Krama dig

 Some rights reserved by @kumlasak on Instagram

Svensk Disco är extremt ovanligt. Musiklivet under 1970-talet var nämligen färgat av en strömning som kallas "proggen". Progressivt betydde vid denna tid märkligt nog en enorm vurm för knätoffs, fiolspelande och ett sökande efter musikens "rötter". Man var alltså extremt konservativa vilket alltså var samma sak som progressiva.

Att man dessutom gärna gick "all in" och skaffade sig ett skägg inspirerat av Gustav Vasa och en människosyn där kollektivet var allt och individen inget spär liksom bara på en bild av en samhällskultur som så här i backspegeln framstår som lätt vrickad. 

I en så kollektivistisk och konservativ kultur fick liksom inte discons frihetstörstande och individualistiska budskap inte plats. 

Det fanns dock de som försökte. En av dessa hjältar heter Bengt Palmers. Han är mannen bakom Sveriges kanske bästa exempel på disco. Björn Skifs episka discodänga Krama dig. 

Här står man som ett fån, 

och studsar upp och ner, 

du ser ingenting. 

Oh, i musikens dån, 

försöker jag få fram vad jag vill, 

en gång till.

Krama dej, ja jag vill (får jag be dej och krama mig) 

Mmm, jag vill hålla i dej. 

(varför måste det va så här) 

Ooh, varför é det så här. 

(när jag bara vill krama dej, svara mig)

Tyvärr vågar man inte riktigt öppet visa sin kärlek till discon. Istället klär man den i en något ironisk skrud. Man låtsas helt enkelt kritisera discon mitt i sin hyllning. Fegt men smart. I sin text kritiserar man discons individualistiska dansstil och beskriver hur man känner sig som ett "fån" där på golvet. Egentligen vill man ju bara kramas och hålla i den där speciella. Man vill helt enkelt dansa foxtrot. Se där ett drag av den konservativa tidsandan under 1970-talet. 

 Men nog kverulerande. Vi gläds istället åt att vi fick denna pärla av Bengt och Björn. Vi tar helt sonika med oss giraffen och går på Tonga Tonga. Det är äntligen #Discofredag. Musiken börjar 17 sekunder in i klippet.

Working day and night

 Some rights reserved by Canadian Film Centre

Quincy Jones är ett av våra största musikaliska genier. Med en musikalisk resa som börjar i Jazzen kröner han sin gärning med att mejsla fram kanske 1900-talets största stjärna. Michael Jackson.

Men det börjar i Seattle. Quincy träffar Ray Charles som ung tonåring och de blir vänner. Quincy som vill lära sig allt om musik suger i sig allt vad den några år äldre Ray har att lära ut. Musiken är Jazz och legenderna säger att de redan som unga snackade sig in på klubbar där de egentligen inte alls hade åldern inne att vara. De båda är gudabegåvade musiker, arrangörer och kompositörer. Deras vänskap håller i sig än till denna dag och låter inte det faktum att Ray Charles dog 2004 stå i vägen för ett fortsatt musikaliskt utbyte.
Quincy gör sig en karriär som trumpetare i Lionel Hamptons orkester. Men han visar sig vara en talang när det gällde arrangemang och går vidare för att jobba med Sarah Vaughan, Dinah Washington, Count Basie, Duke Ellington och Gene Krupa. Ja faktiskt alla de andra stora jazzlegenderna också. Han var helt enkelt bäst och jobbade med de allra bästa.

Quincys storhet låter sig inte begränsas till musiken. Han lärde sig även musikindustrin. Vilket han upptäckte var en helt annan sak. Han gjorde karriär som skivbolagsmänniska och klättrade ända upp till en vice VD post på Mercury records. Redan 1964! En prestation i sig själv i ett hårt segregerat USA.

Det är när han under 70-talet arbetar med filmmusik som han gör sitt första samarbete med Michael Jackson. "The Wiz" var en Motown producerad musikalfilm baserad på trolkarlen från OZ. Michael frågade Quincy om han kunde tipsa honom om bra producenter till hans nya skiva och det slutade med att det blev Quincy som producerade.

Off the Wall. Thriller. BAD.

Musik som förändrade världen. Fullständigt!
Smart. Snyggt. Stilfullt. Så rasande intelligent och välproducerat att futtigheter som hudfärg plötsligt inte längre hade bäring. MTV fick ge sig och var helt enkelt tvungna att spela låtarna. Plötsligt hade musikvärlden och den övriga världen vaknat.

You say that workin' is what a man's supposed to do 

But I say it ain't right if I can't give sweet love to you (well, ah)

Working day and night är smart disco men med en jazzig känsla. Bossanova instrumenten i rytmsektionen. Pianot som liksom kör en "call and response" med discogitarren. Blåset är så tight att man bara dör. Ovanpå detta en gudabenådad sångare med ett unikt uttryck. De klassiska skriken och stönen som är Michael Jacksons signum.

Man blir på så gott humör att man skulle kunna dansa sig sönder och samman.

Tänk att få ha levt i samma tid som dessa giganter. Det är en ära och en välsignelse.

Ain't nobody

• Foto wikimedia Public DomainThis image contains persons who may have rights that legally restrict certain re-uses of the image without consent.

Chaka Khan. Denna röst. Denna smekning i ett kallt november. Denna värmekälla som kan tina upp även det kallaste hjärta.

Vi pratar här den allra finaste souladeln. Med polare som Ashford and Simpson, Quincy Jones, Prince och Luther Vandross är det inte konstigt att det alltid låter så sjukt bra när Chaka öppnar munnen.

Värt att nämna är även att hon går att hitta i Gospelkören bakom James Brown i filmen Blues Brothers. Bara en sådan sak. En av de filmerna som för alltid har satt sina spår i såväl hur jag uppfattar höjden av modemedvetenhet (Svarta solbrillor, brallor, kavaj och slips. Vit skjorta.) Såväl som musik. Soundtracket är en höjdare.

And first you put your arms around me 

Then you put your charms around me 

I can't resist this sweet surrender 

Oh! My nights are warm and tender 

We stare into each other's eyes 

And what we see is no surprise 

Got a feelin' most would treasure 

And a love so deep we cannot measure

Ain't nobody 

Loves me better

Chaka kommer att leva för alltid och just den här låten dyker upp om och om igen på listorna i nya versioner med nya artister.

Produktionen är mycket mera avancerad än vad man skulle kunna tro. Om man aktivt lyssnar så märker man att en mängd olika instrument kommer och går under låten. Syntar, gitarrer och diverse slagverk passerar närmast obemärkt in och ut. Några pukor får vara med en tre fyra slag för att sedan vänta minuter innan de får dyka upp med en tre, fyra slag igen.

Och KÖREN! Så fet att man baxnar.

I ett kallt november är detta en mjuk och varm famn att mjukstarta en grym fredag. #Discofredag