. Nej det krävdes en kvinna av en annan kaliber för att det skulle bli till disco.
Bonnie Pointer är syster till Pointer sisters. Men valde att gå sin egen väg 1977. Redan på hennes första album hittar vi dagens låt. Produktionen är genomgående nyskapande och allt igenom fantastisk. Basen är fläskig på ett lite märkligt sätt. Gitarren liksom bara vispar på och handklappen (eller om det är en trummaskin) liksom ligger en meter ut från högtalaren. Trummorna låter som papplådor (helt rätt) i bakgrunden congas som bara försiktigt trummar på och stråkarna liksom bara kvittrar. Kören som förstärker liksom ligger så där tight bakom Bonnie att man bara baxnar.
Breaket måste bara nämnas. Hur tänkte de där? 3:10 in i låten så flippar de ut. Först går stråkarna bärsärkagång och sedan plockar de fram en leksaksgitarr för att slutligen slå lite på några flyttkartonger. Modigt? Ja! Galet? Ja!
Att man dessutom kreativt använder sig av så kallade rörklockor är väl närmast unikt i populärmusikaliska sammanhang. Tack Bonnie! Himlen måste ha sänt dig för att vi skall få hålla #Discofredag!
Som så många andra blev jag totalt träffad av den fantastiska filmen saturday night fever. Ännu till denna dag kan jag minnas hur jag av en slump råkat slå på en kanal på teven där en självsäker John Travolta kliver gatan fram. Jag var fångad. Filmen har på lösa grunder blivit en symbol för en ytlighet som discon inte på något sätt egentligen har.
Disco är allt annat än ytligt. Det är de kämpandes kampmusik. Det är de fattiga, de utsatta och de förtrycktas musik. Det är musik med en glädje och en kraft som man kan hämta styrka ur. Det är ingen slump att discon är de svartas, puertoricanernas och bögarnas musik. Jag dristar mig till att hävda att Jesus om han kommit till vår värld 1978 hade gjort det till tonerna av disco. Med änglar i puffärm och glitter i kören.
Up above my head
I hear music in the air
That makes me know
There's a party somewhere
Dagens låt är skapad av the Trammps. Luffarna (ja ni ser att tesen håller).
Sprungna ur Philadelfias do-wop och soulscen på 1960-talet med tydliga gospelinfluenser i sången inleder de sin discoperiod redan 1973 med låten Love Epidemic och det är starten på ett årtionde i vackra kostymer, guld (rökelse och myrra?) och otroligt svängig musik. De inleder sin skivkarriär på legendariska Buddah records som gett oss storheter som Curtis Mayfield som gav ut sin Superfly på bolaget. Men även The Isley Brothers eller varför inte Bill Withers har vi Buddah (Jesus OCH Buddah i samma blogginlägg hur mycket tecken behöver ni????) att tacka för att vi fått njuta av.
Att karriären peakade med soundtracket till Saturday night feever är självklart. Men låten verkar aldrig upphöra att spelas. Men varför skulle den det. Det är kort och gott ett mästerverk i klass med Mona Lisa och Picassos bästa.
Det är fredag mina vänner. #discofredag. På med plyschoverallen nu kör vi.
Some rights reserved by Ŧhe ₵oincidental Ðandy
