Nu mina vänner är det jul! Dessutom är det Maurice Whites födelsedag denna veckan. Nu dog han ju dessvärre 2016 men det hindrar oss ju inte att minnas och hylla honom och hans livsverk.
Det gör vi genom att plocka en låt från Earth, Wind & Fires julalbum från 2014.
Do you remember the 25th night of December? Love was changin' the minds of pretenders While chasin' the clouds away
Låtvalet är dessutom busenkelt. De krånglade inte till det. De tog helt sonika en av sina största hits (September) och byter ut ett ord i texten och hepp har de på ett genialt sätt lyckats göra låten relevant i ett helt nytt sammanhang. Den får helt enkelt heta December.
För att fira att det snart är julafton bjuder vi idag på en riktig juldiscorökare. Village People är knappast något av de mer creddiga discobanden men definitivt ett av de kommersiellt mest framgångsrika.
Village people skapades av Jacques Morali som hade ett gäng låtar som han hade gjort med tydlig målgrupp i gayvärlden. Ett album spelades in och då låtarna snabbt började klättra på listorna ökade behovet av att kunna uppträda live.
Snabbt satte man ihop en grupp med tydliga roller som skulle leka med stereotyper som homosexuella män klädde ut sig till när man gick ut och klubbade. Man hittade sina kandidater genom att annonsera i en musiktidning. Annonsen i sig är helt underbar
Macho Types Wanted: Must Dance
And Have A Moustache.
Disco Santa är helt enkelt en julifierad medley version av megahitarna Macho Man, YMCA . Helt enkelt fantastiskt bra. På med tomtemössan och dansskorna. Det är #discoadvent
Teddy Pendergrass mina damer och herrar. Se där en artist som är alldeles för okänd här i Europa. I Amerika är han däremot välkänd och älskad. Ja rent av dyrkad och åtrådd.
Teddy växer upp i Philadelphia med sin mamma då pappan lämnar familjen tidigt. Teddy sjunger i den lokala kyrkan och drömmer om att bli pastor när han blir stor. Han är väldigt musikintresserad och lär sig spela trummor. Han hoppar av skolan i High school för att "satsa på musiken". Som trummis spelar han runt i ett helt gäng av lokala band innan han fick spela med ett mer framgångsrikt band nämligen "Cadillacs". Det är då han blir upptäckt av Harold Melvin som rekryterar honom till sitt band "Blue Notes". Där börjar han som trummis. Men när Harold Melvin under en spelning hör honom sjunga med i låten så ställer Harold honom framför mikrofonen istället. Ett genidrag skall det visa sig. Blue Notes som inte riktigt lyckats få till det tidigare lyckas landa ett skivkontrakt med Philadelphia International Records. Demonproducenterna Gamble & Huff kommer sedan att samarbeta med Teddy under tio framgångsrika år.
Teddys röst och Gamble & Huffs produktioner och låtar ger omedelbar succé. Hitsen radas upp. The Love I Lost är disco innan någon visste att det var det det var. Wake Up Everybody är black power med massor av hopp och positiv kraft. Don't Leave Me This Way blev visserligen en ännu större discohit för Thelma Houston på Motown några år senare (1977) eller varför inte The Communards (1986). Men originalet är Harold Melvin & the Blue Notes och det är Teddy Pendergrass som sjunger den bäst (om man frågar mig).
Just turn off the lights, come to me Girl, I want to give you a special treat, you're so sweet Turn off the lights and let's get cozy
Teddy är gruppens frontfigur och allt som oftast tror folk att det är han som är Harold Melvin. Detta i kombination med att den riktige Harold Melvin tar de mesta pengarna gör att gruppen är en krutdurk. Teddy föreslår ett namnbyte till Teddy Pendergrass & the Blue Notes. Harold Melvin nobbar självklart.
Teddy lämnar bandet 1975 och inleder sin solokarriär. Fortfarande på bolaget Philadelphia International Records. Harold Melvin & Blue Notes hämtar sig aldrig och får aldrig mera några stora framgångar. Teddy däremot. Fem album som säljer platina och den kanske största svarta sexsymbolen av dem alla i slutet av 70-talet. Legenden säger att han fick ha poliseskort från sina konserter för att komma undan svartsjuka pojkvänner som strök runt utanför konsertlokalerna där deras flickvänner dreglade över Teddy. Det kastades trosor upp på scenen om man säger så.
Han var helt enkelt otroligt framgångsrik och beskrevs som en "svart Elvis". Vad kunde gå fel?
På väg hem från en konsert tappar han kontrollen över sin Rolls-Royce Silver Spirit och kraschar in i ett träd. Han sitter fast i bilen i 45 minuter och blir förlamad från nacken och neråt.
Philadelphia International Records släpper två album under tiden Teddy rehabiliteras. Därmed är det kontrakt han hade med Philadelphia International uppfyllt och något nytt är inte aktuellt (inte minst då bolaget inte längre är framgångsrikt).
Teddy återfinner mirakulöst livsglädjen och musiken och återkommer som artist. Vid Live Aid gör han sin comeback på scenen. Han fortsätter att vara mycket älskad av sina trogna fans.
Teddy lämnade jordelivet 2010 och sjunger nu i den svettigaste delen av den stora kören i himlen.
Hans namn har figurerat i mängder av blogginlägg här på #Discofredag. Senast förra veckan faktiskt. Det var då jag upptäckte att han faktiskt aldrig hade fått ett eget inlägg. Så kan vi verkligen inte ha det så nu är det dags för ett inlägg med fokus på en av discon kungar. Den gigantiskt talangfulle, ödmjuke, vänliga och genomtrevlige Luther Vandross.
Jag kommer aldrig att kunna ge ett rättvisande porträtt av denne man så istället rekommenderar jag Mats Nileskärs underbara program
Men en historia eller två får man väl bjuda på.
Luther startade sin karriär som bakgrundssångare/körsångare. Han var ute på turné med Roberta Flack. Han hade spelat in demos och siktade på att någon gång i framtiden bli soloartist. Demon spelades i turnébussen och Luther blev kallad till ett samtal med Roberta som sa att "Du måste sluta stå i skuggan av andra artister. Du får sparken!".
Dagens låt var dock inte helt i eget namn. Det var ett samarbete med den italienske demonproducenten Jacques Fred Petrus i hans studioprojekt Change. Dagens låt kom ut 1980 men låter galet modern. Tänk Daft Punks episka Get Lucky och du vet precis hur det låter. Fast den är trettio år äldre! Mäkta imponerande.
Flower's bloomin', mornin' dew And the beauty seems to say It's a pleasure when you treasure All that's new and true and gay
Musiken spelades in i Bologna i Italien. Sedan flög man taperna till New York där Luther gick in i studion och la på sången. Det var omedelbar succé.
Luther var en omvittnat vänlig människa och omåttligt populär och omtyckt av sina kollegor i musikbranschen. Hans musikaliska gärning spänner över hela registret från sångare till producent och frågan är om det inte är som låtskrivare/arrangör/producent han ändå är som allra bäst.
När han skulle producera legendariska souldivan Aretha Franklins Jump to it album så lär det ha gått hett till i studion. Divan tyckte att Luther styrde för mycket och opponerade sig när han hade åsikter om hennes sång. Luther spände ögonen i Aretha och sa med bestämd röst "I'm the producer." Svaret kom som ett piskrapp "Well, I'm the Queen of Soul!"
Ja vad skall man säga.
Luther Vandross fullkomligt dryper av soul, disco och glitter. Vi njuter i fulla drag och firar att det äntligen är fredag. #Discofredag
Dagens låt är en riktigt fin discopärla. Men det roliga denna gång är att det faktiskt inte finns någonting alls skrivet om just den här gruppen. Det finns inga intervjuer. Inget skrivet på wikipedia. Här krävs det lite arkeologi helt enkelt för att få ihop en text.
Förklaringen är att detta är en ren studioprodukt. Det finns inget band utan bara bra låtar som förpackats under ett namn. Hi-gloss.
Så då får vi luska lite efter lite letande i databaser kan vi konstatera att skivbolaget som gav ut den var Prelude records. Ett New York baserat independentbolag som existerade 1976-1980.
You were not the first my love Don't kid yourself You sure won't be the last
Frågan är om inte producenten Giuliano Salerni egentligen är den enda konstanten i den här gruppen. Så vem är han då tänker du. Ja det är inte så lätt att ta reda på. Men det verkar vara samme man som även kallar sig för Juliano Salerni. Att det är en italiensk pianist som efter discoeran turnerar runt som pianist på diverse hotell och pianobarer i bland annat Gstaad (Schweiz) och Villa d' Este (Lake Como) verkar troligt. Ursprungligen kom han från Milano tydligen. Väl på plats i New York är han med och skapar fantastisk musik. Som pianist, arrangör, producent och låtskrivare. Han är inblandad i låtar som Geraldine Hunts fantastiska Can't fake the feeling,
Nu jobbade han ju inte själv. Nej han teamade upp med den legendariska DJ:n och producenten François Kevorkian som även han var knuten till skivbolaget Prelude. När han inte mixade och producerade musik så spelade han skivor på Studio 54 och Paradise Garage de två kanske mest legendariska discoteken i världen.
François Kevorkian är kanske mest känd som remixare där han jobbat med storheter som Yazoo, Depeche mode, Pet shop boys, U2, Diana Ross. På Discogs finns han registrerad på 869 remixar av olika låtar. Imponerande.
I kören på dagens låt kan man höra (om man lyssnar noga) Luther Vandross. Bara en sådan sak liksom.
Så nu vet vi lite till i alla fall. Nu är det äntligen #Discofredag!
Earth, Wind & Fire är ett band som spänner över tid, rum och musikaliska genrer på ett sätt som få grupper mäktat med. Listan med medlemmar som kommit och gått är lång och rymmer 53 namn.
Musiken kan beskrivas som en blandning av R&B, soul, funk, disco, pop, rock, dance, jazz! Ja här finns något för alla. Alltid kompetent och välproducerat.
En av alla deras hitlåtar är dagens låt. Disco? Ja kanske. Eller så är det bara bra musik. Då behöver kanske inte det där med genre vara så noga.
Oh, oh, oh, after the love has gone What used to be right is wrong Can love that’s lost be found?
Texten är en ganska sorglig historia om kärlek som tagit slut. Men det som är fantastiskt är känslan i musiken och harmonierna. Eftersom låten spänner över så många tonarter så passade den perfekt för EW&F då Maurice White och Philip Bailey kunde alternera som sångare efter behov.
Dagens låt var en massiv hit 1979 och lyckades ta sig ända upp till plats 2 på Billboard hot 100. Endast slagna av My Sharona med The Knack. Det är faktiskt otroligt nog den näst mest framgångsrika låten för EW&F. De har otroligt nog bara haft en listetta. Nämligen Shining star som låg etta redan 1975.
Trots detta så räknas de till ett av de absolut största banden genom tiderna.
Så här när mörkret lägger sig över den kalla Norden så behöver vi väga upp det med en rejäl dos av högoktanig kvalitetsdisco. Gärna med falsettsång och rejäla doser av blås och stråkar.
Jag har letat upp den rätta mixen av detta livselixir.
Bröderna George ("Lightnin' Licks") Johnson och Louis E. Johnson ("Thunder Thumbs") kunde verkligen spela. Ja så till den milda grad att Quincy Jones ville jobba med dem. De spelade på hans album Mellow Madness 1975. Innan det så hade hunnit turnera med storheter som Supremes och Bobby Womack.
So glad we've got a good thing You know you make my heart sing You are the real thing You know you make my heart sing
Man kan även höra att samarbetet fortsatte när Quincy producerade Michael Jackson på hans bästa plattor. Då står bröderna för en del av musicerandet.
Dagens låt är från brödernas skiva Winners från 1981. Märkligt nog når den inte några större höjder när vi pratar listor. En blygsam plats nr 67 på Billboard hot 100. R&B listan plats nr 11 får väl anses okej. Men när man nu lyssnar på den så häpnar man över att den inte låg etta.
"Less is moore" heter det ju. Trams! Moore is moore borde det ju vara. dagens låt bevisar det redan i introt till maxiversionen (eller Discosingle som skivbolaget Columbia kallade det) av dagens låt. De fläskar på med så många ko-klockor att man liksom bara baxnar. Resultatet.... UNDERBART!
Om man till detta adderar ett virtuost triangelspel, kompetent handklapp, en basgång som svänger ett helt gäng och ett sjukt groovy piano. Då blir det galet bra. När sedan både stråkar och blås kommer in ja då är det så mycket disco att alla mätare går upp på 100%.
Jackie Moore kan räkna 50 skivsläpp till dags dato. Fem album. 40-talet singlar och 4 samlingsalbum.
This time, this time, baby We won't be in and out of love In and out, baby, yeah
Hennes kanske mest kända låt utkom redan 1970 och heter Precious precious. Då snackar vi stabil r&b eller soul. Galet bra och även det en låt som borde räcka för att sätta upp Jackies namn strax under namn som Aretha (Franklin) Mavis (Staples) och Gladys (Knight) i den stora boken i soulens hall of fame. Men som vanligt (i den här bloggen) så är det först när hon ger sig på disco som hon når sin fulla potential.
1979 slår hon till med dagens låt och det är vi grymt tacksamma för. Låten spelades först in av O'jays på deras album "So Full of Love" 1978 men Jackie adderar som sagt ko-klocka delux. O'jays har å andra sidan wah-wah gitarr....
Att Jackie intar förstaplatsen på amerikanska danslistan kan ju knappast överraska. Detta är sjukt välproducerat och grymt bra. Det är äntligen #Discofredag. Fram med koklockan så kör vi!
Idag kan jag bara inte motstå att ge er denna pärla skapad av den legendariska trion Holland, Dozier, Holland.
Lamont Dozier samt bröderna Brian och Eddie Holland är männen bakom Motown. De ÄR Motown helt enkelt. Under sin karriär ligger de bakom hela 35 singlar som når top tio på Billboard. Bland annat 10 av Supremes 12 hitsinglar. Deras mest framgångsrika år 1965 har de hela sex singlar på top tio. Fyra av dessa når förstaplatsen.
HDH (som vi insatta kallar dem) var Motown trogna från tidigt 1960-tal tills de 1967 råkade bli ovänner med Berry Gordy (Motowns VD och skapare). Givetvis handlade det om fördelningen av royalties. Bråket ledde till att HDH lämnade Motown och därmed tappar de även det sammanhang av kreativitet som plockade fram deras bästa sidor. Varken Motown eller HDH hämtar sig från skilsmässan.
Wanna thank you for the joy you've brought me
Thank you for the things you taught me
(Heaven must have sent you)
Thank you for holding me close
When I needed you the most
(Heaven must have sent you)
Dagens låt är egentligen inspelad av The Elgins redan 1966. För all del en kompetent version. Men Disco är det inte. Nej det krävdes en kvinna av en annan kaliber för att det skulle bli till disco.
Bonnie Pointer är syster till Pointer sisters. Men valde att gå sin egen väg 1977. Redan på hennes första album hittar vi dagens låt. Produktionen är genomgående nyskapande och allt igenom fantastisk. Basen är fläskig på ett lite märkligt sätt. Gitarren liksom bara vispar på och handklappen (eller om det är en trummaskin) liksom ligger en meter ut från högtalaren. Trummorna låter som papplådor (helt rätt) i bakgrunden congas som bara försiktigt trummar på och stråkarna liksom bara kvittrar. Kören som förstärker liksom ligger så där tight bakom Bonnie att man bara baxnar.
Breaket måste bara nämnas. Hur tänkte de där? 3:10 in i låten så flippar de ut. Först går stråkarna bärsärkagång och sedan plockar de fram en leksaksgitarr för att slutligen slå lite på några flyttkartonger. Modigt? Ja! Galet? Ja!
Att man dessutom kreativt använder sig av så kallade rörklockor är väl närmast unikt i populärmusikaliska sammanhang. Tack Bonnie! Himlen måste ha sänt dig för att vi skall få hålla #Discofredag!
Som fyraåring började Jean sjunga i kyrkokören. När hon fyllde fem startade pianolektionerna. Musiken fanns där alltså från början. Hela skoltiden var det musiken som var den röda tråden. Från musikal till opera och tillbaka igen. Siktet var inställt på Juilliard School of Music (kanske världens främsta skola för scenkonst, musik, teater dans... Tänk Fame så fattar du). Men det blev det inget med. Jean träffade kärleken i form av jazzpianisten Doug Carn och istället för Juilliard blev det giftermål och sångerska i hans band. Tre skivor med jazz fusion blev det innan äktenskapet gick i kras.
Was that all it was, a way to pass some time a momentary thing, not worth remembering in the morning Must you be so cold, like something bought and sold, Was it just a game, Would you recall my name if you saw me.
1975 signas Jean till Gamble & Huff och deras skivbolag Philadelphia International Records (kanske världens bästa skivbolag eller nä det är Blue Note Records). Kommersiellt blir det kanske ingen gigantisk succé men hon grundlägger en framgångsrik karriär i soul jazz svängen.
Dagens låt är från hennes tredje album på Philadelphia International och är en låt som när den kom ut var en mindre hit på dansgolven. Men som det blir ibland så är detta en låt som liksom aldrig slutar att spelas. Den är liksom tidlös. Det är helt enkelt kvalité som bär över tid.
Det är disco i dess renaste form. Det är de där härliga trummorna. Det är handklapp. Det är maffiga stråkar och en basgång som är så sjukt funky. Det är blås i precis rätt dos. Till detta Jeans fantastiska sång. Vad kan man säga? Världsklass!
Idag är Jean en tant men vilken tant hon är. Turnerar fortfarande och lär ha två nya skivor på gång. Inte illa för en 72 åring!
Att vara rotad. Veta var man kommer ifrån, var man är och vart man är på väg. Se där en av de där viktiga sakerna för oss människor.
Dagens låt handlar just om detta. Ur ett afroamerikanskt perspektiv så blir låten väldigt viktig och behandlar det trauma som slavhandeln för alltid har skapat.
Originalet skrevs och spelades in av Lamont Dozier.
Hmm "Dozier" det där känner jag igen tänker du. Ja det är ju inte så konstigt. Han var ju en del av det legendariska låtskrivar- och producentteamet Holland–Dozier–Holland. Gänget som kom att definiera Motownsoundet. Detta via låtar som Supremes Baby Love, Stop in the Name of Love och You keep me hangin on. Ja de låg bakom hela tio av Supremes tolv listettor! Men även pärlor som I Can't Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch) med Four Tops och mängder av andra låtar.
Men för att ge låten den där riktiga discokänslan får vi gå till en av de många framgångsrika coverversionerna av låten. Nämligen den med gruppen Odyssey.
Zippin' up my boots Goin' back to my roots, yeah To the place of my birth Back down to earth Ain't talkin' 'bout no roots in the land Talkin' 'bout the roots in the man
Historien tog sin början i New York men eftersom deras framgångar var störst i UK så är det där de numera har sin bas. Steven Collazo, Romina Johnson och Jerdene Wilson turnerar nämligen fortfarande och har lika mycket glitter nu som då.
De plockar med sig allt som är bra i originalet. Melodi, riff och text. Men de adderar ett skönt blås och ett väldigt snyggt arrangemang. Plötsligt svänger det ett helt gäng.
Introt gör de väldigt snyggt genom att addera en liten kör som sjunger på Yoruba (ett västafrikanskt språk) "Asha mo re, asha mo re" vilket blir "Jag känner dig, jag känner dig" på svenska. Det sätter liksom tonen för hela låten.
Denna vecka bjuder #Discofredag på en härlig "double feature" eller om man skall vara ärlig så är det väl samma låt fast i två väldigt olika tappningar.
Carly Simon är kanske inte en artist som man direkt förknippar med "disco". Hon är snarast en klassisk singer-songwriter. Du vet vad jag menar. En tjej eller kille med fula kläder och en stor akustisk gitarr. sittande på en stol som sjunger sånger med engagerande texter. Ganska långt från disco alltså. Hennes största hit fick hon 1972-73 med You're So Vain men hon har haft hits med jämna mellanrum under hela sin karriär. För att bara nämna några till så kan man nämna titelspåret till 1977 års James Bondfilm. Älskade spion. Nobody does it better. Eller varför inte tio år senare 1987 då hon smäller till med Coming Around Again. Den spelas fortfarande på de där radiokanalerna som spelar musik för vuxna öron. Hon är alltså en artist som har visat att hon håller över tid.
Hur det gick till när hon gav sig i lag med discons kanske vassaste duo Chic (Nile Rodgers och Bernard Edwards) är höljt i dunkel. Troligtvis låg skivbolaget bakom. Det skulle göras ett soundtrack till en film. Soup for one. Filmen lär vara riktigt dålig. Men soundtracket! Ohh vad bra.
Why does your love hurt so much? Why? Why does you love hurt so much? Don't know why
Man kan väl säga att låten inte är en typisk Carly Simon låt. Nej det här är så klart mycket bättre än det brukar vara. Om man skall lyssna riktigt noga på något så är det basgången som är värd att fokusera på. Kanske det bästa Bernard spelat någonsin. Vilken bredd. Vilken virtuositet. Låten var aldrig någon stor hit när det begav sig. Men det är en låt som återkommande har dykt upp igen. Kanske är det den där sköna reagge-känslan som gör det. Det är helt enkelt en låt som har kvalitéer som gör att den alltid är aktuell.
Hey Bonita, glad to meet ya For the cunning, stunning you, miss, I must beseech ya Hey, being with you is a top priority Ain't no need to question the authority
Första gången jag mötte den så var det inte alls genom Carlys original version. Nej för mig var det
A Tribe Called Quest som var vägen in. De hade gjort en låt som för all del var bra i original. Men låten skickades till England och mäster remixaren CJ Machintosh. Om du inte känner igen namnet så kanske du minns hans musik. MARRS Pump up the volume. En av de bästa låtar som någonsin har gjorts. Men han har remixat alla de stora artisterna. Från Whitney Houston till George Michael och tillbaka.
Hans version av Bonita Applebaum kombinerade A Tribe Called Quest med just dagens låt och magi uppstod. Jag gick och nynnade på den en hel sommar utan att veta att det var Carly och Chic som låg bakom.
Välj själv vilken version som passar just din fredag. Tryck på play och dansa loss.
Marvin Gaye är kanske inte först och främst ihågkommen som en "discoartist" men nog kan dagens låt sägas vara disco. Att den spelades flitigt på discoteken vet man i vart fall. Den klättrade ända till plats 10 på Disco Singles Chart.
Öppningen med bas, trummor, congas och stråkar är mäktig disco soul. Man vet inte om det är Curtis Mayfield eller rentav Barry White som kommer. Plötsligt anar man en stönande röst som smyger sig på en med viskande stönanden. Är det Donna Summer rentav? Nej plötsligt är det bara självklart att det är Marvin.
Det är sexigt och svettigt men samtidigt ömsint och kärleksfullt.
This one way love is just a fantasy, oh sugar To share is precious, pure and fair Don't play with something you should cherish for life, oh baby Don't you want to care? Ain't it lonely out there?
Skivomslaget förtjänar att nämnas. Målat av Ernie Barnes en av de stora afro-amerikanska målarna.
Som liten har han beskrivit sig själv som en småtjock nörd som istället för idrott älskade att dra sig undan och teckna. Han var ständigt mobbad och plågad av klasskompisarna.
En dag i skolan när han dragit sig undan i ett hörn för att slippa undan plågoandarna och satt och tecknade råkade träslöjdsläraren komma förbi. De kom att språka. Träslöjdsläraren råkade dessutom vara tränare för skolans tyngdlyftarlag och delade med sig av sin erfarenhet av hur träning förändrat hans liv och hans syn på världen. Detta korta möte påverkade Ernie djupt och han började träna.
När han kom upp i högstadiet var han kapten för fotbollslaget som gick så långt som att vinna delstatsfinalen. När han lämnade skolan hade han erbjudanden om 26 olika stipendium att välja mellan, på olika colleges.
Studierna vid sidan om fotbollen ägnades åt konststudier. Efter college väntade proffsligan på honom och han kom att ha en lysande karriär i Baltimore Colts, Titans of New York, San Diego Chargers och Denver Broncos. Efter en skada i foten var karriären slut.
Men Ernie hade en tanke om att han skulle kunna bli NFL:s egna målare. Vid ett möte med NFL:s ägare fick han presentera sin idé. Det blev tydligen platt fall med det. Men med vid mötet var Sonny Werblin som ägde New York Jets. Han blev fullständigt tagen av Ernies måleri. Anställde honom som spelare i Jets och ställde honom framför ett staffli istället för på plan. Som Sonny såg på det så hade Ernie "större värde för vårt land som konstnär än som fotbollsspelare". Detta blir starten för ett stort konstnärsskap.
När jag gick på mellanstadiet slutade vi plötsligt att ha födelsekalas och började ha party. PARTY!
Jag hade önskat mig DEN skivan i födelsedagspresent. Freestyles första skiva Fantasi. Jag hade allt planerat i mitt huvud. Precis hur fantastiskt partyt skulle bli.
Min födelsedag startade dock i besvikelse. Ingen skiva. Ingen kassett! Besvikelse blandat med panik. Utan Freestyle inget party. Det kunde ju vem som helst inse.
And I can't help but feeling this way You're the one who can change my tomorrow today Felicidad
Innan partyt var det dock dags för födelsedagskalas med familj och vänner. Det fanns hopp. Kanske, kanske skulle undret ske. Ett av paketen var definitivt en kassett. Hoppet tändes. Bara för att slockna när jag såg att det var ett blandband. Besvikelsen var stor. Men det var i alla fall en nödlösning. Det fick duga.
Döm om min förvåning när det visade sig att just den blandningen var den blandning som fick dansgolvet att explodera. Inget Party var så svettigt. Så galet, Så intensivt. Det var disco heaven.
Dagens låt var en av de låtar som fick dansen att fullständigt gå i taket.
Vi inleder hösten med en riktig rökare och discoklassiker. Artisten Miquel Brown kanske inte är den mest namnkunniga (utom för oss disconördar) men hon är styvsyster till en annan discoikon nämligen Amii Stewart (som jag skrev om här på bloggen 2016).
Hon är även mamma till Sinitta som hade en intensiv artistkarriär under 1980-talet under Stock, Aitken & Watermans trygga ledning. En lång radda med topplåtar som So Macho, GTO och Toy Boy.
Miquel föddes i Canada men hamnade via turnerande med musikalen Hair i England och har ständigt varit aktuell på scenerna i West end. Mängder av roller i musikaler har det blivit. Men det är när hon tidigt 1980-tal råkar på producenterna Ian Levine & Fiachra Trench som det slår gnistor musikaliskt även på skiva. Ian har startat ett skivbolag och första skivan blir med Miquel. Dagens låt blir en HIT. Inte på det där sättet att den flyger upp på listorna. Nej det gör den inte. Den toppar på plats 88 i UK. Men den blir en gigantisk hit på gayklubbarna världen över. Populariteten har hållit i sig över åren och spelas säkert fortfarande flitigt.
So many men, so little time How can I lose? So many men, so little time How can I choose?
För Ian och Fiachra är det inledningen på en karriär som gör att de får arbeta med storheter som Pet Shop Boys, Kim Wilde, Van Morrison, Boomtown Rats och Bananarama. Tydligen erbjöd Pet Shop Boys en låt till Miquel som producenterna inte ville ha med på skiva. Its a sin. Den fick de ta och spela in själva... och det var nog bra så. 1997 kunde Miquel dock inte hålla sig längre och spelade in den i en Eurodance version. Den har inte riktigt åldrats med värdighet.
Miquel återvänder till musikalvärlden med en stadig discodänga på sin CV och fortsätter att glänsa.
Men den där So Many Men, So Little Time håller ännu! Nu håller vi discofredag
Idag kliver #Discofredag över gränsen från 1970-talet och kastar sig huvudstupa in i 1980-talet.
Vi börjar med en riktig monsterhit. En sådan som bara genom att man hör den första takten flyttar dig likt en tidsmaskin tillbaka till en tid som luktar hårspray, Dateparfym och Jenka tuggumi.
I have seen her maybe once or twice
The one thing I can say is, she's very nice
She's a lady, one I really want to know
Somehow I've got to let my feeling show
Det var en mycket spännande tid. En tid av upptäckter och klappande hjärtan. Av handsvett, stukade självförtroenden och överdoser av både testosteron och östrogen. Ja och röd prince så klart. Alvedon i coca colan. De två sista så dumma att man nästan dör på kuppen.
Tack gode gud att den tiden är över.
Men musiken är fortfarande bra och kan få vilket lik som helst att ta några sköna danssteg i sina italienska loafers med tofsar (från skopunkten).
Virveltrumman måste bara nämnas! Ett eko eller om det är ett reverb gör att det får ett unikt sugande bett i ljudet. Underbart!
Kool and the gang är vid detta laget väldigt långt från den funk som de kom ifrån. Det är välpolerad post-disco av finaste 1980-tals kvalité. Det är ljudet av min pubertala längtan. Det är så mycket finnar och så lite hångel.
#Discofredag önskar fira denna fredag med den ultimata partylåten.
Celebration med Kool and the Gang svänger så mycket att även sedan länge utdöda dinosaurier blir tvungna att dansa.
Kool and the Gang är kanske mest kända som en discogrupp men de har rört sig över genrerna med en lätthet och bravur som saknar motstycke i modern musikhistoria. De började sin karriär 1964 som en jazzgrupp med namnet Jazziacs. De bytte namn till Kool and the Flames 1967 men tvingades byta för att inte förväxlas med James Browns kompgrupp Famous Flames. 1969 byter de sålunda till Kool and the Gang.
Musikaliskt har de då lämnat jazzen och spelar nu RnB med funkiga inslag. Tidigt 1970-tal har de en räcka med hits. Funky stuff, Jungle Boogie och Hollywood Swinging med flera. Låtarna från den här tiden har samplats flitigt och utgjort den funkiga basen för artister som EPMD, Beastie Boys, DJ Kool, Madonna och Janet Jackson för att bara nämna några.
There's a party goin' on right here A celebration to last throughout the years So bring your good times, and your laughter too We gonna celebrate your party with you
Mot slutet av 1970-talet lämnar de funken för att skapa ett poppigare sound och det är nu de finner sin form och sin rättmätiga plats i discons superliga. Med hits som Ladies Night, Celebration, Fresh, Get down on it, Too Hot, Steppin out, Lets Go Dancin (Ohh, La, La, La) och Joanna är de en hitmaskin som imponerar.
Celebration är märkligt nog Kool and the Gangs enda listetta i USA. Två veckor på toppen tidigt 1981 höll de ut innan de fick ge sig och lämna plats till Dolly Partons 9 to 5.
Där är många funkpurister som ser Kool and the Gangs övergång till discon som en sellout men jag är mycket glad att de hade modet att våga utvecklas. De personifierar en musikalisk utvecklings eskatologi som med rötter i Jazz och Funk når sin skapelses krona i Discon.
Idag är det Sara Erenius födelsedag. Igår fyllde Carl Erenius år så på med danseskorna! Nu kör vi!
Förra veckans låt var producerad, skriven och arrangerad av dagens artist. Michael Zager. Då hävdade jag att han var mest känd för den låt som är föremål för dagens blogginlägg. Det visar sig vara inte helt sant. Michael Zager är en man med mycket mer än en "one hit wonder". Nej här snackar vi om en musikalisk gigant.
Michael själv ser sig inte främst som artist. När han får frågan så säger han att han är låtskrivare, arrangör och producent. Vad han glömmer att nämna är att han även är författare och lärare. Han undervisar nämligen i musikproduktion vid FAU (Florida Atlantic University). Böckerna handlar om musikproduktion och reklamfilmsmusik.
Artister han arbetat med är förutom förra veckans Cissy Houston även artister som Luther Vandross, Roberta Flack, Jocelyn Brown, Herb Alpert och the Spinners. Ja och det är ju verkligen inte kattskit om man säger så.
Lite filmmusik har det visst också blivit. Han producerade huvudlåten till filmen Friday the 13th. Djupt obehaglig musik och en klassisk skräckfilm. Ja det är filmen med han den där Jason med hockeymasken.
När det gäller dagens låt så kom själva starten till låten då A&R killen på det skivbolag som Michael Zager var knuten till kom tillbaka från en runda på stadens discon (som tex studio 54). Han hade noterat att de dansande gärna tjoade med i låtarna. Han tyckte att det kunde vara en bra idé att göra en låt runt lite tjoande. Typ Ohh-ohh-ahh-ahh. Michael tyckte att det var en riktigt töntig idé. Han tyckte att det var rent av pinsamt men försökte balansera upp den töntiga låten med ett break med piccolotrumpeter, klarinett, oboe, barockpiano och ett väldigt klassiskt färgat sound. Han var ju trots allt en klassikt skolad musiker! Ett vid första anblicken helt knäppt grepp som bara funkar hur bra som helst. Där ser man.
Your body, my body Everybody move your body Your body, my body Everybody work your body Your body, my body Everybody move your body
När låten väl var inspelad lär Michael ha sagt att "om detta inte blir en hit så skall jag döda dig" till A&R killen som kunde skratta hela vägen till banken.
Videon förtjänar ett omnämnande. Östtyskt mode verkar ha varit helt rätt 1978. Jag menar BEIGE skjorta!!! Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle ens gå i närheten. De dansande grabbarnas linnen i lila.... Ja vad skall man säga om dem. Jag är mållös.
Detta är en fantastiskt medryckande låt. Det är disco och barock i skön förening. Det är helt enkelt perfekt när det nu äntligen är #Discofredag.
Cissy Houston må ha som största prestation i sitt liv att hon råkar vara mamma till Whitney Houston Men att hon är en storartad artist kommer dagens låt att bära vittnesbörd om.
Sångkarriären startade redan 1938 när hon tillsammans med syskonen ingick i gruppen the Drinkard Four. Att det var kyrkan som var scenen var ju sedan gammalt. Gruppen växte så småningom ut och bland medlemmarna kan nämnas ännu en syster. Lee som hon hette skulle senare få en dotter med namnet Dionne (Warwick).
En lång karriär som sångare inleds och som körtjej turnerar Cissy med storheter som Elvis, Aretha, Otis ja till och med Van Morrisons Brown eyed Girl är så bra som den är tack vare Cissy.
Think, Think it over Think it over, Think, Think it over, over
När 1970-talet exploderar i Disco så signas Cissy som soloartist till bolaget Private Stock Records. En skiva spelas in med demonproducenten (nåja) Michael Zager. Zager är kanske mest känd för superhiten Lets All Chant. Ja eller om man skall vara ärlig så är det väl bara det han är känd för.
Dagens låt är en riktig rökare.
Blåset är grymt bra. Congas som sig bör. En galet härlig wha-wha gitarr. FETA stråkar och ett piano som är så mycket house att man inte kan greppa att det är 1977 och inte är Farley "Jackmaster" Funk 1986. Ett break, nej jag menar två break med koklocka fullbordar det hela och syntesen är uppnådd.
Vilken låt! Cissy du är en riktig discodrottning.
Oemotståndligt dansvänligt. Det är äntligen #Discofredag
Denna fredag gör vi en liten utflykt till landet strax bredvid Disco.
Musik som kanske inte kan klassificeras som disco men som ändå kan sägas ligga lite i gränslandet. Halvsyskon eller kusiner om man så säger. Musik som påverkade och verkade i samma kvarter men utan att ha discons vibe...
Gil Scott Heron är en man och ett namn som vördas och respekteras i den svarta musikhistorien. Han är Soul, jazz och poesi. Han pysslade med en form av proto-rap som väl närmast kan liknas vid "spoken word" poesi. Att han påverkade och inspirerade till Hip Hop är väl dokumenterat. Vissa kallar honom till och med för den förste rapparen.
Född i Chicago av en mamma som var operasångerska och en pappa som var professionell fotbollsspelare (för övrigt den förste svarte spelaren i skotska Celtic någon gång under 1950-talet).
Han hamnar så småningom med sin mamma i Bronx och får genom sin enastående förmåga att uttrycka sig med ord börja på en riktigt fin (och dyr) skola. Vid intervjun inför att bli antagen till denna "fina" skola fick han av en lärare frågan hur han skulle reagera om han såg någon av sina klasskamrater glida förbi i limousin medan han själv var på väg till tunnelbanan. Hans svar är en lysande illustration till Gils attityd, oräddhet och träffsäkerhet. Hans svar var "Same way as you. Y'all can't afford no limousine. How do you feel?"
Han hade en förmåga att på ett slagkraftigt, träffande sätt lyfta svåra frågor och skapa fantastisk musik som träffade USA och världen rätt i veka livet. Han är revolutionär i den sanna konstnärliga betydelsen.
Han lever ett hårt och av droger drabbat liv men verkar ändå på något sätt aldrig se sig själv som ett offer.
Lyssna för guds skull till Mats Nileskärs intervju med honom och få den fulla bilden.
Dagens låt är en riktig pärla. The Bottle handlar om alkoholen och dess mörka sida. Det är en mörk text men tack vare en underbar tvärflöjt så blir det ändå uthärdligt att lyssna på det hemska budskapet.
See that Black boy over there, runnin' scared His ol' man got a problem Pawned off damn near everything, his ol' Woman's weddin' ring for a bottle
Gil var en ovanlig människa. Brilliant, skärpt, galen och varm. Unik och underbar. Med ett patos och en osviklig känsla för att peka på världens galenskap och orättvisor.
Denna vecka dansar vi ut i fredagen med en lite djupare tanke än vanligtvis. Men dansar gör vi! Nu håller vi #Discofredag.
Dagens band kom att överskuggas av en gigant. Nämligen Barry White. Tanken var egentligen att Barry skulle satsa all sin kraft och talang som producent av denna tjejgrupp men ödet ville annorlunda och plötsligt stod han själv längst fram på scenen.
Då behövde han backning av ett 40-mannaband och kompetenta körtjejer. Mer kompetenta än gruppen som han själv hade skapat fanns ju inte och vips så fick de hänga med på både skivorna och turnéerna. Ja en av tjejerna råkade visst rent av gifta sig med Barry på vägen.
Men trots att de ju fick sugas upp i den totala virvelvind som blev Barrys karriär så lyckades de ändå även hålla liv i sin egen.
Glodean White, Linda James och Diane Taylor verkar ha varit tre drivna brudar med skinn på näsan helt enkelt.
Det blev fem album där deras mest framgångsrika var deras andra "Under the Influence of... Love Unlimited". Det albumet klättrade ända till en tredjeplats på den amerikanska albumlistan.
Största hiten på albumet var "Love's Theme" en underbar instrumental med tidstypisk wha-wha och Barrys otroliga känsla för arrangemang. Ljuddesign som utnyttjar stereo-ljudet till max. Wha-wha till vänster och stråkar till höger. Fler stråkar till vänster och så en harpa någonstans obestämbart svävande ovanpå. Genialt! Klart som fanken att den klättrade ända upp till förstaplatsen.
There's a guy in the neighborhood And, oh Lord, if I could I'd wrap him up and take him home
Dagens låt är dock från deras femte album och heter "High steppin' hip dressin' fella".
Discon står på sin absoluta höjdpunkt och Barry bygger en låt som på många sätt förebådar ett house sound som skulle dröja 10 år innan det hittade sin form via Chicagos underground scen. Hi-haten är klockren house precis som pianot. Det är på det hela taget en skön låt helt enkelt.
Vill man ha ett djupare budskap får man leta vidare. Den här låten handlar om en snygg kille med jäkligt snygga kläder. Ja han är ju trevlig också. Mer avancerat än så behöver det ju inte vara en fredag.
Nä nu dansar vi ut i helgen vettja!
Glad #Discofredag på er!
Some rights reserved by garryknight
