Act like you know

 Some rights reserved by fancycwabs

Att heta Fat Larry kan inte alltid ha varit helt enkelt i södra Philadelfia vid slutet av 1960-talet. Men Fat Larry (eller som han egentligen heter Larry James) skapar sig ett namn som en kompetent trummis och dessutom sångare. Karriären börjar som bakgrundssångare till den grymt sköna gruppen Delfonics. De kanske mest är kända från filmen Jackie Brown (Tarrantino).

Ordell Robbie: I didn't know you liked the Delfonics. 

Max Cherry: Yeah they're pretty good  

1976 startar han det egna bandet Fat Larry's Band. Åtta LP hinner de göra på fem olika skivbolag. En platta gör de på legendariska skivbolaget Stax till och med. Bara en sådan sak :)

De är duktiga musiker. Grymma på scen och har egentligen bara ett problem. De gör inga hitlåtar. Rent affärsmässigt för både band och skivbolag så är det ju något av ett problem kan man säga. Man kan dock med fog påstå att det bara var en tidsfråga. Men mer om det senare....

Dagens låt är skönt funkig och inleds stabilt med bas och trummor öser på med sköna syntar och Larrys unika röst. Addera lite blås och körer och man börjar känna att det börjar likna något. Men det är först när en vibraslap kallar in stråkarna som man känner att nu är det världsklass!!!

Act like you know you'll be in the show 

Act like you don't and you won't

Det där med att det bara var en tidsfråga innan de skulle få en hit handlar såklart om samplingar. Fat Larry's Band har lagt grunden för hitlåtar med band som NWA, Run DMC, Ice T, Jungle Brothers och inte minst De La Soul som samplade dagens låt till sin stora hit Ring Ring Ring (Ha Ha Hey). En låt som jag kunde rappa från början till slut under gymnasietiden.

Det är som så ofta med stora konstnärer det är först efter sin död som de får sin stora uppskattning. Fat Larry lämnade oss tyvärr alldeles för tidigt. Han dog redan 1987 och fick aldrig uppleva hur hans musik blev  byggstenar i byggandet av Hip Hopens storhetstid.

Märk väl. Larry är mannen bakom trummorna! Underbar originalvideo.

Nu håller vi #Discofredag!!! På med kråsskjortan och plyschkavajen så kör vi!

The Belle of St. Mark

CC0 Public Domain

Trummisar lever ofta sitt liv så där lite i skuggan. De är sällan de där som kliver fram och lyser. Kanske inte så konstigt då de oftast sitter längst bak på scenen och liksom inte har samma rörelsefrihet som de andra i ett band. Men kvällens artist är ett lysande undantag. Hon sitter inte längst bak. Nej hennes trummor står längst fram på scenen vid varje spelning. Hon sjunger dessutom. Det finns det visst andra trummisar som gör (Phil Collins, Don Henley och Dave Grohl t.ex.). Men det är ju liksom lite bakvänt och krångligt kan tyckas.

The belle of St. Mark was a frail but passionate creature 
Ebony hair and eyes of deep blue-green 
The belle of St. Mark wore the clothes that belonged to his father 
Even though he was only seventeen

Men Sheila E är ju liksom lite mer och bättre en alla de där andra. Hon är en gudabenådad batterist och percussionist. Hon är allmänt känd som The Queen of Percussion! Att hon sedan har en röst som har en alldeles unik ton och ett uttryck som bara är övercoolt bidrar ju till helhetsupplevelsen. Dessutom spelar hon trummor i högklackat. Det gör minsann inte Phil Collins!!!

You can tell from expression that he makes public 
That he suffers from a badly broken heart 
He smiles as he feeds the afternoon pigeons 
But he cries as he walks the night streets of St. Mark

Soundet på dagens låt känner man igen. Det kommer inte som någon överraskning att det är den mystiske lille mannen från Minneapolis som ligger bakom både låt och produktion (ja det är Prince jag menar så klart).

Varför låten utspelar sig i Paris är det nog ingen som förstår. Vinden som blåser i hans parisiska hår är i vart fall.....parisisk. Men han går på gatorna i St. Mark (Markusplatsen) vilket väl ligger i Venedig?

Men vem bryr sig om geografi när hjärtat skriker av olycklig kärlek. Vägen må vara lika tung om den så är i Paris eller i Venedig. Deeeesutom leder väl alla vägar ändå till Rom.

En bra cola är självklar. Pepsi kan vi glömma. Det är Coke som gäller. Addera rejält med is och blanda med 4 cl rom. Det är ingen idé att ösa på med någon dyr och exklusiv mörk rom. Nej ljus skall den vara. Men slarva inte till det med något skräp. Havanna Club skall det vara. Den gula om du frågar mig. Vill man lyxa till det extra så är en skiva lime perfekt.

Lysande att skåla i medan man lyssnar på Sheila E! Det är #discofredag mina vänner!

Stomp

By A&M Records - Billboard, page 38, 4 December 1976, Public Domain

Första gången jag la den här singeln på skivspelaren så fylldes jag av intensiv lycka. Jag minns att jag höjde volymen och dansade runt i pojkrummet vildsint skanderande "Everybody take it to the top We're gonna stomp all night In the neighborhood Don't it feel alright? We're gonna stomp all night Wanna party 'til the morning light".  Som jag minns det så gillade även grannarna låten så mycket att de bankade takten i väggarna.

Det är något med de där falsettkörerna och handklappen som bara är så där intensivt smittande. Att det här var musik av högsta klass gick ju inte att ta miste på. Vad jag inte visste var att detta var musiker som jag redan lyssnat mycket på. Det två bröderna George ("Lightnin' Licks") och Louis E. Johnson ("Thunder Thumbs") är två gudabenådade musiker och sångare som så fort de var färdiga med skolan stack ut på turné med storheter som Bobby Womack och Supremes. George spelar gitarr och sjunger medan Louis spelar bas och sjunger. Ja jag vet att ni genast tänker på Chic och legenderna Bernhard Edwards och Nile Rodgers. Men nej det leder er fel denna gång. Även om de har gitarr och basist-sättningen gemensamt så är det inte dessa giganter som bröderna hänger med. Nej det är den enda producent som är bättre än Chic vi pratar om. Quincy Jones!

The set is hot 
There's people wall to wall 
Old ones, young things 
Short ones standing tall

Deras vägar korsas i mitten av 1970-talet och bröderna medverkar på Quincys album Mellow madness. De skrev fyra av låtarna och spelade på ännu fler. De följer sedan med Quincy på turné och han producerar deras första album "Look Out for Number 1". Men HALLÅ Quincy Jones producerar deras debutalbum!!! Helt galet ju.

Jag nämnde tidigare att detta var musiker som man har lyssnat mycket på. Ett ord! Thriller! Jodå det är så att Thunder Thumbs spelar bas på flera låtar på albumet Thriller. Han håller takten i låtar som Wanna be startin something, The Girl is mine, Billie Jean (! EPIC) och P.Y.T. (Pretty Young Thing) där han även bidrar med handklapp.

Där någonstans ger man liksom upp och kapitulerar inför det faktum att detta är musiker som är gudabenådade och så fantastiska att man tappar andan.

Det förklarar ju att Stomp blev så bra. Sköna gitarrer. Inovativt basspel och galet sköna stråkar. Grymt tighta trumpeter. Ovanpå detta strösslar vi med ett överdåd av glädje. Ja med detta i lurarna dansar vi ut i långfredagen med ett gigantiskt leende på läpparna.

Och du! Missa inte basistens solo. Wow!

Glad #discopåsk på er!

I Keep Forgettin' (Every time you're near)

 Some rights reserved by Key Foster

Det finns låtar som lever en gång och alla undrar varför.

Det finns låtar som lever två gånger och alla undrar vad den där andra versionen fyllde för funktion.

Sedan finns det låtar som lever två eller fler gånger men där alla gångerna är helt underbara fast på olika sätt. Där alla bara förstår att det här är riktigt, riktigt bra.

Dagens låt kommer att leva om och om igen och det är precis som det skall vara. Originalet är visserligen inte i fokus för dagens spaning då den inte precis är att räkna som disco eftersom den kommer ut redan 1962.

Nej dagens låt släpps 20 år senare närmare bestämt 1982. Artisten är Michael Mcdonald. Namnet må vara sorgligt bortglömt idag men rösten känner många igen. Han är inte enbart soloartist utan även rösten i gruppen the Doobie Brothers. Ja ni vet Long train running, What a fool belives, Listen to the music o.s.v. Eller ja han var rösten under åren 1975 till..... ja se det är en soppa att reda ut det. Fram och tillbaka har det varit i alla fall :) Men vi kan väl säga 1982 kanske eller 1995. Äsch vi skiter i det. Doobie brothers har varit på turné sedan 1970 och medlemmarna har varierat över åren. Antalet personer som passerat revy i bandet är i storleksordningen befolkningen i en mindre kommun helt enkelt.

Why you're gone and the game is through 
If this is what's real, if this is what's true 
Tell me how come 
I keep forgettin' we're not in love anymore (baby) 
I keep forgettin' things will never be the same again 
I keep forgettin' how you made that so clear (yeah, baby) 
I keep forgettin'

Dagens låt nådde som högst upp till plats 4 på Billboard och var en rejäl hit helt enkelt. Det är inte så konstigt. Jag menar skönare vibes får man leta efter.

Men låten skulle visa sig viktig 12 år senare. Då utgör den en absolut höjdpunkt inom det vi till vardags kallar för G-funk. Warren G ger då ut låten Regulate.
Regulate toppar inte listan utan stannar på plats 2. Så snart borde det vara dags igen för den här låten att dyka upp igen.

Den kommer att bli etta. Det är bara en fråga om när och med vem....

Om du vill prova att sjunga som Michael Mcdonald så är det inte så svårt som det först kan tyckas. Jo han har ju en ganska unik röst. Men det är enklare att kopiera än först kan tyckas möjligt. Gör så här.

1. stoppa in en varm potatis i munnen.
2. Sjung

Svårare än så är det faktiskt inte.

Idag känner jag mig generös så jag bjuder på både Michael Mcdonald och Warren G.

Håll till godo! 

Det är #discofredag mina vänner :) 

Nu dansar vi!