Dschinghis Khan

 Some rights reserved by Foxtongue

Riktigt när Чингис Хаан (Djingis Khan) först såg dagen ljus är något höljt i dunkel.
Men att det är runt år 1162 tror man.
Enligt en samtida kinesisk krönikör hade han "en ofantlig kroppsstorlek, bred panna och långt skägg". Ungefär som en Helmut Kohl fast med skägg alltså. Redan där kan vi alltså fastslå en koppling mellan den gamla mongoliske härskaren och Tyskland. Det finns säkert fler.

Dagens låt är en riktig schlagerklassiker. Mannen bakom detta örhänge är den legendariske Ralph Siegel. Han är närmast en legend i Melodifestivalsammanhang. Till dags dato har han haft med 25 låtar i finalen. En gång har han till och med vunnit hela rasket med "Ein bißchen Frieden".

Hu, ha, 
Dsching, Dsching, Dschingis Khan 
He Reiter, ho Reiter, he Reiter, immer weiter 
Dsching, Dsching, Dschingis Khan 
Auf Brüder 
Sauft Brüder 
Rauft Brüder 
Immer wieder

Han har dock ett lite skamfilat rykte då han 1992 blev diskad för att ha ställt upp i den schweiziska melodifestivalen med låten Soleil, soleil som man ansåg var en direkt ripoff på Middle of the roads gamla slagdänga Soley, soley.

Gruppen Dschinghis Khan (som för övrigt heter samma sak som sången) tävlade för Västtyskland 1979 och lyckades att knipa fjärdeplatsen. Intressant att notera är att gruppens medlemmar var en salig blandning av tyskar (2), ungrare (2), en holländare och en sydafrikan.

Men kanske mest intressant för oss nordbor är att Vikingarna med Christer Sjögren har spelat in den absolut bästa versionen av den här låten. Men man kan sätta stora frågetecken inför deras analys av de drivkrafter som låg bakom den mongoliska expansionen dock.

 Och varje tjej han kände förr fick följa med till hans tält
Att ingen av dem kände för att säga nej var väll snällt
Så fick han också ungar i överflöd
Och därför fick han också strida var dag till sin död
För barnaskaran krävde mera rum..."

Men strunt i det. Idag är det fredag och vi njuter av det bästa som Tyskland har att erbjuda förutom Boney M och Milli Vanilli.

Glad #discofredag på er!

Tragedy

 Some rights reserved by Johnath

Året då Walkman föds. Året då man på en baseballmatch i Chicago eldar upp 10 000 discoskivor under vad man kallar Disco Demolition night. Året då svenskarna går och gnolar på Oh Susie med Secret Service (de var skitstora i Afrika och Sovjetunionen). Året då varusortimentet Blåvitt lanseras i konsumaffärerna. Året då Ingmar Stenmark vinner världscupen i storslalom för tionde gången. Året då två killar uppfinner spelet Trivial Pursuite hemma vid köksbordet i Montréal. Året då världens genom tiderna beigeaste  bil lanseras. Vauxhall Astra!

Ja det är det fantastiska året 1979 vi pratar om. Året då GB lanserade glassarna Jukebox och Skate. Glassen Jukebox lanserades med en massiv reklamkampanj som bland annat bestod av ett kassetband med disco hits.  Självklart covers av tveksam karaktär. Mellansnacket sköttes av en av de hetaste killarna man kunde hitta 1979. Artur Ringart!!!

Tragedy 

When the feeling's gone and you can't go on 

It's tragedy 

When the morning cries and you don't know why 

It's hard to bear 

With no-one to love you you're Goin' nowhere 

Tragedy

En av de låtar som inte var med på bandet är dagens fantastiska megahit. Tragedy av Bee Gees. Låten är inte heller med i filmen Saturday night fever. Men den känns som den borde ha varit det. Den är helt i klass med låtarna i filmen.

Att låten var Bee Gees femte singel på raken som hittade enda upp till förstaplatsen på Billboard hot 100 gjorde att de när de sedan fick upp sin sjätte singel (den hette visst Love you inside out men den är det ingen som minns) på förstaplatsen kunde konstatera att de var precis lika bra som Beatles på att fixa singelettor. De fick dela på rekordet enda tills Whitney Houston sopade banan med gubbväldet och klippte till med sin sjunde raka.

Det är verkligen ingen tragedi att konstatera att det äntligen har blivit fredag igen. På danseskorna så kör vi!

Release me

 Some rights reserved by Thomas Hawk

Gästbloggare Maja Gustafsson

Äntligen #Discofredag och gästblogg. Fram med danseskorna.

Jag veeet, kanske inte klassisk disco men innehåller allt en klassisk discodänga bör göra. Den platsar, jag lovar.
Denna moderna discopop hit är en av de mest dansanta “kan- inte-sitta-still” låtar jag vet.
Klassiskt tema i texten som inte är helt onyanserad och tar plats där den ska.

I don't know why I want you so 
'Cause I don't need the heart break 
I don't know what addictive hold 
You have on me I can't shake 
No, I'm not in control So let me go

Agnes, namne med “Agnes Cecilia” av Maria Gripe som också skrev Tordyveln flyger i skymningen. Den sistnämnda skrämde mig, som sommarföljetong på radio 1976, så att jag inte vågade spola på toaletten på flera veckor. Då hörde man ju den där viskande hemska rösten.
För övrigt var 1976 ett lysande musikår för disco, och dessutom skottår liksom 2008 då “Release me” släpptes. Något trögstartad på listorna men 2009 tog det fart igen och efter en internationell release sålde den nästan 1000 000 exemplar. Toppplacerad på en av de mindre Billboardlistorna dessutom.

“Release me” är en alltigenom fantastisk sak. Gunget, harmonier, discobeats, stråkar och Agnes fantastiska souliga, honungsraspiga röst.
Av usprungsvideon blir man dessutom på så väldigt bra humör. Inför releasen i USA ansågs Agnes se för gammal ut i första videon så en ny fick göras. Tyvärr inte samma energi som den första.

Upp och hoppa det är #Discofredag.

The Crown

By Dennis Jarvis from Halifax, Canada [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

Imhotep var ett egyptiskt universalgeni som levde och verkade under tiden Djoser var Farao (2667–2648 f.Kr.). Han var inte bara överstepräst i solguden Ras tempel han var även faraos vesir.

Imhotep är den första kända arkitekten och mannen bakom de första pyramiderna. Han var även läkare och även där är han historiens första kända till namnet.

Vi snackar alltså här om en av de stora i historien.

Det är alltså ingen slump att Gary Byrd har valt det som sitt namn.

Imhotep Gary Byrd är även han ett universalgeni (eller önskar att han var). Han är en välkänd radioprofil som surfat radiovågorna sedan 1960-talet. Men han har även agerat producent, DJ, poet, aktivist, låtskrivare, rappare och skribent.

Idag har vi hans musikaliska insatser för ögonen. Hans kanske viktigaste bidrag är som textförfattare till två låtar på Stevie Wonders klassiska album "Songs in the key of life". De två låtar han skrivit text till är “Village Ghetto Land” och “Black Man”.

Men som artist i eget namn är det dagens låt som är den största. En låt som vid första lyssningen kan verka vara en dussin-rap. Men vid en närmare lyssning så upptäcker man att texten har ett mycket speciellt budskap. Det handlar om den svarta historien. Det handlar om de stora personligheter som byggde pyramider. Byggde riken. Gjorde upptäckter. De som är det svarta amerikas förtigna hjältar. Nefertiti, Hannibal, Kung Tut, Kleopatra, Alkebu och ja just det Imhotep.

Next time you feel like you're in a rut 
Go see the mighty kingdom of King Tut. 
It will blow your mind, no doubt, it's true 
'Cause, guess what, King Tut looks just like you. 
You were Cleopatra, Queen of the Nile. 
The sun would wink when it saw your smile. 
You were the Hannibal of the history book 
And the earth would tremble at your very look 

Det är inte bara en svängig låt. Det är en kampsång som handlar om att med stolthet förstå att man härstammar från en kontinent som inte bara befolkades av slavar utan en kontinent som har en egen stolt historia. Det är helt enkelt medborgarrörelsens ande som svävar över denna svängiga discodänga. Man kan inte annat än beundra hur välgjort det är. Inte blir det sämre av att Stevie Wonder dyker upp och sjunger en vers.

Det här är oerhört bra. Det är subversivt. Omstörtande och revolutionärt. Som bra disco skall vara. Men med stil.

Nu dansar vi vidare in i #discofredagen med en historielektion ringande i öronen. You wear the Crown!

Kiss and Say Goodbye

 Some rights reserved by Maciek Lulko

Det är ett stort äventyr att leta sig runt i de skumma discokvarteren i de mörkaste skrymslena av internet.
Man snubblar in och upptäcker skatter man inte hade en aning om att de ens existerade.
Ja jag är helt enkelt discons motsvarighet till Indiana Jones. En upptäcktsresande och äventyrare.
På en av dessa expeditioner finner jag dagens grupp. The Manhattans. Kanske är det jag som är obildad eller så är det bara så att de inte nådde över Atlanten hela vägen till Sverige då det begav sig.
I USA verkar de inte vara bortglömda. Har man 8 miljoner lyssningar på en låt på Spotify så har man liksom.

Idag ägnar vi oss dessutom åt en sorgligt bortglömd del av discon. Den del som inte är glitter och glamour i högt tempo. Idag skall vi hänge oss åt tryckaren!

Dagens låt är ett utmärkt exempel på just denna genre. Den har discons instrumentation men tempot är avsevärt mycket långsammare.
Introt är helt i klass med den store Barry Whites talade intro i låten let the music play som tidigare har varit med här på bloggen.

Det är stora känslor. Uppbrott!

This has got to be the saddest day of my life 
I called you here today for a bit of bad news 
I won't be able to see you any more

Låten skrevs av The Manhattans basist en sen natt vid tre tiden. Det är även han som talar i introt.
Från början tänkte han sig att det var en countrylåt som han tänkte att Glen Campbell skulle få spela in. Men han kom på bättre tankar och The Manhattans spelade in låten.
Smart val då detta kom att bli en av de största hitsen 1976. Etta på Billboard (en vecka) och etta i England (två veckor).

Denna vecka tar vi det lite coolare helt enkelt och dansar lite försiktigare. Men lik förbannat är det #discofredag för det.