 |
 Some rights reserved by Chris_Parfitt |
Tänk att det tog mig så lång tid att upptäcka att jag ännu inte hade haft med en enda låt av Sister Sledge. Det får vi ju ta och rätta till å det snaraste.
Dessutom extremt passande såhär när första advent knackar på dörren. Sledge betyder ju som bekant släde.
Att välja låt är inte lätt. Där är ju så många goda discoexempel. Men att välja en låt från deras tredje album We are family är ju en självklarhet.
Om man faktiskt lyssnar ordentligt (och kan sin disco) så kan man bara genom att lyssna på elgitarren och basen snabbt konstatera att det med självklarhet är Nile Rodgers och Bernard Edwards som är inblandade.
Vi pratar alltså om männen bakom Chic. Eller ja det stannar ju inte där. Le Freak var ju bara början.
Bara listan som Nile Rodgers sedan går vidare att arbeta med berättar ju att vi här pratar om en av de senaste 40 årens mest inflytelserika musiker och producenter.
Artister som t.ex. Diana Ross, Sheena Easton, David Bowie, Bryan Ferry, Duran Duran, Madonna, INXS, Britney Spears, Spoons, och på senare tid, Daft Punk, Pharrell Williams, Avicii, Disclosure, Sam Smith, Pitbull, Lady Gaga, Kylie Minogue, Nervo, Laura Mvula, Sigala, Keith Urban and Christina Aguilera.
Men 1979 jobbar de med Sister Sledge. Skivan de knåpar ihop innehåller förutom dagens låt även We are Family, Lost in music och Thinking of you.
En kul sak är att tjejerna i Sister Sledge aldrig någonsin hade satt sin fot på ett disco när de spelade in kanske världens bästa discoalbum. Man får förutsätta att de efter att skivan släpptes fick besöka desto fler.
Tjejerna hade dessutom en del tunga invändningar mot texten. De var inte pigga på att sjunga "My crème de la crème please take me home". De menade att de skulle framstå som lösaktiga.
The champion of dance, his moves would put you in a trance
And he never leaves the disco alone
Arrogance but not conceit as a man he is complete
My creme de la creme, please take me home
He wears the finest clothes, the best designers, heaven knows
Ooo, from his head down to his toes
Halston, Gucci, Fiorucci, he looks like a still
That man is dressed to kill
De var ju självklart allt annat än det. De hade (som så ofta inom disco och soul) sin musikaliska skolning från kyrkan och var "fina flickor" som möjligen varit på någon te-dans en torsdag. Nile Rodgers och Bernard Edwards stod dock på sig och resultatet känns helt rätt.
Något måste också nämnas om breaket 3:42 in i låten.
Trummor. Stråkar. Och en liten liten synth (eller om det är en trumpet)
Helt enkelt genialiskt! Kanske det mest minimalistiska break som förekommit på en discoskiva. Själv väljer jag att loopa det om och om igen och bara njuta.
Det är första #discofredagen i advent. Glad helg på er vänner. Nu dansar vi!
