Turn Off the Lights

 Some rights reserved by MFS Photo 4

Teddy Pendergrass mina damer och herrar. Se där en artist som är alldeles för okänd här i Europa. I Amerika är han däremot välkänd och älskad. Ja rent av dyrkad och åtrådd.

Teddy växer upp i Philadelphia med sin mamma då pappan lämnar familjen tidigt. Teddy sjunger i den lokala kyrkan och drömmer om att bli pastor när han blir stor. Han är väldigt musikintresserad och lär sig spela trummor. Han hoppar av skolan i High school för att "satsa på musiken". Som trummis spelar han runt i ett helt gäng av lokala band innan han fick spela med ett mer framgångsrikt band nämligen "Cadillacs". Det är då han blir upptäckt av Harold Melvin som rekryterar honom till sitt band "Blue Notes". Där börjar han som trummis. Men när Harold Melvin under en spelning hör honom sjunga med i låten så ställer Harold honom framför mikrofonen istället. Ett genidrag skall det visa sig. Blue Notes som inte riktigt lyckats få till det tidigare lyckas landa ett skivkontrakt med Philadelphia International Records. Demonproducenterna Gamble & Huff kommer sedan att samarbeta med Teddy under tio framgångsrika år.

Teddys röst och Gamble & Huffs produktioner och låtar ger omedelbar succé. Hitsen radas upp. The Love I Lost är disco innan någon visste att det var det det var. Wake Up Everybody är black power med massor av hopp och positiv kraft. Don't Leave Me This Way blev visserligen en ännu större discohit för Thelma Houston på Motown några år senare (1977) eller varför inte The Communards (1986). Men originalet är Harold Melvin & the Blue Notes och det är Teddy Pendergrass som sjunger den bäst (om man frågar mig).

Just turn off the lights, come to me 
Girl, I want to give you a special treat, you're so sweet 
Turn off the lights and let's get cozy

Teddy är gruppens frontfigur och allt som oftast tror folk att det är han som är Harold Melvin. Detta i kombination med att den riktige Harold Melvin tar de mesta pengarna gör att gruppen är en krutdurk. Teddy föreslår ett namnbyte till Teddy Pendergrass & the Blue Notes. Harold Melvin nobbar självklart.

Teddy lämnar bandet 1975 och inleder sin solokarriär. Fortfarande på bolaget Philadelphia International Records. Harold Melvin & Blue Notes hämtar sig aldrig och får aldrig mera några stora framgångar. Teddy däremot. Fem album som säljer platina och den kanske största svarta sexsymbolen av dem alla i slutet av 70-talet. Legenden säger att han fick ha poliseskort från sina konserter för att komma undan svartsjuka pojkvänner som strök runt utanför konsertlokalerna där deras flickvänner dreglade över Teddy. Det kastades trosor upp på scenen om man säger så.

Han var helt enkelt otroligt framgångsrik och beskrevs som en "svart Elvis". Vad kunde gå fel?
På väg hem från en konsert tappar han kontrollen över sin Rolls-Royce Silver Spirit och kraschar in i ett träd. Han sitter fast i bilen i 45 minuter och blir förlamad från nacken och neråt.

Philadelphia International Records släpper två album under tiden Teddy rehabiliteras. Därmed är det kontrakt han hade med Philadelphia International uppfyllt och något nytt är inte aktuellt (inte minst då bolaget inte längre är framgångsrikt).

Teddy återfinner mirakulöst livsglädjen och musiken och återkommer som artist. Vid Live Aid gör han sin comeback på scenen. Han fortsätter att vara mycket älskad av sina trogna fans.

Teddy lämnade jordelivet 2010 och sjunger nu i den svettigaste delen av den stora kören i himlen.

Extra sexig #Discofredag på er!

Se dokumentären om Teddy på SVT Play

Intervju i P3 Soul med Mats Nileskär

The Glow of Love

 Some rights reserved by Dee West (Formerly deedoucette)

Hans namn har figurerat i mängder av blogginlägg här på #Discofredag. Senast förra veckan faktiskt. Det var då jag upptäckte att han faktiskt aldrig hade fått ett eget inlägg. Så kan vi verkligen inte ha det så nu är det dags för ett inlägg med fokus på en av discon kungar. Den gigantiskt talangfulle, ödmjuke, vänliga och genomtrevlige Luther Vandross.

Jag kommer aldrig att kunna ge ett rättvisande porträtt av denne man så istället rekommenderar jag Mats Nileskärs underbara program


Men en historia eller två får man väl bjuda på.

Luther startade sin karriär som bakgrundssångare/körsångare. Han var ute på turné med Roberta Flack. Han hade spelat in demos och siktade på att någon gång i framtiden bli soloartist. Demon spelades i turnébussen och Luther blev kallad till ett samtal med Roberta som sa att "Du måste sluta stå i skuggan av andra artister. Du får sparken!".

Dagens låt var dock inte helt i eget namn. Det var ett samarbete med den italienske demonproducenten Jacques Fred Petrus i hans studioprojekt Change. Dagens låt kom ut 1980 men låter galet modern. Tänk Daft Punks episka Get Lucky och du vet precis hur det låter. Fast den är trettio år äldre! Mäkta imponerande.

Flower's bloomin', mornin' dew 
And the beauty seems to say 
It's a pleasure when you treasure 
All that's new and true and gay

Musiken spelades in i Bologna i Italien. Sedan flög man taperna till New York där Luther gick in i studion och la på sången. Det var omedelbar succé.

Luther var en omvittnat vänlig människa och omåttligt populär och omtyckt av sina kollegor i musikbranschen. Hans musikaliska gärning spänner över hela registret från sångare till producent och frågan är om det inte är som låtskrivare/arrangör/producent han ändå är som allra bäst.

När han skulle producera legendariska souldivan Aretha Franklins Jump to it album så lär det ha gått hett till i studion. Divan tyckte att Luther styrde för mycket och opponerade sig när han hade åsikter om hennes sång. Luther spände ögonen i Aretha och sa med bestämd röst "I'm the producer." Svaret kom som ett piskrapp "Well, I'm the Queen of Soul!"

Ja vad skall man säga.

Luther Vandross fullkomligt dryper av soul, disco och glitter. Vi njuter i fulla drag och firar att det äntligen är fredag. #Discofredag

You'll Never Know

https://www.thediscoparadise.com/label.php?l=prelude

Dagens låt är en riktigt fin discopärla. Men det roliga denna gång är att det faktiskt inte finns någonting alls skrivet om just den här gruppen. Det finns inga intervjuer. Inget skrivet på wikipedia. Här krävs det lite arkeologi helt enkelt för att få ihop en text.

Förklaringen är att detta är en ren studioprodukt. Det finns inget band utan bara bra låtar som förpackats under ett namn. Hi-gloss.

Så då får vi luska lite efter lite letande i databaser kan vi konstatera att skivbolaget som gav ut den var Prelude records. Ett New York baserat independentbolag som existerade 1976-1980.

You were not the first my love 
Don't kid yourself 
You sure won't be the last

Frågan är om inte producenten Giuliano Salerni egentligen är den enda konstanten i den här gruppen. Så vem är han då tänker du. Ja det är inte så lätt att ta reda på. Men det verkar vara samme man som även kallar sig för Juliano Salerni. Att det är en italiensk pianist som efter discoeran turnerar runt som pianist på diverse hotell och pianobarer i bland annat Gstaad (Schweiz) och Villa d' Este (Lake Como) verkar troligt. Ursprungligen kom han från Milano tydligen. Väl på plats i New York är han med och skapar fantastisk musik. Som pianist, arrangör, producent och låtskrivare. Han är inblandad i låtar som Geraldine Hunts fantastiska Can't fake the feeling,

Nu jobbade han ju inte själv. Nej han teamade upp med den legendariska DJ:n och producenten François Kevorkian som även han var knuten till skivbolaget Prelude. När han inte mixade och producerade musik så spelade han skivor på Studio 54 och Paradise Garage de två kanske mest legendariska discoteken i världen.
François Kevorkian är kanske mest känd som remixare där han jobbat med storheter som Yazoo, Depeche mode, Pet shop boys, U2, Diana Ross. På Discogs finns han registrerad på 869 remixar av olika låtar. Imponerande.

I kören på dagens låt kan man höra (om man lyssnar noga) Luther Vandross. Bara en sådan sak liksom.

Så nu vet vi lite till i alla fall. Nu är det äntligen #Discofredag!

After the Love Is Gone

 Some rights reserved by jk5854

Earth, Wind & Fire är ett band som spänner över tid, rum och musikaliska genrer på ett sätt som få grupper mäktat med. Listan med medlemmar som kommit och gått är lång och rymmer 53 namn.

Musiken kan beskrivas som en blandning av R&B, soul, funk, disco, pop, rock, dance, jazz! Ja här finns något för alla. Alltid kompetent och välproducerat.

En av alla deras hitlåtar är dagens låt. Disco? Ja kanske. Eller så är det bara bra musik. Då behöver kanske inte det där med genre vara så noga.

Oh, oh, oh, after the love has gone 
What used to be right is wrong 
Can love that’s lost be found?

Texten är en ganska sorglig historia om kärlek som tagit slut. Men det som är fantastiskt är känslan i musiken och harmonierna. Eftersom låten spänner över så många tonarter så passade den perfekt för EW&F då Maurice White och Philip Bailey kunde alternera som sångare efter behov.

Dagens låt var en massiv hit 1979 och lyckades ta sig ända upp till plats 2 på Billboard hot 100. Endast slagna av My Sharona med The Knack. Det är faktiskt otroligt nog den näst mest framgångsrika låten för EW&F. De har otroligt nog bara haft en listetta. Nämligen Shining star som låg etta redan 1975.

Trots detta så räknas de till ett av de absolut största banden genom tiderna.

Mäktigt!

Det är äntligen #Discofredag