Tarzan Boy

 Some rights reserved by vinylmeister

James "Jimmy" McShane mina damer och herrar. Se där ett namn som genast får en att börja tänka på Ferrari, pasta och välskräddade italienska kostymer med extra axelvaddar.

Nähä inte det nä. Men som ni snart skall få se så är det precis så det hänger ihop.

Londonderry eller bara Derry? Ja det beror på det. Om du är katolik så är det Derry men om du är protestant så är det Londonderry. Det gick faktiskt så långt att det blev domstolsprocess av det hela. Efter 20 år av processande bestämdes det av högstadomstolen att staden heter Londonderry. Fast i vardagligt tal envisas folk ändå med att kalla stan för Derry.

Men staden får heta vad den vill. Ett faktum är att James McShane föds här den 23 maj 1957. Om det regnade den dagen eller inte har jag inte brytt mig om att kolla men troligen gjorde det det. Det regnar nästan jämt i Derry/Londonderry.

Att vara ung och homosexuell i sjuttiotalets Nordirland var ingen lek.  Familjen skämdes för honom och Jimmy drog till London för att göra karriär i West end. Det blev det inget av och han återvände till Derry för att arbeta som medicintekniker. Men plötsligt hör en av hans kompisar från West end tiden av sig och erbjuder honom ett arbete som dansare och bakgrundssångare till Dee D. Jackson. Känd för monsterhiten Automatic Lover (den får ha ett eget inlägg en annan fredag)

Jungle life 
We're living in the open 
All alone like Tarzans, boy 
Hide and seek 
We play along while rushing 'cross the forest 
Monkey business on a sunny afternoon

Att byta regnet mot paljetter och disco var ju självklart. Väl ute på turné i Europa så hamnar James i Milano där han träffar på producenten Maurizio Bassi som behöver en sångare till sitt senaste projekt. Bassi tyckte att James var tillräckligt snygg och dansade tillräckligt bra för att ge honom jobbet.

Gruppen Baltimora spelar in Tarzan Boy och får en omedelbar hit som slår jorden runt. Dock är det så att allt och alla tror att Baltimora är ett artistnamn och att artisten är James. Resten av bandet har svårt av att hamna i skuggan av James. Han är ju ärligt talat bara det vackra ansiktet utåt. Bråkandet ledde tillsammans med det faktum att det liksom aldrig blev några fler hits till att bandet splittrades.

James som numera var ganska desillusionerad efter att ha läppsynkat sig några varv runt jorden flyttade hem till regnet igen. Han dör i sviterna av Aids 1995. Låten lever vidare och klättrar då och då upp på någon lista någon stans. Oftast som ett resultat av någon reklamfilm. Här i Sverige senast i en reklamfilm för ett pensionsbolag. Men i andra delar av världen så förknippas låten med munskölj eller SMS-lån.

Men för mig är låten synonym med sommaren 1985. På Tracks topp 100 för året så hamnar låten dock bara på plats nummer 14. Klämd mellan Frankie Goes To Hollywoods The Power of Love på 13 och St Elmos Fire på 15.

Nu håller vi discofredag hörrni. Det regnar inte. Det är dags att leka Tarzan i solskenet. Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh....

To Brazil

 Some rights reserved by Free Grunge Textures - www.freestock.ca

Karnevalen i Rio de Janeiro (Carnaval do Rio de Janeiro) har en historia som sträcker sig ända bak till 1700-talet. I Sverige är vi inte lika noga med att en karneval specifikt handlar om en fest som man har före påskfastan. Nej vi förhåller oss lite lösare i kopplingen till det där religiösa och tänker mer folkfest med lite parad och kladdig mat till tonerna av dansband eller eurobeat som dunkar in från det obligatoriska tivolit. Sedan har vi förstås studentkarnevalen. Den riktiga alltså. Den i Lund som går av stapeln vart fjärde år. I Uppsala och Göteborg gör de tama försök men det är mest att se som provinsiella försök att renomésnylta om man skall vara ärlig.

Att det heter just karneval beror på att att vi importerat ordet från italienskans carnelevare eller carnelevale som betyder ta bort kött. Alltså fasta. Innan fastan såg man till att frossa ordentligt och festade till så att man skulle klara sig under avhållsamheten. Detta bör ju i och för sig ha varit en ganska dålig idé då en uttänjd mage lär ha kurrat desto mer när den plötsligt inte fick påfyllning.

Den kanske mest berömda karnevalen är dock inte Lundakarnevalen utan just den i Rio. Därifrån har vi låtit oss inspireras i dagens låtval.
Märkligt nog får vi ta oss till Holland för att hitta gruppen som står för sjungandet och dansandet och spelandet. Vengaboys kommer nämligen därifrån. Holland detta vackra land som är mest känt för ost, tulpaner och träskor. Vad har de haft för musikaliska stjärnskott undrar man? Nämn tre om du kan! Nej Cornelis Wreeswijk räknas inte.

Men Vengaboys har likt maskrosor kämpat sig upp genom den asfaltslika musikaliska mylla som är den Holländska.

Helt enkelt imponerande.

Brasil! La La La La La La La La La La La La La La La La 
La La La La La La La La Brasil! 
Brasil! La La La La La La La La La La La La La La La La 
La La La La La La La La Brasil!

Klimatet kännetecknas av ett tempererat, fuktigt kustklimat med milda vintrar och svala somrar. I allmänhet blåser det från sydväst och snö faller ungefär 20 dagar om året.

Med tanke på det är det förvånande att Vengaboys kan leverera en musik som fullkomligt osar av stränder, sololja och värme. Ja och en del sex också såklart.

25 miljoner sålda album är inte kattpiss det heller kan man väl säga. Dagens låt är en episk hyllning till den fantastiska låten Aquarela do Brasil som skrevs av Ary Barroso redan 1939.

Det är en låt som spelats in massor av gånger av massor av artister. En del av dem är nästan i klass med Vengaboys. Jag menar Harry Belafonte, Dionne Warwick, Kate Bush, João Gilberto, Caetano Veloso and Gilberto Gil, Santana och Frank Sinatra har gjort för all del habila försök. Men det är när Vengaboys sätter tänderna i stycket som det verkligen lyfter.

Det är karnevalsfredag #discokarnevalilund2018fredag

Mamma Mia

 Some rights reserved by tiseb

WOW!

Att ABBA skulle återförenas var det väl ändå ingen som trodde. De har tackat nej till galet stora pengar och konsekvent nobbat alla övertalningsförsök. Så plötsligt händer det.

Kanske, kanske får vi återigen se en ABBA "revival". Senast var väl i samband med filmen Mamma Mia och innan det i början av 90-talet när deras samlingsalbum ABBA Gold sålde som smör i solsken (är inte det en konstig liknelse förresten. Vem blir sugen på smör när det är varmt?).

Ingen låt i ABBA:s digra låtskatt är större och bättre än just Mamma Mia.

Yes, I've been brokenhearted 
Blue since the day we parted 
Why, why did I ever let you go? 
Mamma mia, even if I say 
"Bye bye, leave me now or never" 
Mamma mia, it's a game we play 
"Bye bye" doesn't mean forever

Efter djupgående analys av struktur och produktion så står det klart att detta är kvintessensen av pop. Den ultimata låten. Överlägset producerat och instrumenterat. Alldeles, alldeles fantastiskt.

Det börjar med intro (keyboard och gitarr riff)
Rakt på första versen (bas och trummor kommer in. Gitarren smyger med)
Brygga (massor av gitarr och bas)
Refräng (bara keyboard)
Intro (igen!!!)
Vers 2
Brygga 2
Förlängd refräng
Outro (samma som intro)

Brilliant, enkelt fulländat!

Men där är något unikt som gömmer sig i den här ganska enkla strukturen och ljudbilden. Där är obligatstämmor och inte minst en marimba. Det är det som är russinen i kakan. Det där som gör att vi inte kan sluta lyssna. Vi vet inte vad det är. Hur det låter eller ser ut. Men vi vet att det känns bra och vi märker att sätesmuskulaturen börjar rycka lite i synkoperad fyrtakt. Foten börjar stampa takten och leendet växer.

Det är musik som man vill dansa till. Det är ren och skär gläjde (Varför nu glädje just är skär kan man ju undra...)

Nu håller vi discofredag och gläds åt att vi skall få mer ABBA i våra liv.