Instant Replay

• Fair use

Dan Hartman är kanske inte ett namn som direkt väcker minnen och självklart gör att du ser ett ansikte framför dig. Men detta är en av de där slitvargarna i musikindustrin som gång efter annan levererat kvalitetsmusik i toppklass. Som artist, som låtskrivare och som producent.

Låtarna har du hört vill jag lova. Han har nämligen några riktiga storhits under bältet. Men framförallt är han produktiv. Uppemot 700 låtar har släppts där han varit med och skrivit eller arrangerat. Som producent har han lyckats prångla ut 258 skivor. En galet imponerande livsgärning.

Dessutom 7 egna album och strax under 40 singlar. Bra jobbat Dan.

Sin största hit har han 1984 med I can dream about you. Som var med på soundtracket till filmen Streets of fire. IMDB beskriver filmens handling så här "En legosoldat är anställd för att rädda sin ex-flickvän, en sångare som har kidnappats av ett motorcykelgäng". Visst låter det som höjdarfilm.

You set my lips on fire 
You won the key to my heart 
You've got a special way to move me 
Don't stop now let's do it again

Men om man istället fokuserar på Dan Hartman som producent och låtskrivare så torde Ride on Time med Black Box vara hans största hit. Nu var ju Black Box egentligen tre klåfingriga italienare som samplade och snodde hela sången. Kontrakterade en fotomodell för att fronta i video och på skivomslag. Originalet hette Love Sensation och sjöngs av Loleatta Holloway. Men låten skrevs av hennes gode vän Dan Hartman.. Det första inlägget någonsin på denna blogg var för övrigt om just den låten.

Men dagens låt låg banne mig etta på amerikanska danslistan i fem veckor hösten 1978. Det är inte illa!

Som producent och låtskrivare ligger han bakom bland annat James Browns monsterhit Living i America från 1985.

Som producent arbetar han under slutet av 80 och 90-talet med artister som Tina Turner, Dusty Springfield, Joe Cocker, Bonnie Tyler, Paul Young, James Brown, Nona Hendryx, Holly Johnson, Living in a Box, the Plasmatics och Steve Winwood.

Så visst är Dan Hartman ett namn som vi borde känna igen.

Han skapade massor med glad och dansant musik den gode Dan. I vilt skilda genrer. Men det är när han gör disco som han är som allra bäst.

På med danseskorna. Skåla i glögg och dansa denna #Discofredag

I Was Made For Dancing

 Some rights reserved by A.Currell

Efter att ha gjort en arkeologisk djupdykning i Billboardlistans mörkare skrymslen så hittar jag till min stora förvåning Leif.... Se där det trodde man inte. Men om man tänker efter så känns det ju helt naturligt att en discoartist bör kunna heta Leif. Jag menar platåskor och nylonskjortor. Om man drar ut den logiska fortsättningen så måste det ju bli Leif.

Vintern 1978-79 så ligger dagens slagdänga på Hot 100 som högst klättrar låten ända till top 10.

Leif Per Nervik som han egentligen heter började tidigt i showbiz. Redan som femåring debuterade han som barnskådis. Filmkarriären verkar ha gått riktigt bra faktiskt. Mängder med roller i amerikanska TV-serier som antagligen aldrig visats i Sverige.

1976 skriver han på ett skivkontrakt för fem album med Atlantic records. Första albumet blev väl inte den succé de hade räknat med och två år senare har han redan bytt bolag till Scotti Brothers Records och nu smäller det till med dagens låt. Leif pryder antagligen massor av flickrum över hela världen och fanns alldeles säkert som plansch  i Starlet. Han var helt enkelt en klassisk flickidol.

The days and nights are moving by me and you 
You're such a crazy love, you tear me in two 
I spend my time moving to dreams and a phase 
It's a crazy love, you can see it in my face

Videon till dagens låt innehåller en pianist i pyjamas. Själv har Leif extremt tighta, glansiga byxor och en liten svart skinnjacka. Stråkar och blås är ju sedan gammalt. Men jag vill fram för allt lyfta fram det fantastiska breaket där man kan höra ett triangelspel av världsklass.

Triangeln detta bortglömda och illa sedda instrument. Få vet att det man slår på triangeln med inte är en pinne vilken som helst. Den korrekta benämningen är triangelstål. Bara en sådan sak.

Den högeligen komplexa konstruktionen fick sin nuvarande form på 1500-talet och hålls ofta i en större ögla av något slags snöre. Detta eftersom man tenderar bli ganska besviken på triangels klang när man håller direkt i den och försöker spela. Dagens triangel görs nästan alltid liksidig, men det var faktiskt så att de första trianglarna oftast bara var likbenta.

Kända triangelspelare är det inte gott om. Basisten i Queen, John Deacon, lär dock vara en riktig fena på triangel sägs det (1.57 in i denna videon finns ett exempel).

Tack Leif! Du har gjort en viktig musikalisk gärning inte minst genom att lyfta fram triangeln på den musikaliska kartan.

Nu håller vi #Discofredag.

Shake, shake, shake

 Some rights reserved by mightymoss

#discofredag måste idag bara bjuda på Harry Wayne Casey eller rättare sagt på den grupp han startade 1973 KC & the sunshine band. TK records var ett skivbolag baserat i Miami Florida. Harry var hangaround och jobbade deltid på bolaget. Annars arbetade han i skivbutik. En skivbutik var en plats dit man gick för att köpa musik som tryckts på plastskivor. Detta var såklart långt innan Spotify (ja jag förstår att det låter konstigt). Harry fick till slut chansen att spela in. De första singlarna gick så pass bra att man bestämde sig för att spela in ett helt album. Albumet sålde okej och motiverade att göra ett andra album. Det andra albumet innehöll deras första megahit Get down tonight. Dagens låt är från deras tredje album "part 3" och är en riktig skönhet. Musiken drivs fram av en skön gitarrslinga som leker med en trumpetsektion som dessutom bottnar på en synth som ger en melankolisk klangbotten och ett djup i låten. När det gäller texten så kanske det inte behöver vara djupare än så här. Ibland behöver vi bara skaka på rumpan. Det förstod Harry. Det är hans genialitet! Gott så!

Shake shake shake, shake shake shake 

Shake your booty, shake your booty 

Oh, shake shake shake, shake shake shake 

Shake your booty, shake your booty

På med danseskorna! Det är dags att skaka loss rumpan! Det är fredag #discofredag

By the Rivers of Babylon

Fair use

Så här mitt i november fullkomligt läääängtar man efter värme, sol och mera värme. Sluter man ögonen så kan man liksom ana vågskvalp, vinden som rasslar i palmerna och klirret av glas fyllda med rom och läskande juicer. Ja kroppen längtar helt enkelt till Västindiens stränder.

Självklart beger vi oss då till Tyskland!

Där härskade demonproducenten Frank Farian under 1970 och 80-talet i sitt alldeles egna discokejsardöme. Allt styrdes taktfast från den berömda Hansa tonstudio (The Hall by The Wall).
Frank försökte sig på en karriär som artist men med högst måttliga framgångar. Men när tysk discos gudfader snubblade över Liz Mitchell, Marcia Barrett från Jamaica, Maizie Williams från Montserrat and Bobby Farrell från Holland (fast född på Aruba).

So let the words of our mouth 
And the meditation of our heart 
Be acceptable in Thy sight, oh Far I 
So let the words of our mouth 
And the meditation of our heart 
Be acceptable in Thy sight, oh Far I

Då var formeln för framgång funnen. Namnet Boney M är ju synonymt med högoktanig discokvalité.

Dagens låt är självklart en ren stöld (eller nåja cover då). Originalet är en liten pärla med gruppen The Melodians. Finaste Rastafarian reagge. Den gavs ut 1970 och blev tydligen förbjuden på Jamaica. Den nådde dock en bredare publik genom att vara med på soundtracket till filmen "The Harder They Come". En jamaicansk gangsterfilm från 1972 med självaste Jimmy Cliff i huvudrollen.

1978 lägger Frank vantarna på låten och ger den en discokänsla. Magi uppstod och i mötet mellan västindisk (jamaicansk) rastafari och tysk produktion når låten sin fulländning.

Om man lyssnar noga på produktionen så hör man såväl vågskvalp som steel pan eller om det är xylofon. Framträdande är ju även en livfull percussion som driver låten framåt.

Bra blir det hur som helst så nu dansar vi ut även denna kalla novembervecka med värme och kärlek.
Glad #Discofredag på er!

Hot Shot

Gästbloggare Hannes Bengtsson

 Some rights reserved by fontplaydotcom

Visst finns det massor med låtar som man har hört “tusentals gånger” men som man ändå inte har
uppfattat vad låten egentligen heter eller vem som är artisten/bandet?

Och så en dag så bestämmer man sig för att ta reda på det, var på en helt ny värld visar sig.

En av alla mina sådan upplevelser var Hot shot med Karen Young.

Jag satt en dag och googlade på “Disco hits top 100” för att se hur många låtar jag kände igen.
Låttiteln Hot Shot dök upp och jag sjöng direkt “Lookin' for some hot stuff, baby this evenin'” då jag
abrupt stannade upp. Fel låt! Växlade över till Spotify och letade upp rätt låt och tänkte att det här
blir en ny bekantskap, hoppas att låten är bra.
Musiken startade och jag tänkte direkt: Jasså, är det denna låten! Kollade igenom några av mina
spellistor och insåg snabbt att den fanns med på en av de som jag lyssnat mest på.
Hög igenkänningsfaktor.

Då väcktes min nyfikenhet. Vem är artisten, när släpptes låten, hur ser videon ut osv.

Med hjälp av Google och Youtube så lärde jag mig detta:

Karen Young föddes 1951 i Philadelphia (en stad som nämnts ett antal gånger i bloggen) och
släppte 1978 sin “one hit wonder” Hot Shot.
Låten skrevs av Andy Kahn and Kurt Borusiewicz. Låten låg etta på US Billboard Dance Club Songs
i två veckor 1978 och låg som högst på plats 67 på the Billboard Hot 100.

Tyvärr lyckades inte Karen Young att få fram några fler stora hits och 1991 avled hon
av ett blödande magsår.

Daft Punk samplade delar av Hot Shot i deras låt Indo Silver Club från 1996.
2007, släppte MaxRoxx Music "Hot Shot: The Karen Young Reheat," en uppdaterad version av Hot Shot
där man lade nya musikspår till originalets sångspår. Detta resulterade i att Hot Shot än en gång dök upp
på hitlistorna.
Blondie gjorde en cover på låten 1999, men som bara fanns på den Japanska upplagan av Blondies album
No exit.

When it's late at night

And I ain't feeling right

There ain't no man in sight

I need a hot shot

Hot shot, hot shot

Sen var det det här med utseendet. Precis som när man läser en bok så försöker man skapa sig en bild av
hur det ser ut. Och det kan man lugnt säga, jag blev förvånad. Min bild av en ung färgad tjej med afro-hår
och silverglittrande fodral och en stor disco-orkester i utsvängda byxor, guldkedjor som glimmar
och uppknäppta skjortor med gigantisk krage stämde inte riktigt.
I kommentarerna på Youtube är det tyvärr allt för många som fäller negativa kommentarer, men
får ett dräpande svar från Andy Kahn:

Okay Wise Guys. Karen Young had more talent, chutzpah and balls than any of you put together!
Imagine yourself in a TV studio with no set, no dancers, just the camera in front of you, then lip-synching
PERFECTLY to edits of a song you performed in a studio that set every dance floor in the world on fire
in the summer of 1978.
I toured with Karen Young, wrote the song "Hot Shot" for her and produced this historic dance record
that sits on the mantle of the Disco Hall of Fame. What have you done?

Nu håller vi #Discofredag!!

You Know How to Love Me

 Some rights reserved by Soul Portrait

Jag har en liten hangup på det där med tvärflöjt. Ja om man nu skall vara ärlig så har jag en på koklocka (cowbell) också. Ja och handklapp såklart jag erkänner!!!

När en låt då innehåller alla dessa tre delar förenat i en himmelsk treenighet. Ja då reser sig håren på hela kroppen och jag liksom förlorar mig i ett transliknande lyckotillstånd.

Phyllis Hyman som är dagens artist kan väl knappast räknas till de där artisterna som kan kallas för kända. I hennes fall är det nog snarare så att hon är en av de där okända. I vart fall på våra breddgrader.

Men man får väl säga att tjejen hade turen på sin sida när det gällde kontakter. Första skivan spelades in på legendariska Buddah records (där bland annat Curtis Mayfield huserade). Buddah blev uppköpta av skivbolagsjätten Arista och plötsligt låg hon på ett storbolag.
Då kan man ju få spännande erbjudanden. Som att spela in låten till en James Bond film till exempel. Det fick Phyllis. Soundtracket till Never say never again spelades in och det var enligt Phyllis den bästa låten hon gjort i sin karriär. Tyvärr uppstod en dispyt om rättigheter och vi har aldrig fått höra Phyllis låt i det sammanhanget. Den finns utgiven och är en svulstig ballad som mycket väl hade kunnat bli en riktig superhit 1983.

And I'm so happy 
you're the rhythm of my rhyme 
You and I together 
Well stand the test of time

Dagens låt innehåller ju saker jag gillar. Som koklocka. Den spelas av en av de där stora hjältarna. James Mtume. Ja han som gett oss Juicy Fruit. Han står även för handklappen, syntharna och är med i kören.  Att James kan skapa fantastisk disco är kanske inte så konstigt. Han kan hantverket. Om man under flera år spelat med Miles Davies så kan man musik.

På gitarr hittar man Reggie Lucas ja han som producerade Madonnas första album. Lyssnar man noga så kan man även höra Gwen Guthrie i kören. Så mycket av musikaliskt kunnande förenat i en fantastisk låt som liksom aldrig riktigt blev en hit. Visst är det märkligt. För en hit är det ju.
Slut ögonen. Vicka på rumpan och bara njut. Det är äntligen #Discofredag

Shake Your Groove Thing

 Some rights reserved by 1llustr4t0r.com

Idag är det återigen dags att stifta bekantskap med ett gäng som du inte visste att du visste om. Låten är bland annat med i Shrek vilket ju gör att varenda familj som haft något barn de senaste 17 åren omedvetet har svängt på rumpan till den.

Gruppen har det ganska märkliga namnet Peaches & Herb. Men det är helt enkelt det de heter (nåja deras smeknamn då. Francine "Peaches" Hurd Barker och Herb Fame. För att krångla till det lite så har den kvinnliga sångerskan bytts ut några gånger sedan starten. Herb har alltid varit den samma men man kan räkna till sju olika "peaches" sedan starten. På dagens låt är det nummer tre i ordningen Linda "Peaches" Greene som sjunger.

Groovin' loose or heart to heart 
We put in motion every single part 
Funky sounds wall to wall 
We're bumpin' booties, havin' us a ball, y'all

Introt måste väl ändå räknas som ett av de vassaste i musikhistorien. Congas. Bara congas. Sedan slänger man in lite handklapp. Man hör att det är riktiga händer!!! Inga förinspelade burkljud här inte. På med en synt och cowbell sedan öser vi på med gitarr och basar för att slutligen brassa på med mer synthar, percussion, blås och stråkar. Oerhört välproducerat helt enkelt.

Nu var det ju inte vilken skojare som helst som satt bakom mixerbordet heller. Det var den underbare Freddie Perren. Mannen bakom hits som I will survive med Gloria Gaynor eller I want you back med Jackson 5. Dessutom är han mannen bakom Tavares tre succé album. Vi snackar toppklass här alltså. Han kan stoltsera med att vara innehavare av den enda Grammy award som delats ut i kategorin Best Disco Recording. Denna kategori delades nämligen bara ut en gång 1980.  Den knep Freddie!!!

Så ut och vicka på rumpan denna fredag också! Shake Your Groove Thing det är #Discofredag

Can't Get Enough of Your Love, Babe

Fotograaf Onbekend - CC0

Barry Eugene Carter, 1944 - 2003.

South Central LA har kanske mest blivit känt som ursprungsplatsen för NWA. Kungarna av gangster rap. Men vad få känner till är att Barry White långt tidigare levde rövare i dessa kvarter. I unga dar var han en gangster/gängmedlem som rullade runt i en lowrider och slogs, stal och var allmänt jävlig. Som 16-åring åkte han i fängelse för att ha stulit Cadillac-hjul till ett värde av 30,000 dollar.

I fängelset hörde han Elvis Presley sjunga It's now or never och enligt honom själv så förändrade det hela hans liv.

Efter att ha suttit av sitt straff inledde han en karriär inom musiken. Under 1960-talet skriver han låtar och arbetar som producent och A&R för Del-Fi records. Men det är först 1972 som det verkliga genombrottet kommer.

Barry är producent för en tjejgrupp som heter Love Unlimited. En ripoff på Supremes om man skall vara ärlig. De får ett antal hits på top 20 och det väcker uppmärksamhet. Barry snor ihop ett kompband som består av ett 40-tal musiker(!!!) som han döper till Love Unlimited orchestra.

I've heard people say that 
Too much of anything is not good for you, baby 
(Oh no) but I don't know about that 
There's many times that we've loved 
We've shared love and made love 
It doesn't seem to me like it's enough

När 1972 går över i 73 så sitter Barry med ett gäng låtar som han tänker att han behöver en manlig sångare till. Han spelar in några demos med låtarna och tar till skivbolagsdirektören som tycker att någon artist behövs inte alls. Barry kan gott sjunga själv. De argumenterar i dagar. Barry är inte alls sugen på att lämna producentrollen och ställa sig framför mikrofonen. Men Barry ger till slut med sig. Han skriver fler låtar och snart har han snott ihop ett helt album. Resten är som man säger. Historia.

Skivan släpps (Barry är fortfarande tveksam...) Men när han plötsligt står där med en topp tre hit så är det plötsligt han som är stjärnan. Love Unlimited orchestra får helt enkelt bli hans kompband och Love Unlimited hans körtjejer.

Ja hoppla som det kan gå. Från gangster till "the walrus of love".

Få artister kan skryta med att ha fått ihop 106 guldalbum och 41 platina. Men Barry lyckades. Han var själv stolt över att citat "There's people making babies to my music. That's nice."

Kanske sammanfattade BBC hans musik bäst när de efter hans död beskrev det på följande vis

"If chocolate fudge cake could sing, it would sound like Barry White."

Så idag går #Discofredag i kärlekens tecken. Gärna i sammetskostym.

Superfreak

 Some rights reserved by Soul Portrait

Saker som förvånar!

1. Glitter i håret
2. Höga stövlar
3. Sjukt bra basgång

Rick James blev nog aldrig någon större hit här i Sverige. Men i USA var han under tidigt 1980-tal inbegripen i en hård fight med Prince om att vara den största stjärnan. Sedan kom Michael Jackson och sopade banan med båda två. Så var det ur världen :)

Rick James var något nytt och fräscht när han slog igenom i det sena 1970-talet. Det var funk men med punkens attityd. Plus massor av glitter i håret såklart. Det var sexigt och vågat. Lite galet och väldigt farligt.

She's a very special girl, 
From her head down to her toenails 
Yet she'll wait for me at backstage with her girlfriends, 
In a limousine.

Idag är Rick ganska bortglömd. Nästan ingen minns den otroligt underbara Give it to me baby med en video som är en alldeles underbar exposé över det som framstod som det ljuva livet i det tidiga 1980-talet. Inredningstipsen fullständigt överimponerar.

Att han dessutom under lång tid arbetade som låtskrivare på Motown och skrev låtar för storheter som the Miracles och the Spinners är liksom höljt i mörker. Kanske inte så konstigt då han skrev låtarna under synonymen Ricky Matthews då han var på rymmen efter att ha deserterat från flottan. 

Dagens låt må vara okänd i original men en takt in i låten så känner alla igen den ändå. MC Hammer snodde den nämligen till sin megahit från 1990 U Can't touch this. 

Så på med dansskorna. Gnugga in rejält med glitter i håret. Nu kör vi. Det är dags för #Superfreakydiscofredag!

You Make Me Feel (Mighty Real)

 CC0 Public Domain

Denna fredag är det dags att hylla en av de verkligt stora discohjältarna. Sylvester. Jag har redan tidigare försökt att få till ett blogginlägg med dagens låt. Men jag valde att inte publicera då det kändes som om historien är för sorglig. För ja det är en tragedi. Men nu är det dags.

Sylvester växer upp i en religiös familj i Watts, Los Angeles. Han älskar att sjunga och är en självklar stöttepelare i gospelkören. Redan tidigt är han medveten om att han är homosexuell. Han har ett förhållande med en äldre man som han träffat i kyrkan. När detta avslöjas sprider sig ryktet snabbt inom kyrkan och Sylvester slutar att delta vid kyrkans sammankomster vid 13 års ålder. Relationen med mamma och styvfar är minst sagt dålig. De kan inte acceptera Sylvesters läggning och mitt i ett av de många bråken får Sylvester nog och går ut genom dörren.

De kommande tio åren lever Sylvester hos vänner, släktingar. En fristad finner han hos sin mormor som inte delar sin dotter syn på homosexualitet som en perversitet och synd.

Från femtonårsåldern hänger han på gayklubbarna med sitt kompisgäng som går under namnet Disquotays. De var vilda, orädda och partysugna. De var kända för att vandra på gatorna i extravaganta klänningar och extrem makeup. Dragqueens helt enkelt. Nu snackar vi 1960-tal vilket betyder att de måste ha varit modiga, orädda och kanske lite, lite galna. Detta var en tid som på väldigt många sätt var extremt konservativ. Att gå klädd i kvinnokläder som man var ett brott i Californisk lag.
Medborgarrättsrörelsen kämpade fortfarande för jämlikhet. Homosexuella skulle stanna i garderoben.

When we get home darlin' 
And it's nice and dark 
And the music's in Vienna 
Still your hot and you kiss me back and it 
Feels real good and I know you love me 
Like you should

Sylvesters skolgång var sporadisk men han dök upp på sin graduation. På fotot är han klädd i full drag. Blå ciffongkläning och grym håruppsättning.

Sylvester jobbar sig fram i underhållningsbranschen under större delen av 1970-talet. Han är en populär och uppmärksammad del av gayvärlden i San Fransisco som han nu har flyttat till.

Stilen är androgyn. Storslagen på gränsen till det vulgära men alltid på rätt sida. Sylvesters speciella sångstil. Den grymt underbara falsettsången. Allt detta tillsammans  ger ett uttryck som är oerhört coolt, annorlunda och helt rätt för dansgolvets sena 1970-tal.

Med skivkontrakt fixat kommer först en LP sedan en till. Det är på detta andra album vi hittar dagens låt.

1978 släpps singeln som inte bara har framgångar på danslistorna utan lyckas ta sig till en 36 plats på Billboard hot 100. I England går det ännu bättre och låten peakar på plats 8.

Sylvester tillsammans med Village People är väl de mest uppenbara exemplen på den nära symbios som finns och alltid har funnits mellan LGBTQ-världen och Discon.

Sylvester lyckas med att få någon enstaka hitlåt till men lyckas trots att musiken tappar i kvalité behålla sin stjärnstatus.

När 1970-tal går över i 80-tal så kommer festen av sig. En ny skrämmande sjukdom har börjat skörda sina offer. Sylvester är en av de som är drabbade. Ett av de sista framträdanden han gör är när han deltar i en prideparad 1988. Han kan inte längre gå utan sitter i en rullstol. Men han deltar och går under banderollen Människor med AIDS. Längs med vägen ropar publiken hans namn när han rullar förbi.

Sylvester dör i december 1988 och han har planerat och förberett sin egen begravning. Han begravs i en röd sidenkimono. Kyrkan är full till sista plats.

I sitt testamente slår Sylvester fast att alla royalties från hans musik skall gå till HIV/Aids organisationer. Så bara genom att lyssna till dagens låt gör du världen lite bättre.

Sylvesters liv var en hård och skoningslöst tuff kamp för rätten att få vara den man är. Sylvesters mod och kompromisslösa sätt är otroligt imponerande. En av de stora hjältarna!

Så det är inte mer än rätt att den låt vi låter stå som en symbol för hans gärning är en hyllning till kärleken. Den kärleken som får oss att känna oss sedda och älskade.

Tack Sylvester! Nu håller vi #Discofredag

I'll Take You There

 Some rights reserved by JeepersMedia

Discomusiken handlar allt som oftast om nuet. Det är dans, svett och party. Men även om dansmusiken är mycket party så är den sprungen ur en musikalisk historia som har sina rötter i bland annat gospeln. Exemplen är otaliga i de artister som får sin musikaliska skolning i kyrkan (från Aretha till Whitney) för att sedan blomma ut fullt i den världsliga musiken. Ibland återvänder de till rötterna (hörde jag Al Green någon?).

Men så ibland så dyker de upp de där som lyckas med konststycket att vara trogna sina rötter och ändå lyckas med att göra en "crossover".

Oh mmm I know a place 
Ain't nobody cryin' 
Ain't nobody worried 
Ain't no smilin' faces 
Mmm, no no 
Lyin' to the races

Staples Singers är ett sådant exempel. De flesta kommer att känna igen låten tack vare att låten har samplats och utgjort bas för nya storverk. Vi snackar självklart om Salt-N-Pepa och deras megahit Lets talk about sex. Men även Easy-E, Naughty by Nature och Big Daddy Kane har lånat.

Staple Singers ÄR gospel fast med vibbar av R&B, Soul och ett sväng som funkar på discogolvet.

Dagens låt kom ut 1972 och rusade ända upp till förstaplatsen på Bilboard hot 100.

Den handlar antingen om himmelriket eller om man väljer att tolka den som ett inlägg i medborgarrättsrörelsens kamp en beskrivning av den värld man kämpade för att uppnå.

Hur som helst så är det ett stycke lysande soul/R&B/Gospel som får fredagen att bli bara så mycket bättre.

Nu håller vi #Discofredag

I Got Work To Do

 Some rights reserved by leepus

Äntligen är det fredag igen och det ligger en förväntan i luften och liksom bara vibrerar. Det är dags att plocka fram plyschkostymen (eller polyester om du vill lukta illa). Dra på sig platådojorna. Hänga på sig guldkorset. Ja ni fattar.

Dagens grupp är de alltigenom fantastiska The Main Ingredient. De plockade enligt legenden namnet från innehållsförteckningen på en Coca Cola flaska.

Även dagens låt har de plockat på liknande sätt. Originalet skapades av the Isley Brothers på deras album Brother, Brother, Brother från 1972. Det är för all del en mycket habil version som innehåller många av Isley Brothers nyckelingredienser. Den där sången som liksom nästan spricker. Körerna!

Men när låten året efter hamnar i händerna på Main så adderar de precis rätt mängd av blås, stråkar och congas för att låten skall bli alldeles underbar DISCO!

But woman, work it out, 'till the job's done 
Cause it's not the one to flip on his dip, double or one 
So I come to your buns like a frankfurter 
Accepted in more circles than a shot putter 
I suppose you, I surely support you 
'Till the course another fader 
You're off to work I can dig it -- later

Main Ingredient är ett band som idag är sorgligt bortglömda men som verkligen levererar grymt hög kvalité. Lyssna in på "Black seeds keep on growing" ett riktigt Black Power anthem! Bluesigt, rockigt och ändå disco. Eller den fantastiska "Everybody plays the fool".

Sångare i Main ingredient är från och med 1972 Cuba Gooding Sr då han ersatte Don McPherson som hastigt hade avlidit i leukemi. Ja han är pappa till Cuba Gooding Jr ;)

Under de följande åren samarbetar de mycket med Stewie Wonder som skriver låtar till dem. Det är alltså inte kattskit vi pratar här.

Det är äntligen #Discofredag igen. Så upp med volymen bara och på med discobelysningen så kör vi!

If You Leave Me Now

 Some rights reserved by FFries Photo

Att bryta upp är inte lätt. Ibland är det inte ens helt frivilligt. Det är bara omständigheter.

Chicago är som en levande illustration av detta. Allt som allt har 21 personer kunnat skryta om att de är med i gruppen Chicago. Tio av dem kan fortfarande göra det. Om det finns någon av originalmedlemmarna kvar denna veckan låter jag vara osagt.

Idag tar jag farväl av goda arbetskamrater och vandrar vidare till nya äventyr. Vi skiljs som vänner och gläds över allt kul vi har gjort tillsammans. Men tomt kommer det att bli. Så som det blir när man måste skiljas från personer som gör en bättre.

How could we let it slip away? 
We've come too far to leave it all behind
How could we end it all this way?

Fast nog kommer vi att ses. Men det där vardagliga det kommer att fattas oss.

Så det här är till dig Hannes Bengtsson och till dig Johan Möller!

Tack för alla goda samtal! Allt gemensamt hårt arbete! Alla goda skratt!

Det har varit en härlig resa

Nu firar vi en sista gemensam #Discofredag.

Jump To It

 Some rights reserved by kylesteed

Den stora kören i himlen har fått sin "lead singer". Aretha Franklin har lämnat oss. Hon kvinnan som alltid verkar ha funnits där. Hon som sjöng på Martin  Luther King JR:s begravning. Som fortfarande sjöng när Obama svors in som president. Det svarta USA har förlorat sin givna drottning.

Med en karriär som spänner från 1950-talet till 2018 står hon för en musikalisk spännvidd som greppar över Gospel, Soul, R&B, Pop, Jazz och Disco. Ja allt hon gav sig på blev inte alltid minnesvärt men när det var bra så var det världsklass. När Aretha var som bäst så var det himmelskt bra.

Att välja en låt bland alla hennes guldkorn är självklart ett omöjligt uppdrag. Så då får man välja och välja bort. Att det måste vara en låt som osar Disco är ju självklart. Då är valet givet.

Aretha lyckades inte riktigt hänga med på Discoboomen i slutet av 1970-talet. Men när hon 1980 byter skivbolag till Arista och 1982 på sitt tredje Arista-album tussas ihop med producenten (och artisten) Luther Vandross så uppstår magin.

My baby loves me 
He told me that
And I never question 
That point or fact

Att det blir bra är ingen slump. När man har storheter som Cissy Huston i kören (jepp det är Whitneys mamma), Doc Powell på gitarr, Marcus Miller på bas och synthar, George Duke på keyboard, Fonzie Thornton och Tawatha Agee. Det är helt enkelt ett riktigt "allstarteam" som mejslar fram dagens diamant.

Jump to it tar sin början i att Luther Vandross (som alltid har varit ett stort Aretha fan) får frågan om han vill producera hennes nästa album. Det första han gör är att ringa till Marcus Miller med ordern "fixa fram några bra låtidéer och det kvickt". Marcus som mer ser sig som en jazzkille protesterar och menar att han mer är jazzfusion än R&B. Luther ber honom hålla truten och leverera. "Du vet vad jag behöver". Marcus återkommer med ett uppslag och Luther börjar jobba. Efter bara 20 minuter ringer han tillbaka till Marcus och säger att "den där Porschen vi brukar skoja om. Lägg en beställning på den. Jag har skrivit första versen och det här blir en hit!".

Vilken hit det blir!

Inledningen på låten får bli dagens slutord även om det smärtar. "Girl i got to go!"

Det är äntligen #Discofredag igen

I'm Not Scared

 Some rights reserved by Danko8321

Rädsla är kanske den farligaste känslan av dem alla. Den aktiverar det sympatiska nervsystemet som trots sitt namn knappast aktiverar människans mest sympatiska sidor.
Vid rädsla aktiverar det sympatiska nervsystemet binjuremärgen som öser ut adrenalin i kroppen. Man brukar kalla det för flykt eller kamp (fight or flight). Vid en stark stressreaktion tar känslorna över och man kan säga att "tankehjärnan" sätts på paus och kroppen går in i förberedelse för flykt eller våldsamt motstånd.

Detta har människan genom årtusendena lärt sig att tämja. Med kunskap har världen blivit mer och mer begriplig och mindre och mindre skrämmande. Mogen kunskap eller klokhet är människans kanske finaste skapelse.

What have you got to fight? What do you need to prove?  

You're always telling lies, and that's the only truth   

I don't care 

Baby, I'm not scared

I dagens galet snabba informationsflöde, dopat med klickekonomi, är det ekonomiskt motiverat att sikta på människans starkaste känslor. Plötsligt drunknar vi i adrenalinpåslag och resultatet blir fördumning.

Jag är optimist och hoppas, tror och kämpar för att våra unga skall bli klokare. Att de skall gå i en skola där de är trygga så att de kan bygga på sin klokskap utan negativ inverkan av binjurarna.

Denna vecka är det skolstart och mycket fjärilar i magen på både lärare och elever. Men skolan är en vacker plats som handlar om att öka kunskapen om världen. Om att göra den begriplig och mindre skrämmande. Så att man kan gå ut i världen och med klokhet göra den ännu bättre.

Så jag är inte rädd. Trots att det är valår.

Vi kan bättre!

Patsy Kensit mina damer och herrar (fast det var visst en grupp som hette Eight Wonder). I skön förening med Pet Shop Boys och den legendariske ljudteknikern Phil Harding.

Det är äntligen dags! Nu håller vi höstens första #Discofredag

Don't You Want My Love

 Some rights reserved by Cliché!

Denna vecka skall vi ägna oss åt en av de där låtarna som ingen längre kommer ihåg. Med den där artisten som ingen längre minns. Vi skall hylla en av de där slitvargarna som kämpar och kämpar för att få leva sin dröm om ett liv i rampljuset.

Lillie McCloud slår igenom med buller och bång 1986 med dagens låt. Fast då under artistnamnet Nicole. Det är en riktig rökare som verkligen kan få en att bli på gott humör. Välproducerat och dansant på ett sätt som faktiskt har åldrats med värdighet. Det låter fortfarande helt fantastiskt bra.

Internationellt så är detta hennes största hit men hemma i USA så ligger hon på tredje plats på danslistan 1994 med en dussinhouse E-smoove (hetaste house producenten av alla tidigt 1990-tal) producerad och remixad låt som heter Runnin' Away. Den har väl inte riktigt åldrats med samma värdighet dock.

Don't you want my love 
Don't you need my body? 
Don't you want my love? 
Won't you take my heart until we get started? 
Then you'll want my love!

Nicole förmår liksom inte följa upp sin första hit med fler. Hon fortsätter att göra skivor men det kommersiella genomslaget uteblir. Hon lägger ner skivkarriären i slutet av 1980-talet.

Men ge upp nix. Under 1990-talet är hon en del av en hel massa olika konstellationer i dansmusiksvängen. Ibland kan man hitta hennes namn på någon skiva om man letar. Men aldrig någon skiva i eget namn.

Tidigt 2000-tal så flyttar hon till Slovakien (!!!). Även där gör hon musik. Hon sjunger jazz och spelar in låten som är intro till TV-programmet Česko Slovensko má talent. En Slovakisk version av Talang.

Det gav tydligen mersmak...

Någonstans kan man ju tycka att den här historien borde ta slut. Men nej. Nicole är inte en vanlig artist som inser fakta och börjar sälja grönsaker istället. Nej hon kan inte släppa musiken. Tre barn och sju barnbarn senare så är hon tillbaka. Med nytt namn. Eller egentligen bara ett byte till sitt riktiga namn. Nicole har blivit till Lillie och vid en ålder av 54 år så gör hon entré i amerikanska versionen av X-factor 2013. Vid hennes audition fick hon ta emot stående ovationer och maximala fyra "YES" från Simon Cowell, Demi Lovato, Paulina Rubio, och Kelly Rowland. Endast Simon kunde hålla tårarna borta. Hon slutade på en åttonde plats i finalen och lyckades återigen bevisa hur mycket musik och sångarglädje hon besitter.

Nicole är en av de envisaste och mest uthålliga artisterna i musikvärlden. När hon ser tillbaka på sin karriär så har hon i vart fall haft en hit. Hon har uppträtt tillsammans med artister som Stewie Wonder, Kool and the gang och Michael Jackson. Så även om ingen minns henne så kan hon luta sig tillbaka med vetskapen om att hon kan säga "då sa jag till Michael att.." Det är banne mig inte dåligt det.

Ta er tiden att se båda klippen. Sedan dansar vi ut i en härlig fredag som för många dessutom är skolavslutning. #Discofredag återkommer sporadiskt under sommaren om jag får lust. Annars ses vi till hösten :)