För att fira att det snart är julafton bjuder vi idag på en riktig juldiscorökare. Village People är knappast något av de mer creddiga discobanden men definitivt ett av de kommersiellt mest framgångsrika.
Village people skapades av Jacques Morali som hade ett gäng låtar som han hade gjort med tydlig målgrupp i gayvärlden. Ett album spelades in och då låtarna snabbt började klättra på listorna ökade behovet av att kunna uppträda live.
Snabbt satte man ihop en grupp med tydliga roller som skulle leka med stereotyper som homosexuella män klädde ut sig till när man gick ut och klubbade. Man hittade sina kandidater genom att annonsera i en musiktidning. Annonsen i sig är helt underbar
Macho Types Wanted: Must Dance
And Have A Moustache.
Disco Santa är helt enkelt en julifierad medley version av megahitarna Macho Man, YMCA . Helt enkelt fantastiskt bra. På med tomtemössan och dansskorna. Det är #discoadvent
Vi på #Discofredag fortsätter vår utflykt till 1980-talet med ännu en fantastisk låt!
Året var 1988 och tre tjejer i gruppen Bananarama släpper sin fjärde singel från deras fjärde album WOW!
Detta är både höjdpunkten och den definitiva krisen. Siobhan Fahey har bestämt sig för att lämna gruppen. De har hållit ihop sedan det tidiga 1980-talet. Upplevt skapandet av fyra album och resan från punk till välpolerad dansmusik. Det kanske är svårt att höra men rötterna finns i punken. Två av tjejerna (Sara Dallin och Keren Woodward) växte upp i Bristol där de gick i samma flickskola. Den tredje (Siobhan Fahey) mötte de när de studerade modejournalistik i London i slutet av 1970-talet.
Tjejerna rörde sig i punkkretsar och var kända för att dyka upp som spontana körtjejer till band som Iggy Pop, The Jam, Department och The Nipple Erectors.
När vi glider över i 1980-tal så bor tjejerna ovanför en replokal som används av tidigare medlemmar i Sex Pistols. Dessa hjälpte tjejerna med att spela in sin första demo. Malcolm McLaren försökte övertala tjejerna att ta in honom som manager men de nobbade. Ja ni fattar Bananarama ÄR punk!
Demon skickades till Decca och resultatet blev kontrakt. De är framgångsrika från första början och med varje album växer deras popularitet.
När de får en megahit med Venus har de nått högsta ligan och när det fjärde albumet skall spelas in så är det demonproducenterna och hitmakarna Stock, Aitken & Waterman som skriver och producerar. Resultatet är självklart fantastiskt. Men....
The room has suddenly grown cold And outside in the street it's raining You packed your bags and said goodbye You took my heart without explaining
Där någonstans har de också kommit väldigt, väldigt långt från punkrötterna. Det blir för mycket för Siobhan Fahey som vid den här tiden har gått och gift sig med Dave Stewart (ja han i Eurytmics). Man pratar som vanligt om "musical differences" men det är så klart bara en del av sanningen. De andra två hade helt enkelt slutat fråga om Siobhan ville följa med till puben.
Keren och Sara var mycket goda vänner med George Michael och de spenderade mycket tid tillsammans med honom. Som ett resultat av detta bar sig inte bättre än att Keren och Andrew Ridgeley fattade tycke för varandra. De lever fortfarande tillsammans.
Bananarama är för övrigt enligt Guinness rekordbok den tjejgrupp som har haft flest låtar på hitlistorna genom tiderna.
Dagens låt är en riktig danshöjdare. När det nu lackar mot jul så passar låten ännu bättre än vanligt då den är fullmatad med klockspel som gör att vi så sakteliga kan vänja oss innan vi nästa vecka fullkomligt frossar loss med klockspel och bjällror.
Det åter igen dags att göra en avstickare till det fantastiskt glittriga 1980-talet. Ja ni vet då vi frossade i rosa och mintgrönt och en kille som med det alltigenom lysande namnet Thomas Anders kunde vara popidol.
Det märkliga är att detta är ett artistnamn (efternamnet är extra väl valt måste jag säga och min bror heter Thomas så det kan vara en hyllning till mig och brossan. Man vet ju aldrig...).
Egentligen heter han Bernd Weidung och det fattar man ju direkt att det aldrig kan funka.
Modern Talking kommer från Tyskland. Ja jag vet att det låter konstigt men på 1980-talet kunde de i Tyskland skapa musik som någon utanför hemlandet faktiskt kunde tänka sig att lyssna på.
Dagens låt är deras största hit Brother Louie. Det finns de som försöker lura i oss att låten handlar om heroin. Men om man gör en djupare analys av Modern Talkings texter så ser man att det helt enkelt handlar om banala texter om kärlek. Kärlek och hjärta helt enkelt.
Nedan finner ni en grafisk manifestation av en statistiskt säkerställd analys av Modern Talkings största hits.
Karriären fullkomligt exploderar när de 1985 får en megahit med "You're My Heart, You're My Soul" vilket de följer upp med låtar som t.ex "Cheri, Cheri Lady". De håller helt enkelt en jämn hög kvalité. Dagens låt kommer ut i januari 1986 och ligger på deras tredje album (DET TREDJE). De har helt enkelt en takt i utgivningen som är hissnande. Kanske (bara kanske) säger det något om kvalitetskraven. De fullkomligt vräker ur sig singlar och album. Med tysk noggrannhet och effektivitet levererar Moder talking.
Stay, cause this boy wants to gamble Stay, love is more than he can handle, girl Oh, come on stay by me forever, ever Why does he go on pretending That - his love is never ending fate Babe, don't let him steal your love from me
1987 splitras gruppen. Det pratas om "musical differences" men alla vet att anledningen stavas NORA. Thomas Anders gifter sig med Nora 1984 och får då det berömda NORA-halsbandet av henne. Nora blir sedan i snabb takt Thomas Anders personliga manager, makeup artist och fotograf. Likt en modernare variant av Yoko Ono så blir hennes inflytande mer än vad bandet kan mäkta med.
Dieter Bolen skräder inte orden utan menar kort och gott att Nora är en galen kvinna som sabbar Modern Talking.
Det får vara hur det vill med det. Brother Louie är ett stycke musikhistoria som sätter Tyskland på kartan som musiknation. När kavajerna var som kortast var de kungar på varenda dansgolv.
På med leendet. Det är äntligen Discofredag!
Den 13 december 1977 släpps den kanske mest ikoniska discolåten av dem alla. Stayin' Alive med Bee Gees.
Det tog några veckor för den att klättra ända upp till förstaplatsen på Billboard hot 100. Men första veckan i februari intogs förstaplatsen. För att sedan hålla den platsen under fyra veckor.
Detta är starten för en mycket trevlig period för Bee Gees. De får sex listettor på raken vilket endast the Beatles hade lyckats med tidigare. Detta skulle de och Beatles vara ensamma om fram tills Whitney Houston blåste förbi dem med sju listettor på raken.
Låten är hämtad från soundtracket till filmen Saturday Night Fever och spelas under öppningsscenen där vi får möta Tony Manero spatserande längs en trottoar i Brooklyn.
Med en färgburk i handen och en hållning som enbart kan uppnås i högklackat glider han fram och flirtar med de kvinnor han möter. Kläderna gör som bekant mannen.. Vilken man han är. I byxor av märket Angels flight. Som smiter åt på de rätta ställena.
Materialet är självklart polyester. Han har en kort läderjacka och självklart röda skor med hög klack.
Life goin' nowhere, somebody help me Somebody help me, yeah Life goin' nowhere, somebody help me, yeah I'm stayin' alive
Låten skrevs och spelades in i Frankrike (detta skedde av skattetekniska skäl). Man hade precis förlorat sin trummis som åkt hem eftersom han mamma tragiskt hade dött. Därför började man experimentera med trummaskiner men blev inte nöjda med soundet. Någon trummis av den kvalité man letade efter lyckades man inte hitta i Frankrike. Vad göra? Man letade upp ett trumbeat från demoinspelningarna. Hittade en takt som svängde Tog fram saxen och tejpade ihop så att man fick en loop. Häpp så var trummorna fixade.
Man hittade på en låtsastrummis som skrevs in som trummis på låten. Den trummisen blev mycket eftersökt. Man hade aldrig hört maken till taktfast trummis tidigare.
John Travolta fick sitt stora genombrott i och med Saturday night fever. Men han har sällskap av både sin syster och sin mamma i filmen. Syrran säljer två pizza slices till honom i början av filmen och mamma är tanten som väntar på den där färgburken han har i handen.
Systerns filmkarriär har dock inte riktigt nått samma höjder som brossans. Men Ann Travolta har återkommande varit med i TV-serien General Hospital som startade redan 1963 och fortfarande rullar. Snart är de uppe i 14000 avsnitt! Bara en sån sak.
Mamma (som Tony lurade på den där färgburken) fick uppenbarligen nog av filmbranschen då hon aldrig har återvänt till vita duken.
På med de högklackade och åla in i polyestern så håller vi fredag!
#Discofredag
Solar records mina damer och herrar!
Jag vet inte varför men jag har alltid tyckt att Solar har den snyggaste loggan i hela musikindustrin. Kanske är det regnbågen eller så är det sci-fi estetiken med klar känsla av 1950-tal som gör det.
Nu grundas inte Solar förren 1977 men snyggt är det.
Discon var ganska östkust-orienterad. Det var Philly och New York som var de stora discometropolerna. Men när det gällde den kanske tyngsta kanalen för att nå ut med sin musik till folk så var det Californien som gällde. Där huserade kungen av discoTV. Don Cornelius. Mannen, myten, legenden.
Don föddes i Chicago och det var där som showen började sändas på den lokala TV-stationen WCIU-TV. Soultrain föddes ur en önskan om att sprida svart musik. Något som inte tidigare hade gjorts i TV. Målgruppen var det svarta amerika men soultrain blev snart populärt hos breda grupper. Musiken var så bra att när den äntligen fick en plattform så gick den inte att stoppa. Det är kanske svårt att ens greppa idag men i ett segregerat USA fanns det svarta och vita radiokanaler. De stora kanalerna spelade inte svart musik. Punkt slut. Don Cornelius började förändra detta. Men det kan vara värt att notera att det inte är förrän Michael Jackson blir så stor att han inte längre går att ignorera som han bryter rasvallen på MTV på 1980-talet.
I don't wanna be a freak But I can't help myself I don't wanna be a freak But I can't help myself
I don't wanna be a freak But I can't help myself I don't wanna be a freak But I can't help myself
Soultrain var något helt nytt. Det var ett TV-program för det svarta USA. Det gav en plattform för att fortsätta det arbete som medborgarrättsrörelsen startat på 1960-talet. Man lyfte till exempel fram kampanjer som "black is beautiful". För det vita USA var soultrain för mängder av människor det första mötet med den svarta musiken.
Ur TV-programmet föddes skivbolaget Soultrain records som 1977 ombildas till Solar som är en akronym för Sound of Los Angeles Records. Ansvariga för det sound som kom att förknippas med bolaget var producenter och låtskrivare som Kenneth "Babyface" Edmonds, Antonio "L.A." Reid, Jimmy Jam & Terry Lewis. Producenter som kommer att bli mycket tunga namn under 1980-talet. Då arbetar de med Michael Jackson, Janet Jackson, Prince och Madonna och alla andra superstjärnor.
Men det börjar med disco så klart.
Solar var ett starkt kollektiv och grupper och artister gästade och stöttade varandra.
Dagens låt med Dynasty är ett utmärkt exempel. Svängigt till tusen. Lyssnar man noga så kan man faktiskt ana det musikaliska embryot som kommer att lägga ljudmattan till kommande storheter som NWA, Snoop Dog och Dr Dre.
Det är rak och rättfram west coast disco. Ett riktigt stort plus för övermått av percussion. We need moooore cowbell!!!
Det finns ju de där slitvargarna som arbetar precis bakom de där glittrande stjärnorna. De där som skriver texterna. De som skriver musiken. Som rattar mixerborden och skapar de där förutsättningarna som gör att superstjärnor som Diana Ross, Marvin Gaye, Luther Vandross eller Stevie Wonder kan blomma ut och bli just superstjärnor.
Dagens inlägg handlar om just två av dessa slitvargar som oftast liksom rör sig lite i bakgrunden bakom våra superstjärnor.
De möttes första gången 1964 i White Rock Baptist Church i Harlem New York. Nickolas Ashford hade när de träffades levt som hemlös i New York i sju månader. De började skapa musik ihop (Gospel) och bara två år senare får de sin första hit. Eller rättare sagt Ray Charles (precis utsläppt från rehab) får en hit med en låt som de har skapat. Den heter "Let's Go Get Stoned"....
De rekryteras av Motown där de arbetar med Marvin Gaye och skriver och producerar fantastisk musik som den allt igenom underbara "Ain't No Mountain High Enough" och en hel massa andra låtar som kan räknas till det bästa som någonsin skrivits. Jag menar om man skrivit Chaka Khan's "I'm Every Woman" så är det inte kattskit.
Found a cure, oh, try it It's by far better than Any kind of medicine 'Cause it'll take Away the tears And that ain't all you get Whatever it is Love will fix it
De fick sin största hit som artister i eget namn med sin Solid 1985. Men bland artister och musiker var de självklart redan djupt respekterade och uppburna.
De gifte sig 1974 och fortsatte genom livet att både arbeta tillsammans och leva tillsammans. Ett samarbete som kom att hålla i 50 år. Nick lämnade jordelivet 2011.
Dagens låt är en riktig höjdare. Pianots bastoner ger låten ett mycket speciellt driv som gör att benen bara vill börja dansa. Det om något måste väl bara vara den bästa medicinen. Den bästa boten.
Trevlig fredag på er! Love will fix it!
Kan man använda något så ytligt som disco för att förändra världen?
Du kanske trodde att det bara handlade om glittriga kläder och dans. Om verklighetsflykt. Men se där har du trott alldeles fel.
Kanske var det platsen som gjorde det. Philadelfia är platsen där man undertecknar "declaration of independence". Det var USA:s första huvudstad. Kanske är det något i jordmånen som skapar ett engagemang för samhället. Kenneth Gamble & Leon Huff grundar 1971 sitt skivbolag Philadelphia International Records. Bolaget ligger inte bara bakom många av de största hitsen under hela 1970-talet. De har något extra. De har ett engagemang i sociala frågor sprunget ur medborgarrättsrörelsen. Det är äkta (för att använda ett något slitet ord).
Dagens låt är just en sådan låt.
Sångaren är den alltigenom asläckra Teddy Pendergrass. Detta var hans sista album som medlem i gruppen Harold Melvin and the bluenotes. Han var allt för stor för att rymmas i ett band. Han hotade helt enkelt att överglänsa resten av bandet. Framför allt Harold då så klart, som ändå gett gruppen dess namn.
There is so much hatred war an' poverty Wake up all the teachers time to teach a new way Maybe then they'll listen to whatcha have to say 'Cause they're the ones who's coming up and the world is in their hands When you teach the children teach em the very best you can
Albumet där låten finns med är kommer ut 1975 och heter självklart "Wake up Everybody".
Teddy Pendergrass var 1975 det absolut snyggaste som fanns. Han gled runt i en elfenbensfärgad kostym med matchande Rolls Royce. När han som soloartist bjöd in till "ladies only" konserter vankade oroliga pojkvänner utanför och Teddy fick ha poliseskort där ifrån.
När 1970-talet glider över i 80-tal är Teddy dessvärre med om en allvarlig olycka. Hans Rolls-Royce Silver Spirit sladdar av vägen och kraschar. Teddy blir förlamad från midjan och neråt. Han fortsatte att skapa musik men återvände inte till scenen förrän 13 juli 1985 då han medverkade vid Live Aid. Han uppträdde tillsammans med Ashford and Simpson. Märkbart rörd över den kärlek som möter honom. De sjunger en Diana Ross klassiker som heter "Reach Out and Touch (Somebody's Hand)"
Teddy lämnar detta jordelivet i januari 2010.
By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=4587594
1970-talet var allt en märklig tid. På många sätt en tid av befrielse. Det började så klart redan på sextiotalet men på 70-talet så liksom bara exploderar det. Det är en tid av "black pride", blaxploitationfilmer som Superfly, Shaft och Cleopatra Jones. Det är även en tid när porren flyttar fram sina positioner. Frihet skulle ju gälla på alla plan.
Dagens låt skulle aldrig ha kunnat spelas på radion på 1950-talet. Men 1974 så går det hur bra som helst. Ja det brakar iväg hela vägen upp till förstaplatsen på Billboardlistan. Detta trots (eller kanske tack vare) att den handlar om en prostituerad och hennes kund.
Det är i denna tid av liberalisering som discon kan blomma ut. Oj vad det blommar!
Itchi Gitchi Ya Ya Da Da Itchi Gitchi Ya Ya here Mocha-choca-lata Ya Ya Creole Lady Marmalade
Pattie LaBelle hävdar fortfarande att hon inte förstod vad hon sjöng om när låten spelades in. Kanske är det sant. Fast även om de franska delarna kan vara ganska obegripliga om man inte kan franska (detta var ju innan google translate) så framgår det ju ganska tydligt av de delar som är på engelska vad det handlar om.
En bra låt är det i alla fall.
Gruppen LaBelle hette egentligen från början The Ordettes när de startade 1958(!). Efter några år så var de på audition på Blue Note records. Patsy Holst som var gruppens främsta sångerska föll inte den ansvarige på skivbolaget i smaken. Hon var inte snygg nog. Men när hon började sjunga så fick de äta upp det. De fick skivkontrakt men bara på villkor att guppen bytte namn till The Bluebelles och att Patsy bytte namn till Patti LaBelle. De spelade Doo Wop och turnerade flitigt.
1970 flyttar de verksamheten till England och spelar där under ett års tid. När de kommer tillbaka till USA har de bytt namn till det kortare LaBelle och de har bytt både sångstil och garderob.
De hade vanliga kläder, afrikanska smycken och de sjöng nu om rasism, sexism och politik.
Deras publik fattade ingenting och svek.
1974 byter de stil igen. Nu sjunger de om sex, rymden och politik. Kläderna är helt galna. Nu är det rymdinspirerat och extra allt. Att en tjejgrupp sjöng om sex var mycket uppseendeväckande. Succén var omedelbar.
Fattas bara!
Nu vrider vi upp volymen och förflyttar oss till ett svettigt New Orleans. Den skumma delen. Glad #Discofredag på er!
Denna vecka har en katt smugit sig in bland hermelinerna. Men vissa låtar står liksom över genrer. De vägrar att låsas in i det fack där de skapas. Dagens låt är en sådan.
Doobie Brothers är en rockgrupp om man frågar dem själva. Från början är soundet ganska inspirerat av country men under 1970-talet blir de mera polerade vad tiden lider. De inspireras av jazz och soul och plötsligt så låter det så där galet bra. Det tidiga Doobie Brothers är mycket läderjackor och motorcyklar. Det är coola killar helt enkelt. Men om man till detta adderar 1970-talets mode så inser man ju direkt att det kommer att gå åt helvete med coolheten. Jag menar titta på sångarens blus (ja blus) eller om det är en sådan där jacka som mariachibanden har på sig. Så kallade charrokläder. Går det att klä sig i sådana kläder och samtidigt försöka hävda någon som helst machostil? Nix!
Nu kompenseras detta i och för sig av dålig hy och grymma polisonger. Nåväl...
Texten är ju ganska så hippieinspirerad och svårgripbar. Tanken bakom den var att världens ledare borde samlas på någon kulle. Röka på tillsammans och lyssna på musik. Allt för att göra världen bättre.
Like a lazy flowing river Surrounding castles in the sky And the crowd is growing bigger Listening for the happy sounds And I got to let them fly
Låten är en riktigt skön sak. Det är två (edit) tre gitarrer. En bas. Två trummisar (what?) och i albumversionen även piano och banjo. Men det kanske fräckaste med den här låten är att efter 2 minuter och 10 sekunder (eller efter 2.20 om du lyssnar på Spotify) så händer något mycket spännande. De slänger på en så kallad flanger effekt. Det är helt enkelt så att man kör ljudet dubbelt och låter den ena ljudströmmen komma bara lite efter. Det resulterar i en mycket spännande effekt där ljudet "fasar". Detta är en riktigt cool sak som jag själv använt som DJ hemma på kammaren. Man råkar ibland ha samma låt på två skivor och låter den ena sacka lite (man bromsar den bara försiktigt) så händer det plötsligt märkliga saker med ljudet. Jag tyckte det var makalöst fräckt. Idag kickar man väl bara igång något filter i sin app kan jag tänka.
Dagens låt var deras stora genombrott. Året var 1972 och ja det är det året som Gudfadern har premiär. Kurt Waldheim blir FN:s generalsekreterare och SJ skrotar sitt sista ånglok. Ja och så var det visst OS i München också.
Så på med dina addidas München så dansar vi! Det är äntligen fredag.
Mel & Kim är 80-talets dansgolv personifierat. Det är ljudet av min ungdom. Lukten är parfymen Date och tuggummit Jenka. Det är glatt och pastellfärgat och ganska härligt naivt.
Mel & Kim spelade in några demos och skickade ut till skivbolagen. Supreme records signade dem. Supreme var ett nystartat bolag och bestod egentligen bara av Nick East, ett skrivbord och massor av ambitioner.
Nick skakade fram producenterna Stock, Aitken & Waterman och en första singel spelas in. Låten de jobbade fram hette System men de blev inte riktigt nöjda med den och istället fick den bli B-sida till första singeln som istället fick bli Showing Out (Get Fresh at the Weekend).
Det var ett klokt val skulle det visa sig. Etta i Tyskland. Etta i Holland. Etta i Belgien och trea i England.
Take or leave us, only please believe us We are never gonna be respectable (respectable) Like us, hate us, but you'll never change us We are never going to be respectable (respectable, respectable, respectable, respectable)
Andra singel är dagens låt. Respectable. Nu är de etta överallt. De är ett fenomen. På kuppen blir producentteamet Stock, Aitken & Waterman världens hetaste och inleder en karriär som endast kan matchas av Max Martin. De dominerar musiken under resten av 80-talet och en bit in på 90-talet med Rick Astley, Kylie Minouge, Jason Donovan, Donna Summer, Bananarama och en massa andra artister.
En låt producerad av Stock, Aitken & Waterman är ganska lätt att känna igen. Framförallt är ett kännetecken att de låter baskaggen gå på ettan, tvåan, trean och fyran. Ett helt nytt sound helt enkelt. Det blir en stabil och lättdansad bas för glad bruksmusik för dansgolvet.
Mel & Kim kunde tyvärr inte fullfölja sin karriär då Mel drabbades av cancer och avled alldeles för tidigt bara 23 år gammal.
De brann snabbt. De lyste klart och sedan försvann de. Men de gjorde ett intryck med en kraft som få artister lyckas med, Det förtjänar de all respekt för.
När Billboard listar de 35 bästa discolåtarna genom tiderna så ligger Donna Summer på förstaplatsen. Ja hon ligger på andraplatsen också och tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde.
Antingen så beror detta på en konspiration eller på gammal vanlig hederligbesatthet. I Donna Summers fall så är det säkert det senare.
Dagens låt är en pärla som skapats av Giorgio Moroder och Donna Summer och var från början filmmusik. Filmen som hette Foxes är idag sorgligt bortglömd trots att Jodie Foster spelar huvudrollen.
Someone found a letter you wrote me On the radio And they told the world just how you felt It must have fallen out of a hole In your old brown overcoat They never said your name But I knew just who they meant I was so surprised and shocked And I wondered, too If by chance you heard it for yourself I never told a soul Just how I've been feeling about you But they said it really loud They said it on the air On the radio
Att Donna och Giorgio fullständigt ändrade dansmusiken i en mera elektrisk riktning är ett oomtvistat faktum. De var först med att ta den tunga elektroniska musiken till toppen av listorna. Man kan nog till och med säga att om det inte vore för I Feel Love så skulle vi inte ha sett röken av varken Swedish House Mafia eller Avicii.
De var först och kanske även störst.
On the radio är trots allt en ganska normal låt. Det börjar lugnt och smäktande för att plötsligt dra iväg i dubbla tempot. Instrumenteringen är ganska sparsam. Det är trummor. Stråkar. Blås. Men om man lyssnar riktigt noga så kan man höra den där synthbasslingan som skvallrar om att här har det varit en Giorgio Moroder i farten. Faktum är att det är den som ger låten den där unika stämningen. Ja och så är det ju självklart Donna Summer. Det finns självklart en anledning till att skivor som det står hennes namn på har sålts mer än 140 millioner gånger.
Det är musik man blir glad av (Bad girls). Ibland är det musik man blir stark av (No more tears). Ibland är det bara så vackert så att man vill gråta (Mac Arthur Park).
Idag vrider vi upp volymen och dansar till radion.
The Emotions är inget jättekänt band men deras musik är desto mera känd. Dagens låt är deras kanske mest spelade i eget namn. Men de har även en hit som är en av de största i musikhistorien. Men efter som de spelade in den tillsammans med sina mera kända kusiner så är det ingen som minns att de var med på låten. Så kan det gå. Låten i fråga är självklart den fantastiska Boogie Wonderland med Earth, Wind & Fire and the Emotions. Men det där sista verkar det närmast råda en tyst överenskommelse om att vi skall glömma.
Nåja de lever säkert gott än idag på royalties från den låten.
Gruppen består av tre skönsjungande systrar. Wanda Hutchinson, Sheila Hutchinson och Jeanette Hutchinson. Plattan producerades av kusinen Maurice White som råkar vara sångare i det ganska framgångsrika bandet Earth, Wind & Fire. Dagens låt låg faktiskt etta på Billboard i hela fem veckor (men inte i ett sträck) 1977. Det är inte illa och prisades med en grammy award för "Best R&B Performance By A Duo Or Group With Vocal" (jo de har en hel massa kategorier).
Flowing in and out of changes The kind that come around each day My life has a better meaning Love has kissed me in a beautiful way
Att de samplats av en del artister känns ju rätt så självklart. Snyggaste stölden står nog Mariah Carey för. Hon snor från dagenslåt till sin megahit som hon döper till Emotions. Det kan ju inte ses som något annat än en hyllning. Fast eftersom hon inte frågade först eller betalade så slutade det med besök i domstolen.
Riktigt när Чингис Хаан (Djingis Khan) först såg dagen ljus är något höljt i dunkel.
Men att det är runt år 1162 tror man.
Enligt en samtida kinesisk krönikör hade han "en ofantlig kroppsstorlek, bred panna och långt skägg". Ungefär som en Helmut Kohl fast med skägg alltså. Redan där kan vi alltså fastslå en koppling mellan den gamla mongoliske härskaren och Tyskland. Det finns säkert fler.
Dagens låt är en riktig schlagerklassiker. Mannen bakom detta örhänge är den legendariske Ralph Siegel. Han är närmast en legend i Melodifestivalsammanhang. Till dags dato har han haft med 25 låtar i finalen. En gång har han till och med vunnit hela rasket med "Ein bißchen Frieden".
Hu, ha, Dsching, Dsching, Dschingis Khan He Reiter, ho Reiter, he Reiter, immer weiter Dsching, Dsching, Dschingis Khan Auf Brüder Sauft Brüder Rauft Brüder Immer wieder
Han har dock ett lite skamfilat rykte då han 1992 blev diskad för att ha ställt upp i den schweiziska melodifestivalen med låten Soleil, soleil som man ansåg var en direkt ripoff på Middle of the roads gamla slagdänga Soley, soley.
Gruppen Dschinghis Khan (som för övrigt heter samma sak som sången) tävlade för Västtyskland 1979 och lyckades att knipa fjärdeplatsen. Intressant att notera är att gruppens medlemmar var en salig blandning av tyskar (2), ungrare (2), en holländare och en sydafrikan.
Men kanske mest intressant för oss nordbor är att Vikingarna med Christer Sjögren har spelat in den absolut bästa versionen av den här låten. Men man kan sätta stora frågetecken inför deras analys av de drivkrafter som låg bakom den mongoliska expansionen dock.
Och varje tjej han kände förr fick följa med till hans tält Att ingen av dem kände för att säga nej var väll snällt Så fick han också ungar i överflöd Och därför fick han också strida var dag till sin död För barnaskaran krävde mera rum..."
Men strunt i det. Idag är det fredag och vi njuter av det bästa som Tyskland har att erbjuda förutom Boney M och Milli Vanilli.
Året då Walkman föds. Året då man på en baseballmatch i Chicago eldar upp 10 000 discoskivor under vad man kallar Disco Demolition night. Året då svenskarna går och gnolar på Oh Susie med Secret Service (de var skitstora i Afrika och Sovjetunionen). Året då varusortimentet Blåvitt lanseras i konsumaffärerna. Året då Ingmar Stenmark vinner världscupen i storslalom för tionde gången. Året då två killar uppfinner spelet Trivial Pursuite hemma vid köksbordet i Montréal. Året då världens genom tiderna beigeaste bil lanseras. Vauxhall Astra!
Ja det är det fantastiska året 1979 vi pratar om. Året då GB lanserade glassarna Jukebox och Skate. Glassen Jukebox lanserades med en massiv reklamkampanj som bland annat bestod av ett kassetband med disco hits. Självklart covers av tveksam karaktär. Mellansnacket sköttes av en av de hetaste killarna man kunde hitta 1979. Artur Ringart!!!
Tragedy
When the feeling's gone and you can't go on
It's tragedy
When the morning cries and you don't know why
It's hard to bear
With no-one to love you you're Goin' nowhere
Tragedy
En av de låtar som inte var med på bandet är dagens fantastiska megahit. Tragedy av Bee Gees. Låten är inte heller med i filmen Saturday night fever. Men den känns som den borde ha varit det. Den är helt i klass med låtarna i filmen.
Att låten var Bee Gees femte singel på raken som hittade enda upp till förstaplatsen på Billboard hot 100 gjorde att de när de sedan fick upp sin sjätte singel (den hette visst Love you inside out men den är det ingen som minns) på förstaplatsen kunde konstatera att de var precis lika bra som Beatles på att fixa singelettor. De fick dela på rekordet enda tills Whitney Houston sopade banan med gubbväldet och klippte till med sin sjunde raka.
Det är verkligen ingen tragedi att konstatera att det äntligen har blivit fredag igen. På danseskorna så kör vi!
Äntligen #Discofredag och gästblogg. Fram med danseskorna.
Jag veeet, kanske inte klassisk disco men innehåller allt en klassisk discodänga bör göra. Den platsar, jag lovar.
Denna moderna discopop hit är en av de mest dansanta “kan- inte-sitta-still” låtar jag vet.
Klassiskt tema i texten som inte är helt onyanserad och tar plats där den ska.
I don't know why I want you so 'Cause I don't need the heart break I don't know what addictive hold You have on me I can't shake No, I'm not in control So let me go
Agnes, namne med “Agnes Cecilia” av Maria Gripe som också skrev Tordyveln flyger i skymningen. Den sistnämnda
skrämde mig, som sommarföljetong på radio 1976,
så att jag inte vågade spola på toaletten på flera veckor. Då hörde man
ju den där viskande hemska rösten.
För övrigt var 1976 ett lysande musikår för disco, och
dessutom skottår liksom 2008 då “Release me” släpptes. Något trögstartad på
listorna men 2009 tog det fart igen och efter en internationell release sålde
den nästan 1000 000 exemplar. Toppplacerad på en av de mindre Billboardlistorna
dessutom.
“Release me” är en alltigenom fantastisk sak. Gunget,
harmonier, discobeats, stråkar och Agnes fantastiska souliga, honungsraspiga
röst.
Av usprungsvideon blir man dessutom på så väldigt bra humör.
Inför releasen i USA ansågs Agnes se för
gammal ut i första videon så en ny fick göras. Tyvärr inte samma energi som den
första.
By Dennis Jarvis from Halifax, Canada [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons
Imhotep var ett egyptiskt universalgeni som levde och verkade under tiden Djoser var Farao (2667–2648 f.Kr.). Han var inte bara överstepräst i solguden Ras tempel han var även faraos vesir.
Imhotep är den första kända arkitekten och mannen bakom de första pyramiderna. Han var även läkare och även där är han historiens första kända till namnet.
Vi snackar alltså här om en av de stora i historien.
Det är alltså ingen slump att Gary Byrd har valt det som sitt namn.
Imhotep Gary Byrd är även han ett universalgeni (eller önskar att han var). Han är en välkänd radioprofil som surfat radiovågorna sedan 1960-talet. Men han har även agerat producent, DJ, poet, aktivist, låtskrivare, rappare och skribent.
Idag har vi hans musikaliska insatser för ögonen. Hans kanske viktigaste bidrag är som textförfattare till två låtar på Stevie Wonders klassiska album "Songs in the key of life". De två låtar han skrivit text till är “Village Ghetto Land” och “Black Man”.
Men som artist i eget namn är det dagens låt som är den största. En låt som vid första lyssningen kan verka vara en dussin-rap. Men vid en närmare lyssning så upptäcker man att texten har ett mycket speciellt budskap. Det handlar om den svarta historien. Det handlar om de stora personligheter som byggde pyramider. Byggde riken. Gjorde upptäckter. De som är det svarta amerikas förtigna hjältar. Nefertiti, Hannibal, Kung Tut, Kleopatra, Alkebu och ja just det Imhotep.
Next time you feel like you're in a rut Go see the mighty kingdom of King Tut. It will blow your mind, no doubt, it's true 'Cause, guess what, King Tut looks just like you. You were Cleopatra, Queen of the Nile. The sun would wink when it saw your smile. You were the Hannibal of the history book And the earth would tremble at your very look
Det är inte bara en svängig låt. Det är en kampsång som handlar om att med stolthet förstå att man härstammar från en kontinent som inte bara befolkades av slavar utan en kontinent som har en egen stolt historia. Det är helt enkelt medborgarrörelsens ande som svävar över denna svängiga discodänga. Man kan inte annat än beundra hur välgjort det är. Inte blir det sämre av att Stevie Wonder dyker upp och sjunger en vers.
Det här är oerhört bra. Det är subversivt. Omstörtande och revolutionärt. Som bra disco skall vara. Men med stil.
Nu dansar vi vidare in i #discofredagen med en historielektion ringande i öronen. You wear the Crown!
Det är ett stort äventyr att leta sig runt i de skumma discokvarteren i de mörkaste skrymslena av internet.
Man snubblar in och upptäcker skatter man inte hade en aning om att de ens existerade.
Ja jag är helt enkelt discons motsvarighet till Indiana Jones. En upptäcktsresande och äventyrare.
På en av dessa expeditioner finner jag dagens grupp. The Manhattans. Kanske är det jag som är obildad eller så är det bara så att de inte nådde över Atlanten hela vägen till Sverige då det begav sig.
I USA verkar de inte vara bortglömda. Har man 8 miljoner lyssningar på en låt på Spotify så har man liksom.
Idag ägnar vi oss dessutom åt en sorgligt bortglömd del av discon. Den del som inte är glitter och glamour i högt tempo. Idag skall vi hänge oss åt tryckaren!
Dagens låt är ett utmärkt exempel på just denna genre. Den har discons instrumentation men tempot är avsevärt mycket långsammare.
Introt är helt i klass med den store Barry Whites talade intro i låten let the music play som tidigare har varit med här på bloggen.
Det är stora känslor. Uppbrott!
This has got to be the saddest day of my life I called you here today for a bit of bad news I won't be able to see you any more
Låten skrevs av The Manhattans basist en sen natt vid tre tiden. Det är även han som talar i introt.
Från början tänkte han sig att det var en countrylåt som han tänkte att Glen Campbell skulle få spela in. Men han kom på bättre tankar och The Manhattans spelade in låten.
Smart val då detta kom att bli en av de största hitsen 1976. Etta på Billboard (en vecka) och etta i England (två veckor).
Denna vecka tar vi det lite coolare helt enkelt och dansar lite försiktigare. Men lik förbannat är det #discofredag för det.
Plötsligt var den bara där i mitt öra. Den lurade sig in och liksom bara kändes så underbart skönt och bekvämt. Ungefär som när man träffar en kär gammal vän och man tar vid där man var senast. Lite så är det med dagens låt. Den bara passar. Vid en snabb runtfrågning så visar det sig att man känner igen låten. Men man har ingen aning om vem som gjort den. Det är det dags att ändra på.
Damen i fråga heter Viola Wills (därav bilden på en viola) eller nja det är närmast hennes artistnamn. Egentligen heter hon Viola Mae Wilkerson.
Hon gifter sig tidigt i tonåren och föder i rask takt sex barn innan hon hunnit fylla 21 år. Man anar här att detta är en kvinna med handlingskraft helt enkelt. Ska man göra något så skall man göra det ordentligt. I tjugofemårsåldern råkar hon på giganten (bokstavligen) Barry White. Han signar henne omedelbums till skivbolaget Bronco records. Barry White hade ännu inte inlett sin solokarriär utan jobbade med andra artister såväl som producent och talangscout.
Under 70-talet jobbar hon som bakgrundssångerska med såväl Barry White som Smokey Robinson och inte minst Joe Cocker. Första egna albumet spelas in under en turné med Joe Cocker. Det är Cockers kompband som spelar på Violas skiva.
Uh huh hm hm Gonna get along without you now Uh huh hm hm Gonna get along without you now
Första hiten är dagens låt och kommer 1979. Även om den för all del klättrar rätt så bra på olika listor så är det ändå så att den mer kommer att bli en, skall vi kalla det, evergreen inom framförallt gayvärlden. Den slutar liksom aldrig att spelas.
Även om Viola har hyllats på många olika sätt genom åren och alltid hade en säker inkomstkälla genom att spela på olika gayklubbar jorden runt så är en av dessa hyllningar liksom lite finare. Den största hyllningen måste ändå vara att bli samplad av Daft Punk.
Dagens låt är självklart även den en cover. Originalet gjordes av Skeeter Davis.
Skeeter var den första stora kvinnliga countrystjärnan och inspirerade storheter som Tammy Wynette och Dolly Parton.
Men nog håller ni med mig om att låten är ännu bättre i discoversion!
Viola lämnar denna vår värld 2009 och lämnade efter sig en hel hoper bra låtar såväl som 6 barn, 21 barnbarn och 8 barnbarnsbarn. Inte illa pinkat må jag säga.
Nu dansar vi vidare i fredagen och glider med ett leende in i helgen. Glad #discofredag på er
Some rights reserved by JeepersMedia
