Let the music play

 Some rights reserved by Luiz Fernando / Sonia Maria

#Discofredag bjuder denna fredag på en riktig tungviktare (i dubbel bemärkelse). Barry White eller Barry Eugene Carter som han egentligen heter är en av dessa legender som är med och skapar det som vi idag kallar Disco. Hans kompgrupp (om man nu kan kalla det så)  The Love Unlimited Orchestra var ett band bestående av ett 40-tal musiker. En symfoniorkester helt enkelt. Just mötet mellan R&B och den klassiska orkestern skapade ett helt nytt sound där stråkarna spelar en dominerande roll i ljudbilden. 
Till detta kan man lägga en osviklig känsla för mode som Barry genom åren manifesterade genom ett otal klassiska plagg. Från lila plyschdress till kavajer i guldlamé. 
Att så mycket talang kunde rymmas i denna kropp är kanske inte så svårt att förstå då han med åren blev allt mer omfångsrik. Men han lämnar också ett väldigt stort tomrum efter sig.  
Barry har troligtvis bidragit till nativiteten mer än någon annan under 1970 och 80-talen. Ingen kunde som han skapa en varm och kärleksfull stämning. Helt enkelt är det så att Barry+Disco=LOVE

I think I'm gonna be alright, ha, ha, haIf I can make it through the night, oh, LordI'll just pretend she's here with meI'll close my eyes, her face I'll seeI know it's make believe, but it's the only hope for me
source: http://www.lyricsondemand.com/b/barrywhitelyrics/letthemusicplaylyrics.html

Vi bjuder på kanske hans mest legendariska låt. En hit som kommer att klinga i eoner. Let the music play. White producerade och arrangerade själv skivan, sin vana trogen. Texterna på den här skivan behandlar mer kärleksproblem än de goda sidorna med kärlek, vilket inte hans tidigare skivor gjort i så stor utsträckning. Just den här lite melankoliska tonen är något som jag själv tycker väldigt mycket om. Hoppas ni också gör det.

På med dansskorna DET ÄR FREDAG!