The Real Thing

Public Domain

Så här när mörkret lägger sig över den kalla Norden så behöver vi väga upp det med en rejäl dos av högoktanig kvalitetsdisco. Gärna med falsettsång och rejäla doser av blås och stråkar.

Jag har letat upp den rätta mixen av detta livselixir.

Bröderna George ("Lightnin' Licks") Johnson och Louis E. Johnson ("Thunder Thumbs") kunde verkligen spela. Ja så till den milda grad att Quincy Jones ville jobba med dem. De spelade på hans album Mellow Madness 1975. Innan det så hade hunnit turnera med storheter som Supremes och Bobby Womack.

So glad we've got a good thing 
You know you make my heart sing 
You are the real thing 
You know you make my heart sing

Man kan även höra att samarbetet fortsatte när Quincy producerade Michael Jackson på hans bästa plattor. Då står bröderna för en del av musicerandet.

Dagens låt är från brödernas skiva Winners från 1981. Märkligt nog når den inte några större höjder när vi pratar listor. En blygsam plats nr 67 på Billboard hot 100. R&B listan plats nr 11 får väl anses okej. Men när man nu lyssnar på den så häpnar man över att den inte låg etta.

Det är äntligen #Discofredag!

This Time Baby

 Some rights reserved by steve_w

"Less is moore" heter det ju. Trams! Moore is moore borde det ju vara. dagens låt bevisar det redan i introt till maxiversionen (eller Discosingle som skivbolaget Columbia kallade det) av dagens låt. De fläskar på med så många ko-klockor att man liksom bara baxnar. Resultatet.... UNDERBART!

Om man till detta adderar ett virtuost triangelspel, kompetent handklapp, en basgång som svänger ett helt gäng och ett sjukt groovy piano. Då blir det galet bra. När sedan både stråkar och blås kommer in ja då är det så mycket disco att alla mätare går upp på 100%.

Jackie Moore kan räkna 50 skivsläpp till dags dato. Fem album. 40-talet singlar och 4 samlingsalbum.

This time, this time, baby 
We won't be in and out of love 
In and out, baby, yeah

Hennes kanske mest kända låt utkom redan 1970 och heter Precious precious. Då snackar vi stabil r&b eller soul. Galet bra och även det en låt som borde räcka för att sätta upp Jackies namn strax under namn som Aretha (Franklin) Mavis (Staples) och Gladys (Knight) i den stora boken i soulens hall of fame. Men som vanligt (i den här bloggen) så är det först när hon ger sig på disco som hon når sin fulla potential.

1979 slår hon till med dagens låt och det är vi grymt tacksamma för. Låten spelades först in av
O'jays på deras album "So Full of Love" 1978 men Jackie adderar som sagt ko-klocka delux. O'jays har å andra sidan wah-wah gitarr....

Att Jackie intar förstaplatsen på amerikanska danslistan kan ju knappast överraska. Detta är sjukt välproducerat och grymt bra. Det är äntligen #Discofredag. Fram med koklockan så kör vi!

Heaven must have sent you

Idag kan jag bara inte motstå att ge er denna pärla skapad av den legendariska trion Holland, Dozier, Holland.
Lamont Dozier samt bröderna Brian och Eddie Holland är männen bakom Motown. De ÄR Motown helt enkelt. Under sin karriär ligger de bakom hela 35 singlar som når top tio på Billboard. Bland annat 10 av Supremes 12 hitsinglar. Deras mest framgångsrika år 1965 har de hela sex singlar på top tio. Fyra av dessa når förstaplatsen.
HDH (som vi insatta kallar dem) var Motown trogna från tidigt 1960-tal tills de 1967 råkade bli ovänner med Berry Gordy (Motowns VD och skapare). Givetvis handlade det om fördelningen av royalties. Bråket ledde till att HDH lämnade Motown och därmed tappar de även det sammanhang av kreativitet som plockade fram deras bästa sidor. Varken Motown eller HDH hämtar sig från skilsmässan.

Wanna thank you for the joy you've brought me 

Thank you for the things you taught me 

(Heaven must have sent you) 

Thank you for holding me close 

When I needed you the most 

(Heaven must have sent you)

Dagens låt är egentligen inspelad av The Elgins redan 1966. För all del en kompetent version. Men Disco är det inte. Nej det krävdes en kvinna av en annan kaliber för att det skulle bli till disco.

Bonnie Pointer är syster till Pointer sisters. Men valde att gå sin egen väg 1977. Redan på hennes första album hittar vi dagens låt. Produktionen är genomgående nyskapande och allt igenom fantastisk. Basen är fläskig på ett lite märkligt sätt. Gitarren liksom bara vispar på och handklappen (eller om det är en trummaskin) liksom ligger en meter ut från högtalaren. Trummorna låter som papplådor (helt rätt) i bakgrunden congas som bara försiktigt trummar på och stråkarna liksom bara kvittrar. Kören som förstärker liksom ligger så där tight bakom Bonnie att man bara baxnar.

Breaket måste bara nämnas. Hur tänkte de där? 3:10 in i låten så flippar de ut. Först går stråkarna bärsärkagång och sedan plockar de fram en leksaksgitarr för att slutligen slå lite på några flyttkartonger. Modigt? Ja! Galet? Ja!

Att man dessutom kreativt använder sig av så kallade rörklockor är väl närmast unikt i populärmusikaliska sammanhang. Tack Bonnie! Himlen måste ha sänt dig för att vi skall få hålla #Discofredag!

Was That All It Was

 Some rights reserved by John Mathew Smith & www.celebrity-photos.com

Som fyraåring började Jean sjunga i kyrkokören. När hon fyllde fem startade pianolektionerna. Musiken fanns där alltså från början. Hela skoltiden var det musiken som var den röda tråden. Från musikal till opera och tillbaka igen. Siktet var inställt på Juilliard School of Music (kanske världens främsta skola för scenkonst, musik, teater dans... Tänk Fame så fattar du). Men det blev det inget med. Jean träffade kärleken i form av jazzpianisten Doug Carn och istället för Juilliard blev det giftermål och sångerska i hans band. Tre skivor med jazz fusion blev det innan äktenskapet gick i kras.

Was that all it was, a way to pass some time 
a momentary thing, not worth remembering in the morning 
Must you be so cold, like something bought and sold, 
Was it just a game, 
Would you recall my name if you saw me.

1975 signas Jean till Gamble & Huff och deras skivbolag Philadelphia International Records (kanske världens bästa skivbolag eller nä det är Blue Note Records). Kommersiellt blir det kanske ingen gigantisk succé men hon grundlägger en framgångsrik karriär i soul jazz svängen.
Dagens låt är från hennes tredje album på Philadelphia International och är en låt som när den kom ut var en mindre hit på dansgolven. Men som det blir ibland så är detta en låt som liksom aldrig slutar att spelas. Den är liksom tidlös. Det är helt enkelt kvalité som bär över tid.

Det är disco i dess renaste form. Det är de där härliga trummorna. Det är handklapp. Det är maffiga stråkar och en basgång som är så sjukt funky. Det är blås i precis rätt dos. Till detta Jeans fantastiska sång. Vad kan man säga? Världsklass!

Idag är Jean en tant men vilken tant hon är. Turnerar fortfarande och lär ha två nya skivor på gång. Inte illa för en 72 åring!

På med danseskorna så håller vi #Discofredag