Sometimes It Snows In April

 Some rights reserved by Clonadamas

Denna vecka väljer vi på Discofredag att vara lite allvarliga.

Förra fredagen lämnade en av de stora jordelivet.

Avicii.

Avicii eller Tim Bergling lämnade bara allt för tidigt. Det är sorgligt när en så ung människa går in i ett mörker så svart att man inte hittar en väg ut.
Vi behöver hjälpa varandra att se mål och mening. Att finna glädje och kärlek. Att stå ut när det är svårt. Att se till att den som går in i mörkret får hjälp att hitta ut.

Jag har stora delar av mitt liv levt nära människor som mått väldigt dåligt. Ibland har jag kunnat orka hjälpa. Ibland har jag i förtvivlan fyllts av vrede och bara gjort svärtan ännu mörkare.

Det är svårt. Det är tungt.
Men!
Den som upplevt mörker och lyckats hitta ljuset igen. Den personen lever för all framtid i en värld med fler nyanser. Det ljusa har fler kvalitéer och skuggan likaså. Det blir till livserfarenhet.

Sometimes it snows in April 
Sometimes I feel so bad 
Sometimes, sometimes I wish that life was never ending 
And all good things, they say, never last

Avicii som fått så många människor att uppleva eufori och glädjen i musik och dans.

Han lämnade oss.

Vi får hoppas att han har funnit den frid han saknade.

Det vi kan göra är att minnas men också se till att vara goda medmänniskor som tar hand om och bryr oss om de människor vi möter i vår vardag.

Dagens låt blir inte något från Avicii utan något till Avicii. Det blir Prince. Sometimes It Snows in April. En av de vackraste och mest sorgsna låtar jag vet.

Sometimes It Snows In April from josh steinbauer on Vimeo.

Break My Stride

Den här bilden består endast av enkla geometriska former och/eller text. Den uppfyller inte den verkshöjd som behövs för att upphovsrättsskydda den, och är därmed allmän egendom. 

Plötsligt har vi närmast tropisk värme här i den vackrare delen av Sverige (Skåne). Märkligt nog kan man i sitt Facebookflöde se galningar som istället roar sig med att köra snöskoter och posera i skoteroverall. Det är ett märkvärdigt långsmalt land vi lever i.

Men när vi nu gosar oss i närmast tropisk värme (20 grader) och låter ljumma vindar smeka våra bleka ben i framrotade shorts. Då bara måste man ju leta upp en riktig sommarlåt.

Matthew Wilders monsterhit Break my stride är en klassisk "one hit wonder". Det blev liksom bara den låten. Men det är väl knappast något att gnälla över. När man når perfektion i första försöket så kan man ju sätta en stor bock vid just den posten på sin "bucketlist".

I'm running and I won't touch ground 
Oh no, I got to keep on movin'

Men märk väl Matthew spelar inte längre in skivor i eget namn. Men musikbranchen är ju inte bara de där stjärnorna som står längst fram på scenen. Matthew har en idag mera tillbakadragen roll. Nämligen den som låtskrivare. Han skriver låtar till storheter som No Doubt, Christina Aguilera, Kelly Clarkson och Miley Cyrus. Så inte behöver vi vara oroliga för honom. Han har så det räcker till både champagne och gåslever på ålderns höst.

Dagens låt lyckades enbart att bli etta i Norge. Annars kan man väl säga att top 10 placeringarna haglar som de spön i backen vi med glädje saknar.

Coverversioner har i omgångar legat etta på bisarra platser som Österrike, Nya Zeland och Belgien.

När Puff Daddy snor ihop och refererar till/bygger hela  låten Hold me down  på Break my stride och Matthew Wilder finns med som låtskrivare. Ja då var det som att vinna Eurojackpott! Dessutom fick ännu en generation stifta bekantskap med en härlig låt.

Nu dansar vi och håller fredag. #Discofredag

One Night In Heaven

 Some rights reserved by iShot71

Vissa låtar går det inte att komma runt. De har för evigt bränt sig in i hjärnbarken på miljoner av människor och en takt räcker för att ett leende skall spricka upp från öra till öra.
Dagens låt är en sådan.

Nu kan man kanske ställa sig frågan vad en låt från 1993 gör på #discofredags blogg. Men se det skall jag berätta. Två anledningar. Dels osar M People disco så det rinner svett nerför väggarna ungefär som det gjorde på lundadiskoteket Roxy på en amerikansk fotbollsfest 1990. Dels har vi nu betat av en så stor del av discohitsen från 1970-talet att det är dags att bredda urvalet.

So sad when we are fighting, too much tension too much hate
Sometimes I need reminding, before it gets too late
Just one moment in my day
Take me up to a place so far AWAY in your heavenly space

Vi förflyttar oss nu till det tidiga 1990-talet och till vad som då var den absolut hetaste musikstaden i världen. Manchester. I centrum för allt som har med musik och Manchester att göra under den här tiden hittar vi det legendariska diskoteket The Hacienda. Egentligen borde klubben ha gått i konkurs många gånger om men med finansiellt stöd från gruppen New Order och skivbolaget Factory Records så lyckades de överleva fram till 1997.

I slutet av 1980-talet växer här fram en musik där gitarrpop möter dansmusik. Fast ärligt talat så handlade det nog mest om knark om man skall vara ärlig. Men det är även epicentrum för ravekulturen och Acidhousevågen som sköljer över England. Man har till och med kallat perioden 1988-1989 för "the second summer of love". Varje tonåring med koll hade som högsta dröm att få käka ecstasy och dansa hela natten på en rågåker. Precis som Elin i Fucking Åmål han jag dock upptäcka att det stod på Vecko Revyns utelista innan jag fick chansen (tack och lov).

Acidhouse lät förresten så hemskt enformigt att det säkerligen krävdes knark för att orka lyssna på en hel låt.

Det är på Hacienda vi hittar Mike Pickering. Han arbetar som DJ på Hacienda. Han har en idé om ett band och hittar snabbt lekkamrater i Paul Heard och Heather Small. Succén var ju given. Med sitt andra album blir de verkligen stora. Det är även där vi hittar dagens låt. Videon är inspelad i Barcelona och för mig var den startskottet för vad som kommer att vara en livslång kärlek till Barcelona där videon till låten spelades in. Man såg ju hur underbart och glädjefullt det måste vara att vara på denna vackra plats. Jag kan intyga att det alltid är precis så som i videon när jag är i Barcelona.

Detta är pur glädje och solsken. Glad discofredag på er. Nu dansar vi!

And The Beat Goes On

 Some rights reserved by Stefan 1981

West coast baby! Året var 1979 och ja ni minns hur det var. Ingemar Stenmark vinner tio raka segrar i världscupen i storslalom. Stig Bergling arresteras i Israel för spioneri. Margaret Thatcher väljs till premiärminister. Vi snackar om den gamla goda tiden helt enkelt.

I februari klättrar dagens låt upp till förstaplatsen på amerikanska danslistan. The Whispers är en grupp som hållit på ett tag. De startade redan 1964 i Watts, Los Angeles. De hade mängder av småhits som kanske inte gjorde något större väsen utanför USA. De var även kända som ett stabilt och underhållande liveband. Men det är 1979 när discon står på topp som de blommar ut i sin fulla potential. Skivbolaget var självklart SOLAR records. De låtar de hade hits med var dock ofta skrivna av låtskrivare från Philadelfia. Dagens hit var dock ett resultat av samarbete mellan LA baserade Stephen Shockley (mannen bakom Lakeside) och SOLAR:s demonproducent Leon Sylvers samt William Shelby från gruppen Dynasty. Idag kanske många fnyser åt dessa lättviktsdiscogrupper. Men utan dem ingen Dr Dre. Inga NWA och ingen Eminem. Det här är rötterna till westcoast Hip Hop och hela G-funk soundet.

And the beat goes on 
Just like my love everlasting 
And the beat goes on you'd better believe it 
Still moving strong on and on

Det är glatt och glassigt. Det är guldlamé och platåskor. Det är mer elektroniskt än Philadelfia-discon. Och det är alldeles.... alldeles underbart. De har "the moves" och rör sig över scenen som stolta påfåglar. Sångaren har exakt samma mustasch som Cheech Marin i Cheech & Chong för övrigt. Bara det gör videon värd att titta på.

Ett självklart val om du vill göra fredagen bara lite glassigare.

Det är äntligen #discofredag mina vänner!