London Nights

 Some rights reserved by szeke

Denna vecka rapporterar #Discofredag direkt från London. Det får därför självklart bli ett brittiskt tema på det hela.

Eller blir det verkligen det?

Efter att ha grävt rejält i skivbackarna så hittar vi ett sorgligt bortglömt smycke av Eurodisco. Gruppens namn är London boys och dagens låt heter London nights. Allt talar alltså för att det brittiska temat håller. Men skrapar man på ytan så upptäcker man att låten är skriven och producerad av Ralf René Maué. Då har vi plötsligt hamnat i Tyskland.

Plötsligt klarnar allt.

Give a little love - I walk through the city 
Give a little love - there's food in the air 
Give a little love - hello Piccadilly 
Give a little love - the wind in my hair

Det låter ju väldigt mycket Modern Talking om London Boys. Ärligt talat ser även kläderna ganska tyska ut. Fast grabbarna på scenen är faktiskt tvättäkta London "blokes". Båda växte upp i Greenwich i London. Men det är när de sedermera träffas i Hamburg i det tidiga 1980-talet som det börjar hända saker. Deras samarbete startar som rollerbladedansare innan de ger sig på musiken tillsammans med låtskrivaren och producenten Ralf René Maué.

Han kanske inte är någon Ralph Siegel precis men har ändå lyckats göra avtryck. I Tyskland i alla fall. Han har skrivit och producerat stora hits som Dep De Dö Dep (en tysk version av Suzanne Vegas Toms Diner) och den oerhört underbara Der Lila-Lederhosen Lambada (jo jag lovar!!) båda med Peter Behrens. Peter är väl mest känd för att sköta trummorna på monsterhiten Da Da Da som en del av gruppen Trio. De låg på listorna i 30 länder och är den största musikaliska framgången för ett tyskt band (ja det är sorgligt).

Det dröjer dock fram till 1989 innan det ger resultat. Det är då de slår London boys igenom med Requiem som följs upp med dagens hit London nights. Ja sen blev det väl inte så mycket mer om man skall vara ärlig.

Men som tema för en fredag i London funkar den fortfarande.
Glad #discofredag på er.

Just the Two of Us

 Some rights reserved by Soul Portrait

Slab Fork West Virginia. Det är ungefär så långt från glitter och glamour man kan komma. En handfull hus vid appalachernas fot. Idag bor där cirka 200 själar. Ingen har gått på collage. Kolgruvan la ner 1983.

Här föds en av musikens stora. En av de där särlingarna som inte riktigt passar in. Det är liksom inte riktigt r&b. Det är inte heller renodlad singer songwriter. Det är en musiker som vägrar låsas in i genre. Det är dessutom alldeles fantastiskt bra.

Bill Withers är en av de stora. Eller låt mig omformulera det. Han har skrivit ett antal låtar som kan räknas till de verkliga klassikerna. Bill själv kan utan problem gå på stadens gator och torg utan att bli igenkänd. Vi pratar låtar som "Ain't No Sunshine" (ja den från filmen Notting Hill).  "Lean On Me" har legat etta på Billboard två gånger med två olika artister (Club Nouveau och Bill). Det har bara skett nio gånger genom historien. Ja och så var det Lovely Day och så dagens Just the Two of Us.

Att det skulle bli musik var inte självklart. Det enda som den unge Bill var säker på var att han inte ville jobba i gruvan som farfar, pappa och bröderna. Som så ofta i USA så är den givna utvägen armén. Eller i Bills fall Flottan. Som artonåring går han in i flottan och blir kvar där i nio år. Han spenderade dock inte sin tid till sjöss utan ägnade sina nio år åt flygplan som tekniker. Han har beskrivit det som en bra tid och ett bekvämt liv. Det fattades aldrig mat. Man fick äta sig mätt tre gånger varje dag. Det är under den här tiden som Bill börjar skriva sina sånger och sin musik.

I see the crystal raindrops fall 
And the beauty of it all 
Is when the sun comes shining through 
To make those rainbows in my mind 
When I think of you sometime 
And I wanna spend some time with you

Mellan 1970 och 1978 släpper han sju album. Sedan händer något. När han ringer skivbolaget så slutar de svara. Han beskriver det själv som att han blev utestängd från studion. Kanske var det för att han inte var tillräckligt "Disco" för de skivbolagsbossar som skulle förvalta Bills karriär. Mellan 1977 och 1985 är han ute i kylan. Under denna tid ägnar han sig åt att gästa och sammarbeta med andra artister. Det var enda sättet att få komma in i en studio. Det är ett av dessa samarbeten som är dagens låt. Det är ett samarbete med en annan favoritartist Grover Washington JR.

Texten är bara så sjukt vacker. Det är en låt som, trots att det kanske är tveksamt om det är disco, ändå måste få rymmas i detta forum. För Bill låter sig inte begränsas till att stoppas in i ett fack och det kan ju betyda att han passar överallt.

Trots att succén är hur stor som helst får han inte spela in ett album i eget namn. 1985 går kontraktet med skivbolaget ut och Bill lämnar musikbranchen. Han såg sig själv aldrig som artist. Han var ju bara en vanlig kille. Han har beskrivit skivindustrin som rena maffian och lever idag ett vanligt liv långt från kändisskap och glamour. Bill saknar inte det livet.

Den 18 april 2015 introducerades Bill Withers i Rock and Roll Hall of Fame av Stewie Wonder. Han lär närmast ha blivit häpen vid beskedet och konstaterade "I don't think I've done bad for a guy from Slab Fork, West Virginia"

Nej det kan man nog hålla med om.

Nu håller vi fredag #Discofredag