I Don't Want To Be A Freak

https://en.wikipedia.org/wiki/File:Solarlogo.jpg

Solar records mina damer och herrar!
Jag vet inte varför men jag har alltid tyckt att Solar har den snyggaste loggan i hela musikindustrin. Kanske är det regnbågen eller så är det sci-fi estetiken med klar känsla av 1950-tal som gör det.
Nu grundas inte Solar förren 1977 men snyggt är det.

Discon var ganska östkust-orienterad. Det var Philly och New York som var de stora discometropolerna. Men när det gällde den kanske tyngsta kanalen för att nå ut med sin musik till folk så var det Californien som gällde. Där huserade kungen av discoTV. Don Cornelius. Mannen, myten, legenden.

Don föddes i Chicago och det var där som showen började sändas på den lokala TV-stationen WCIU-TV. Soultrain föddes ur en önskan om att sprida svart musik. Något som inte tidigare hade gjorts i TV. Målgruppen var det svarta amerika men soultrain blev snart populärt hos breda grupper. Musiken var så bra att när den äntligen fick en plattform så gick den inte att stoppa. Det är kanske svårt att ens greppa idag men i ett segregerat USA fanns det svarta och vita radiokanaler. De stora kanalerna spelade inte svart musik. Punkt slut. Don Cornelius började förändra detta. Men det kan vara värt att notera att det inte är förrän Michael Jackson blir så stor att han inte längre går att ignorera som han bryter rasvallen på MTV på 1980-talet.

I don't wanna be a freak 
But I can't help myself 
I don't wanna be a freak 
But I can't help myself 

I don't wanna be a freak 
But I can't help myself 
I don't wanna be a freak 
But I can't help myself

Soultrain var något helt nytt. Det var ett TV-program för det svarta USA. Det gav en plattform för att fortsätta det arbete som medborgarrättsrörelsen startat på 1960-talet. Man lyfte till exempel fram kampanjer som "black is beautiful". För det vita USA var soultrain för mängder av människor det första mötet med den svarta musiken.

Ur TV-programmet föddes skivbolaget Soultrain records som 1977 ombildas till Solar som är en akronym för Sound of Los Angeles Records. Ansvariga för det sound som kom att förknippas med bolaget var producenter och låtskrivare som Kenneth "Babyface" Edmonds, Antonio "L.A." Reid, Jimmy Jam & Terry Lewis. Producenter som kommer att bli mycket tunga namn under 1980-talet. Då arbetar de med Michael Jackson, Janet Jackson, Prince och Madonna och alla andra superstjärnor.
Men det börjar med disco så klart.

Solar var ett starkt kollektiv och grupper och artister gästade och stöttade varandra.

Dagens låt med Dynasty är ett utmärkt exempel. Svängigt till tusen. Lyssnar man noga så kan man faktiskt ana det musikaliska embryot som kommer att lägga ljudmattan till kommande storheter som NWA, Snoop Dog och Dr Dre.

Det är rak och rättfram west coast disco. Ett riktigt stort plus för övermått av percussion. We need moooore cowbell!!!

Glad discofredag på er! Nu dansar vi!

Found a cure

 Some rights reserved by Live at J&R

Det finns ju de där slitvargarna som arbetar precis bakom de där glittrande stjärnorna. De där som skriver texterna. De som skriver musiken. Som rattar mixerborden och skapar de där förutsättningarna som gör att superstjärnor som Diana Ross, Marvin Gaye, Luther Vandross eller Stevie Wonder kan blomma ut och bli just superstjärnor.
Dagens inlägg handlar om just två av dessa slitvargar som oftast liksom rör sig lite i bakgrunden bakom våra superstjärnor.

De möttes första gången 1964 i White Rock Baptist Church i Harlem New York.  Nickolas Ashford hade när de träffades levt som hemlös i New York i sju månader. De började skapa musik ihop (Gospel) och bara två år senare får de sin första hit. Eller rättare sagt Ray Charles (precis utsläppt från rehab) får en hit med en låt som de har skapat. Den heter "Let's Go Get Stoned"....

De rekryteras av Motown där de arbetar med Marvin Gaye och skriver och producerar fantastisk musik som den allt igenom underbara "Ain't No Mountain High Enough" och en hel massa andra låtar som kan räknas till det bästa som någonsin skrivits. Jag menar om man skrivit Chaka Khan's "I'm Every Woman" så är det inte kattskit.

Found a cure, oh, try it 
It's by far better than 
Any kind of medicine 
'Cause it'll take 
Away the tears 
And that ain't all you get 
Whatever it is 
Love will fix it

De fick sin största hit som artister i eget namn med sin Solid 1985. Men bland artister och musiker var de självklart redan djupt respekterade och uppburna.

De gifte sig 1974 och fortsatte genom livet att både arbeta tillsammans och leva tillsammans. Ett samarbete som kom att hålla i 50 år. Nick lämnade jordelivet 2011. 

Dagens låt är en riktig höjdare. Pianots bastoner ger låten ett mycket speciellt driv som gör att benen bara vill börja dansa. Det om något måste väl bara vara den bästa medicinen. Den bästa boten.
Trevlig fredag på er! Love will fix it!

Wake up Everybody

 Some rights reserved by Soul Portrait

Kan man använda något så ytligt som disco för att förändra världen?

Du kanske trodde att det bara handlade om glittriga kläder och dans. Om verklighetsflykt. Men se där har du trott alldeles fel.

Kanske var det platsen som gjorde det. Philadelfia är platsen där man undertecknar "declaration of independence". Det var USA:s första huvudstad. Kanske är det något i jordmånen som skapar ett engagemang för samhället. Kenneth Gamble & Leon Huff grundar 1971 sitt skivbolag Philadelphia International Records. Bolaget ligger inte bara bakom många av de största hitsen under hela 1970-talet. De har något extra. De har ett engagemang i sociala frågor sprunget ur medborgarrättsrörelsen. Det är äkta (för att använda ett något slitet ord).

Dagens låt är just en sådan låt.

Sångaren är den alltigenom asläckra Teddy Pendergrass. Detta var hans sista album som medlem i gruppen Harold Melvin and the bluenotes. Han var allt för stor för att rymmas i ett band. Han hotade helt enkelt att överglänsa resten av bandet. Framför allt Harold då så klart, som ändå gett gruppen dess namn.

There is so much hatred war an' poverty 
Wake up all the teachers time to teach a new way 
Maybe then they'll listen to whatcha have to say 
'Cause they're the ones who's coming up and the world is in their hands 
When you teach the children teach em the very best you can

Albumet där låten finns med är kommer ut 1975 och heter självklart "Wake up Everybody".

Teddy Pendergrass var 1975 det absolut snyggaste som fanns. Han gled runt i en elfenbensfärgad kostym med matchande Rolls Royce. När han som soloartist bjöd in till "ladies only" konserter vankade oroliga pojkvänner utanför och Teddy fick ha poliseskort där ifrån.
När 1970-talet glider över i 80-tal är Teddy dessvärre med om en allvarlig olycka. Hans Rolls-Royce Silver Spirit sladdar av vägen och kraschar. Teddy blir förlamad från midjan och neråt. Han fortsatte att skapa musik men återvände inte till scenen förrän 13 juli 1985 då han medverkade vid Live Aid. Han uppträdde tillsammans med Ashford and Simpson. Märkbart rörd över den kärlek som möter honom. De sjunger en Diana Ross klassiker som heter "Reach Out and Touch (Somebody's Hand)"
Teddy lämnar detta jordelivet i januari 2010.

Lady Marmelade

By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=4587594

1970-talet var allt en märklig tid. På många sätt en tid av befrielse. Det började så klart redan på sextiotalet men på 70-talet så liksom bara exploderar det. Det är en tid av "black pride", blaxploitationfilmer som Superfly,  Shaft och Cleopatra Jones. Det är även en tid när porren flyttar fram sina positioner. Frihet skulle ju gälla på alla plan.

Dagens låt skulle aldrig ha kunnat spelas på radion på 1950-talet. Men 1974 så går det hur bra som helst. Ja det brakar iväg hela vägen upp till förstaplatsen på Billboardlistan. Detta trots (eller kanske tack vare) att den handlar om en prostituerad och hennes kund.

Det är i denna tid av liberalisering som discon kan blomma ut. Oj vad det blommar!

Itchi Gitchi Ya Ya Da Da
Itchi Gitchi Ya Ya here
Mocha-choca-lata Ya Ya
Creole Lady Marmalade

Pattie LaBelle hävdar fortfarande att hon inte förstod vad hon sjöng om när låten spelades in. Kanske är det sant. Fast även om de franska delarna kan vara ganska obegripliga om man inte kan franska (detta var ju innan google translate) så framgår det ju ganska tydligt av de delar som är på engelska vad det handlar om.

En bra låt är det i alla fall.

Gruppen LaBelle hette egentligen från början The Ordettes när de startade 1958(!). Efter några år så var de på audition på Blue Note records. Patsy Holst som var gruppens främsta sångerska föll inte den ansvarige på skivbolaget i smaken. Hon var inte snygg nog. Men när hon började sjunga så fick de äta upp det. De fick skivkontrakt men bara på villkor att guppen bytte namn till The Bluebelles och att Patsy bytte namn till Patti LaBelle. De spelade Doo Wop och turnerade flitigt.

1970 flyttar de verksamheten till England och spelar där under ett års tid. När de kommer tillbaka till USA har de bytt namn till det kortare LaBelle och de har bytt både sångstil och garderob.
De hade vanliga kläder, afrikanska smycken och de sjöng nu om rasism, sexism och politik.
Deras publik fattade ingenting och svek.

1974 byter de stil igen. Nu sjunger de om sex, rymden och politik. Kläderna är helt galna. Nu är det rymdinspirerat och extra allt. Att en tjejgrupp sjöng om sex var mycket uppseendeväckande. Succén var omedelbar.

Fattas bara!

Nu vrider vi upp volymen och förflyttar oss till ett svettigt New Orleans. Den skumma delen. Glad #Discofredag på er!