fredag 23 juni 2017

Stayin' Alive (bossa nova version)


 CC0 Public Domain

Sommaren är här och #Discofredag kommer att ta lite sommarledigt under några veckor. Men vi kommer tillbaka precis när sommaren är som varmast.

Men vi lämnar er med en riktigt bra låt som kombinerar två riktigt bra saker nämligen disco och bossa nova.

Helst bör den här typen av musik avnjutas i en bar uppe på ett tak med utsikt över La Sagrada Famillia i Barcelona. Allt medan man läppjar på en rom och cola (två andra saker som tillsammans blir ännu bättre än vad de är var för sig som Gin och Tonic ungefär) och lättjefullt låter eftermiddagen glida över i kväll.

Men man kan ju alltid låtsas att man är där medan man sakta gungar i sin hammock och försöker låta bli att se maskrosorna.

Well now, I get low and I get high 
And if I can't get either, I really try 
Got the wings of heaven on my shoes 
I'm a dancin' man and I just can't lose

Låten spelades i original in av Bee Gees till filmen Saturday night fever och är ju givetvis alldeles fantastisk i originalversionen. Filmen är ett mästerverk även den och om det var länge sedan du såg den så ta chansen och se den i sommar. Jag såg om den för inte så länge sedan och kan meddela att den håller än. Den är mörkare än man kanske kan tro. Det är inte något glassigt disco hela tiden. Nej det finns många bottnar och lager. En mycket sevärd film helt enkelt.

Dagens artist är den allt igenom briljanta Juliana Aquino. En på tok för okänd artist från Brasilien. Men det kan ju komma att förändras fortare än kvickt.
Låten är hämtad från hennes album Discobossa som helt enkelt är fullmatat med hits från början till slut. Finns självklart på Spotify och passar utmärkt till sommarens varma kvällar.

Glad (#disco)sommar på er så ses vi i augusti

PS. Om ni inte tycker att det räcker med bara en bossa nova remake på poplåtar så har jag delat en sådär 200 låtar till i en spellista på Spotify som ni hittar nedan DS.





fredag 16 juni 2017

Club Tropicana

Gästbloggare Jens Kleiman
AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by The Dharma Bums...

Oj! Javisst! Självklart! Var de tre första orden jag tänkte när Anders ställde frågan om jag ville vara gäst i #discofredag. Nu har jag chansen att få lov att sprida ännu mer glädje till en redan fantastiskt rolig dag. Sista dagen i arbetsveckan, steget är lätt, allt är möjligt och snart ska vi dansa in helgen. Jag behövde inte särskilt lång betänketid för att hitta min låt.Vi tar oss tillbaka till det årtionde där jag fortfarande trivs bäst.Vi landar i tidigt 80-tal då två unga män hade startat bandet Wham. I Sverige hade de sin första list-etta 1983 med låten Young Guns. George Michael och Andrew Ridgeley hade allt. Musiken svängde, videorna var pumpade med fest och dans som förde tankarna tillbaka till disco-eran och då dans-scener i Saturday Night Fever. Men låten som jag valt, och som också tidigt var min stora favorit är Club Tropicana. Utan att se videon startar låten smygande, en bil kör, det är kväll, syrsor hörs, vi parkerar. Vi är på väg till en fest, musiken hörs på avstånd. Förväntningarna på en härlig kväll finns och just nu kan inget gå fel. Låten sticker ut, den sista hiten från skivan Fantastic. De andra låtarna försökte de ha en liten tuffare ingång men här var det bara fest, vin, dans och ös. Denna lite softare stil blev den vägen som Wham i fortsättningen skulle hålla sig till. Party, dans och en massa gott att dricka…

Club Tropicana, drinks are free 
Fun and sunshine, there's enough for everyone 
All that's missing is the sea 
But don't worry, you can sun tan!

På en skolavslutningsfredag som denna blir denna låt den perfekta starten, själva upptakten...nu är det Discofredag!!

PS. lägg märke till den fantastiske inkastaren/bartendern i videon... DS.


fredag 9 juni 2017

One Way Ticket

Gästbloggare Hannes Bengtsson

Attribution Some rights reserved by KrzysztofTe Foto Blog

Häromdagen berättade en kompis att han hade haft svårt att jobba för att en kollega var så ledsen och upprörd då kollegan kvällen innan fått beskedet att hens partner ville skiljas. När jag kom hem var dottern upprörd då två av hennes vänner blivit osams och inte längre kunde vara i samma rum.
När man drabbas av brusten kärlek eller vänskap så kan det vara en del av sorgeprocessen att bara få lämna allt, dra iväg mot det okända, få gråta ut, slicka såren, reparera skada, få återhämta sig eller börja på ny kula. Att få köpa en enkelbiljett till nedstämdheten.

Choo, choo train chugging down the track 
Gotta travel on, never coming back 
Oh, oh got a one way ticket to the blues

Veckans discohit är en cover på One Way Ticket som i original framfördes av Neil Sedaka. Låten släpptes 1959 och låg som B-sida på en EP, A-sidan var Oh Carol!
När jag sökte efter låten på Youtube så fick jag fram ett antal versioner med olika artister, tex Eruption, Eleanor Bodel och Boney M.
Discoversionen jag valt är med den brittiska gruppen Eruption och den släpptes 1978. Eruption bildades 1974 och hade bara en stor hit till, nämligen covern på Ann Peebles “I Can’t Stand the Rain” (Ja, det är samma låt som Tina Turner 1984 gjorde på albumet Private Dancer).
Gruppen bestod av musiker av afrikanskt och karibiskt ursprung och de vann 1975 skivbolaget RCAs “the Soul Search contest” och ett skivkontrakt. Ett tag efter deras första skivsläpp så väljer gruppens sångerska, Lindel Leslie att lämna bandet varpå bakgrundssångerskan  Precious Wilson tar över. 1977 får en tysk musikproducent upp ögonen för bandet då de gör fantastiska scenshower. Han tar bandet under sina vingar och ser till att de skriver kontrakt med det tyska skivbolaget Hansa Records.
På detta skivbolag fanns också gruppen Boney M och då förstår ni kanske att musikproducenten hette Frank Farian. Eruption fick vara förband och stödband åt Boney M under deras första Europaturné. Och det lär ha behövts eftersom Boney M på den tiden bestod av 3 tjejer och en kille varav endast två av tjejerna kunde sjunga. Killen fick mima till de sångspår som Frank Farian sjöng in.
1977 valde Precious Wilson att hoppa av bandet för att satsa på en solokarriär med Frank Fabian som producent. Hennes cover på Sam & Dave's "Hold On I'm Coming" hamnade på Boney Ms skiva Oceans of Fantasy och Precious var gästartist på skivans första spår "Let It All Be Music".
Detta intima samarbete mellan Eruption, Precious Wilson och Boney M har nog gjort en del personer så förvirrade att de angett Boney M som grupp när de lagt upp One Way Ticket på Youtube eller på sångtextssajter. Jag har dammsugit nätet efter bevis på att Boney M skulle ha framfört låten, men misslyckats. Lyssnar man noga på Eruptions version och versionen som sägs vara med Boney M så hör man ingen skillnad.

Oh, oh got a one way ticket to the blues 
Oh, oh got a one way ticket to the blues


Vem var då Eleanor Bodel? Jo hon var vokalist i Bruno Glennmarks orkester (Bruno, hustrun Ann-Louise Hansson och brorsbarnen Anders och Karin). Den versionen av låten producerades av Bengt Palmers som var mannen som lyckades placera Hooked on feeling med Blue Swede (Björn Skifs och Blåblus) på Billboardlistas topp-placering den 6 april 1974. Men vänta, vad hände mer den dagen? Var det inte Eurovisionsfinal i Brighton?


fredag 2 juni 2017

Don't Go

Gästbloggare Patrik Aspling

När frågan om man vill gästblogga på #Discofredag ställs, så blir man lika delar inspirerad och nervös. Vi är många som gillar Anders texter och det finns ju så mycket bra musik. Jag växte själv upp under det glada 80-talet, musikbranschens kanske mest kreativa tidsålder. Hur ska man kunna välja ut en av alla dessa låtar? Men så inser jag att grejen med discofredag inte är att det är de absolut bästa låtarna som presenteras. Hitlistor finns det tillräckligt många redan. Det är ju historien och kanske historien bakom historien som är det roliga. Det där lite oväntade. När man höjer på ögonbrynen och tänker aha, vad det på det viset…

Det finns ett fåtal personer som verkar ha en magisk förmåga att lyckas med allt de företar sig. Kommer ni ihåg Vince Clarke? Inte? Vince Clarke var en av grundarna av det legendariska bandet Depeche Mode. Clarke skrev merparten av låtarna till Speak and spell, Depeche Modes debutalbum, inklusive "Just can't get enough" men han lämnade bandet strax efter att de släppt sitt debutalbum 1981. Strax efter uppbrottet bildar han den kortlivade men otroligt framgångsrika gruppen Yazoo, tillsammans med en av musikvärldens mäktigaste röster, nämligen Alison Moyet. Hon som gjorde låtarna “Invisible” och “Is This Love”.

Från duons debutalbum släpps ett par legendariska singlar. Först ut är “Only you”. Men vänta nu, tänker ni! Var det inte The Flying Pickets som gjorde den? Nej orginalversionen gjordes av Yazoo men The Flying Pickets fick en ännu större hit med låten när de toppade englandslistan i december 1983. Det var för övrigt första gången någonsin en a cappella-grupp hade en listetta i Storbritannien. Lite kuriosa i sammanhanget är att Vince faktiskt erbjöd Depeche Mode låten "Only you" kort efter att han lämnat men Depeche tackade nej. Kanske var det bäst så med facit i hand...

Singel nummer två från debutalbumet blir duons största hit. Den numera klassiska “Don't Go". Yazoo han bara släppa fyra singlar under de 18 månader gruppen existerade. Tre utav dem nådde topp tre på den engelska singellistan. Både deras album hamnade topp två på albumlistan!

Tyvärr splittrades Yazoo redan innan de släppt sitt andra album, trots att det andra albumet sålde guld i England enbart på förhandsbeställningarna! Eller tyvärr kanske är synd att säga, för hade de inte splittrats hade vi inte fått njuta av Alison Moyets solokarriär eller Vince Clarkes kommande syntgrupp, Erasure. Men det är en helt annan historia… :)

“Can't stop now, don't you know?
I ain't never gonna let you go
Don't go”


Tack för att ni läste ända hit. Nu säger jag #Discofredag, i ain't never gonna let you go!