Instant Replay

• Fair use

Dan Hartman är kanske inte ett namn som direkt väcker minnen och självklart gör att du ser ett ansikte framför dig. Men detta är en av de där slitvargarna i musikindustrin som gång efter annan levererat kvalitetsmusik i toppklass. Som artist, som låtskrivare och som producent.

Låtarna har du hört vill jag lova. Han har nämligen några riktiga storhits under bältet. Men framförallt är han produktiv. Uppemot 700 låtar har släppts där han varit med och skrivit eller arrangerat. Som producent har han lyckats prångla ut 258 skivor. En galet imponerande livsgärning.

Dessutom 7 egna album och strax under 40 singlar. Bra jobbat Dan.

Sin största hit har han 1984 med I can dream about you. Som var med på soundtracket till filmen Streets of fire. IMDB beskriver filmens handling så här "En legosoldat är anställd för att rädda sin ex-flickvän, en sångare som har kidnappats av ett motorcykelgäng". Visst låter det som höjdarfilm.

You set my lips on fire 
You won the key to my heart 
You've got a special way to move me 
Don't stop now let's do it again

Men om man istället fokuserar på Dan Hartman som producent och låtskrivare så torde Ride on Time med Black Box vara hans största hit. Nu var ju Black Box egentligen tre klåfingriga italienare som samplade och snodde hela sången. Kontrakterade en fotomodell för att fronta i video och på skivomslag. Originalet hette Love Sensation och sjöngs av Loleatta Holloway. Men låten skrevs av hennes gode vän Dan Hartman.. Det första inlägget någonsin på denna blogg var för övrigt om just den låten.

Men dagens låt låg banne mig etta på amerikanska danslistan i fem veckor hösten 1978. Det är inte illa!

Som producent och låtskrivare ligger han bakom bland annat James Browns monsterhit Living i America från 1985.

Som producent arbetar han under slutet av 80 och 90-talet med artister som Tina Turner, Dusty Springfield, Joe Cocker, Bonnie Tyler, Paul Young, James Brown, Nona Hendryx, Holly Johnson, Living in a Box, the Plasmatics och Steve Winwood.

Så visst är Dan Hartman ett namn som vi borde känna igen.

Han skapade massor med glad och dansant musik den gode Dan. I vilt skilda genrer. Men det är när han gör disco som han är som allra bäst.

På med danseskorna. Skåla i glögg och dansa denna #Discofredag

I Was Made For Dancing

 Some rights reserved by A.Currell

Efter att ha gjort en arkeologisk djupdykning i Billboardlistans mörkare skrymslen så hittar jag till min stora förvåning Leif.... Se där det trodde man inte. Men om man tänker efter så känns det ju helt naturligt att en discoartist bör kunna heta Leif. Jag menar platåskor och nylonskjortor. Om man drar ut den logiska fortsättningen så måste det ju bli Leif.

Vintern 1978-79 så ligger dagens slagdänga på Hot 100 som högst klättrar låten ända till top 10.

Leif Per Nervik som han egentligen heter började tidigt i showbiz. Redan som femåring debuterade han som barnskådis. Filmkarriären verkar ha gått riktigt bra faktiskt. Mängder med roller i amerikanska TV-serier som antagligen aldrig visats i Sverige.

1976 skriver han på ett skivkontrakt för fem album med Atlantic records. Första albumet blev väl inte den succé de hade räknat med och två år senare har han redan bytt bolag till Scotti Brothers Records och nu smäller det till med dagens låt. Leif pryder antagligen massor av flickrum över hela världen och fanns alldeles säkert som plansch  i Starlet. Han var helt enkelt en klassisk flickidol.

The days and nights are moving by me and you 
You're such a crazy love, you tear me in two 
I spend my time moving to dreams and a phase 
It's a crazy love, you can see it in my face

Videon till dagens låt innehåller en pianist i pyjamas. Själv har Leif extremt tighta, glansiga byxor och en liten svart skinnjacka. Stråkar och blås är ju sedan gammalt. Men jag vill fram för allt lyfta fram det fantastiska breaket där man kan höra ett triangelspel av världsklass.

Triangeln detta bortglömda och illa sedda instrument. Få vet att det man slår på triangeln med inte är en pinne vilken som helst. Den korrekta benämningen är triangelstål. Bara en sådan sak.

Den högeligen komplexa konstruktionen fick sin nuvarande form på 1500-talet och hålls ofta i en större ögla av något slags snöre. Detta eftersom man tenderar bli ganska besviken på triangels klang när man håller direkt i den och försöker spela. Dagens triangel görs nästan alltid liksidig, men det var faktiskt så att de första trianglarna oftast bara var likbenta.

Kända triangelspelare är det inte gott om. Basisten i Queen, John Deacon, lär dock vara en riktig fena på triangel sägs det (1.57 in i denna videon finns ett exempel).

Tack Leif! Du har gjort en viktig musikalisk gärning inte minst genom att lyfta fram triangeln på den musikaliska kartan.

Nu håller vi #Discofredag.