Det finns låtar som bara är sååå glada. På senare år kan man ju nämna till exempel Happy med Pharell Williams.
Låtar som bara svämmar över med glädje. Som en nyförälskad fjortis som precis fått sin första kyss och skuttar hem ungefär. Speedat av glädje så till den milda grad att det bara sprudlar om det.
Steve Arringtons låt är en sådan låt.
That push that keeps me going strong to know that I belong and
I feel so real
I feel so real
Man blir på gott humör helt enkelt.
Så här när våren står för dörren så kan vi väl njuta av att bara vara lite lyckliga. Jag menar rabarbern är ju på väg upp ju :D
Steve bjuder på en ganska så religiöst färgad text vilket jag totalt missade när det begav sig 1985.
Men Steve blev frälst 1984 och 1990 tog han steget fullt ut och började arbeta som präst.
Detta är blogginlägg nummer 100 på Discofredag. Det skall vi givetvis fira med en riktig pärla till discodänga!!!
Harold Melvin and the Blue Notes. Smaka på det. Ett genialiskt namn. Men är det disco? Nja skulle jag nog säga. Det känns mer blues eller jazz i munnen. Lite som Savage garden låter som ett namn på en hårdrocksgrupp (men så är de en popgrupp från Australien).
Trots detta fatala missgrepp i val av namn på sin grupp så ÄR detta disco. Namnet döljer även en annan konstighet. Med självklarhet tänker man att Harold Melvin är sångaren som backas av gruppen the Blue Notes. Men se där lyckas de återigen dupera oss. Sångaren heter Teddy Pendergrass. Det är när man kommit så långt man börjar bli orolig över om de kan göra något rätt. Men se det kan de. De har järnkoll på det viktigaste. Nämligen hur man skapar underbar discomusik.
Vi är återigen i Philadelfia och det legendariska skivbolaget Philadelfia international records. Dagens låt skrivs av McFadden & Whitehead och produceras av Gamble & Huff. Det är lite som att spela poker och plötsligt sitta med fem ess på handen. Det är helt enkelt för bra för att vara sant och definitivt läge att gå all in.
Losing your rhythm and all your track of time The more I think about it, I think you're 'bout to lose your mind Some people call it jinx, some say, "It ain't my day" But if you wanna know the truth about it I'll tell you what's pullin' you way down
Dagens låt blir också våldsamt bra. Det är inte bara ett stycke dansant disco av yppersta klass det är också ett stycke samtidskritik. I vågorna efter Watergate är det ett inlägg i debatten. En ilsken näve i luften och en känga mot ett Washington som sviker de svaga och behövande.
I saw the President of the United States The man said he was gonna give it up He's given these high hopes But he still turned around And left all us poor folks behind
Bad luck ligger under elva veckor etta på den amerikanska danslistan. Detta har bara en annan låt lyckats matcha genom historien nämligen Thriller med Michael Jackson. Det är stort!!!
Låten är om man analyserar den full av godbitar. Pianot är helt enkelt det som varenda houselåt från sent 1980-tal och framåt kopierar. Basen är ett stycke underbart basspel. Det är så varierat att om man lyssnar från början till slut så har man minst lyssnat på fem olika baskomp. Hur tänkte de där? Så får man väl inte göra? Men det funkar. Där gömmer sig en xylofon i smeten. Den bara finns där och det känns helt naturligt. Där är klassisk gospel. Det är call and response och ja de får till och med Jesus på slutet. I en discolåt. Sedan är där blåset. Så tight. Så energiskt. Stråkarna är så där grymt sköna som de bara kunde vara 1975. De är feta och distinkta på samma gång.
Det här är en låt som förtjänar att lyssnas på och lyssnas på om och om igen. Det här är disco av yppersta klass. Det blir inte bättre än så här. Så. Klart Nu dansar vi! Det är #Discofredag
Vissa låtar bara sitter där första gången man hör dem. Jag har med åren upptäckt att vissa av de låtarna som liksom bara fastnat i mig, inte har fastnat någon annan stans. Resten av världen verkar totalt ovetande om dessa guldklimpar som jag utan problem kan sjunga hela texten till. Dagens låt är en sådan.
Första gången jag hörde låten var på den lundensiska studentradions sommaräventyr som vid mitten av 1980-talet hette Radio P4. Fredagseftermiddagarna bemannades av Jens "Jesse" Wallin som såg till att man kom i den rätta fredagskänslan. En av dessa fredagar spelar han dagens låt HALLELUJAH. Detta är enda gången jag någonsin hört den spelas i radio. Vid något tillfälle i början av min DJ-karriär köpte jag ett större gäng gamla discosinglar av någon avlägsen släkting som fuskat som DJ under det sena 70-talet. En av dessa singlar är dagens låt. En singel jag fortfarande ömt vårdar och älskar.
After all the action let's get back to satisfaction guaranteed
Att hitta information om gruppen som spelat in låten är ingen enkel sak. Det finns inte mycket att hämta. Inget på Wikipedia... Google ger inte mycket. Dags för lite seriöst grävande helt enkelt. Efter några avancerade trick så lyckas jag få reda på att producenten är en italienare som heter Celso Valli. Efter en sökning på italienska Wikipedia och med hjälp av Google Translate så börjar man ana att detta inte är någon one hit wonder producent. Nej här snackar vi yppersta elit. Mannen ligger bakom gigantiska hits som till exempel Self Control. Nu kanske ni trodde att det var Laura Branigan som var originalet. Men icke! Nej det var det italienska bandet RAF som skrev och spelade in. Dock får man väl erkänna att Lauras version var en större hit. Kanske mest beroende på att de skippade den töntiga rappen som finns i den italienska originalversionen.
Sedan radar de upp sig alla de stora Italienska stjärnorna som vi aldrig ens har hört talas om i Sverige. Med ett undantag då. Eros Ramazzotti...
HALLELUJAH är ett otroligt funky litet smycke. Basen bara suger tag i en. Lite härlig call n response mellan sångaren och kören ger låten ett djup och driv som gör att man liksom känner sig som en del av ett fantastiskt party. Sångaren är knappast italienare. Det är engelskan för bra för. Nej detta är amerikanska sångare! Blåset driver! Nog gömmer där sig ett par stråkar i bakgrunden ibland men det är trumpeterna som gör låten. Toppklass! Disco när det är som bäst. Lyssnar man riktigt noga så kan man höra att handklappen inte riktigt sitter. Det är lite så där skönt avslappnat och halvbra. jag misstänker att det faktiskt bidrar till en autencitet som få låtar lyckas med idag.
Det är #discofredag mina vänner. Fira den med Tantra och deras finaste låt HALLELUJAH!!!!
Dagens låt finns inte på Spotify men på Youtube finns allt!!!!!!
Some rights reserved by davidsilver
