Rick James blev nog aldrig någon större hit här i Sverige. Men i USA var han under tidigt 1980-tal inbegripen i en hård fight med Prince om att vara den största stjärnan. Sedan kom Michael Jackson och sopade banan med båda två. Så var det ur världen :)
Rick James var något nytt och fräscht när han slog igenom i det sena 1970-talet. Det var funk men med punkens attityd. Plus massor av glitter i håret såklart. Det var sexigt och vågat. Lite galet och väldigt farligt.
She's a very special girl, From her head down to her toenails Yet she'll wait for me at backstage with her girlfriends, In a limousine.
Idag är Rick ganska bortglömd. Nästan ingen minns den otroligt underbara Give it to me baby med en video som är en alldeles underbar exposé över det som framstod som det ljuva livet i det tidiga 1980-talet. Inredningstipsen fullständigt överimponerar.
Att han dessutom under lång tid arbetade som låtskrivare på Motown och skrev låtar för storheter som the Miracles och the Spinners är liksom höljt i mörker. Kanske inte så konstigt då han skrev låtarna under synonymen Ricky Matthews då han var på rymmen efter att ha deserterat från flottan.
Dagens låt må vara okänd i original men en takt in i låten så känner alla igen den ändå. MC Hammer snodde den nämligen till sin megahit från 1990 U Can't touch this.
Så på med dansskorna. Gnugga in rejält med glitter i håret. Nu kör vi. Det är dags för #Superfreakydiscofredag!
Denna fredag är det dags att hylla en av de verkligt stora discohjältarna. Sylvester. Jag har redan tidigare försökt att få till ett blogginlägg med dagens låt. Men jag valde att inte publicera då det kändes som om historien är för sorglig. För ja det är en tragedi. Men nu är det dags.
Sylvester växer upp i en religiös familj i Watts, Los Angeles. Han älskar att sjunga och är en självklar stöttepelare i gospelkören. Redan tidigt är han medveten om att han är homosexuell. Han har ett förhållande med en äldre man som han träffat i kyrkan. När detta avslöjas sprider sig ryktet snabbt inom kyrkan och Sylvester slutar att delta vid kyrkans sammankomster vid 13 års ålder. Relationen med mamma och styvfar är minst sagt dålig. De kan inte acceptera Sylvesters läggning och mitt i ett av de många bråken får Sylvester nog och går ut genom dörren.
De kommande tio åren lever Sylvester hos vänner, släktingar. En fristad finner han hos sin mormor som inte delar sin dotter syn på homosexualitet som en perversitet och synd.
Från femtonårsåldern hänger han på gayklubbarna med sitt kompisgäng som går under namnet Disquotays. De var vilda, orädda och partysugna. De var kända för att vandra på gatorna i extravaganta klänningar och extrem makeup. Dragqueens helt enkelt. Nu snackar vi 1960-tal vilket betyder att de måste ha varit modiga, orädda och kanske lite, lite galna. Detta var en tid som på väldigt många sätt var extremt konservativ. Att gå klädd i kvinnokläder som man var ett brott i Californisk lag.
Medborgarrättsrörelsen kämpade fortfarande för jämlikhet. Homosexuella skulle stanna i garderoben.
When we get home darlin' And it's nice and dark And the music's in Vienna Still your hot and you kiss me back and it Feels real good and I know you love me Like you should
Sylvesters skolgång var sporadisk men han dök upp på sin graduation. På fotot är han klädd i full drag. Blå ciffongkläning och grym håruppsättning.
Sylvester jobbar sig fram i underhållningsbranschen under större delen av 1970-talet. Han är en populär och uppmärksammad del av gayvärlden i San Fransisco som han nu har flyttat till.
Stilen är androgyn. Storslagen på gränsen till det vulgära men alltid på rätt sida. Sylvesters speciella sångstil. Den grymt underbara falsettsången. Allt detta tillsammans ger ett uttryck som är oerhört coolt, annorlunda och helt rätt för dansgolvets sena 1970-tal.
Med skivkontrakt fixat kommer först en LP sedan en till. Det är på detta andra album vi hittar dagens låt.
1978 släpps singeln som inte bara har framgångar på danslistorna utan lyckas ta sig till en 36 plats på Billboard hot 100. I England går det ännu bättre och låten peakar på plats 8.
Sylvester tillsammans med Village People är väl de mest uppenbara exemplen på den nära symbios som finns och alltid har funnits mellan LGBTQ-världen och Discon.
Sylvester lyckas med att få någon enstaka hitlåt till men lyckas trots att musiken tappar i kvalité behålla sin stjärnstatus.
När 1970-tal går över i 80-tal så kommer festen av sig. En ny skrämmande sjukdom har börjat skörda sina offer. Sylvester är en av de som är drabbade. Ett av de sista framträdanden han gör är när han deltar i en prideparad 1988. Han kan inte längre gå utan sitter i en rullstol. Men han deltar och går under banderollen Människor med AIDS. Längs med vägen ropar publiken hans namn när han rullar förbi.
Sylvester dör i december 1988 och han har planerat och förberett sin egen begravning. Han begravs i en röd sidenkimono. Kyrkan är full till sista plats.
I sitt testamente slår Sylvester fast att alla royalties från hans musik skall gå till HIV/Aids organisationer. Så bara genom att lyssna till dagens låt gör du världen lite bättre.
Sylvesters liv var en hård och skoningslöst tuff kamp för rätten att få vara den man är. Sylvesters mod och kompromisslösa sätt är otroligt imponerande. En av de stora hjältarna!
Så det är inte mer än rätt att den låt vi låter stå som en symbol för hans gärning är en hyllning till kärleken. Den kärleken som får oss att känna oss sedda och älskade.
Discomusiken handlar allt som oftast om nuet. Det är dans, svett och party. Men även om dansmusiken är mycket party så är den sprungen ur en musikalisk historia som har sina rötter i bland annat gospeln. Exemplen är otaliga i de artister som får sin musikaliska skolning i kyrkan (från Aretha till Whitney) för att sedan blomma ut fullt i den världsliga musiken. Ibland återvänder de till rötterna (hörde jag Al Green någon?).
Men så ibland så dyker de upp de där som lyckas med konststycket att vara trogna sina rötter och ändå lyckas med att göra en "crossover".
Oh mmm I know a place Ain't nobody cryin' Ain't nobody worried Ain't no smilin' faces Mmm, no no Lyin' to the races
Staples Singers är ett sådant exempel. De flesta kommer att känna igen låten tack vare att låten har samplats och utgjort bas för nya storverk. Vi snackar självklart om Salt-N-Pepa och deras megahit Lets talk about sex. Men även Easy-E, Naughty by Nature och Big Daddy Kane har lånat.
Staple Singers ÄR gospel fast med vibbar av R&B, Soul och ett sväng som funkar på discogolvet.
Dagens låt kom ut 1972 och rusade ända upp till förstaplatsen på Bilboard hot 100.
Den handlar antingen om himmelriket eller om man väljer att tolka den som ett inlägg i medborgarrättsrörelsens kamp en beskrivning av den värld man kämpade för att uppnå.
Hur som helst så är det ett stycke lysande soul/R&B/Gospel som får fredagen att bli bara så mycket bättre.
Äntligen är det fredag igen och det ligger en förväntan i luften och liksom bara vibrerar. Det är dags att plocka fram plyschkostymen (eller polyester om du vill lukta illa). Dra på sig platådojorna. Hänga på sig guldkorset. Ja ni fattar.
Dagens grupp är de alltigenom fantastiska The Main Ingredient. De plockade enligt legenden namnet från innehållsförteckningen på en Coca Cola flaska.
Även dagens låt har de plockat på liknande sätt. Originalet skapades av the Isley Brothers på deras album Brother, Brother, Brother från 1972. Det är för all del en mycket habil version som innehåller många av Isley Brothers nyckelingredienser. Den där sången som liksom nästan spricker. Körerna!
Men när låten året efter hamnar i händerna på Main så adderar de precis rätt mängd av blås, stråkar och congas för att låten skall bli alldeles underbar DISCO!
But woman, work it out, 'till the job's done Cause it's not the one to flip on his dip, double or one So I come to your buns like a frankfurter Accepted in more circles than a shot putter I suppose you, I surely support you 'Till the course another fader You're off to work I can dig it -- later
Main Ingredient är ett band som idag är sorgligt bortglömda men som verkligen levererar grymt hög kvalité. Lyssna in på "Black seeds keep on growing" ett riktigt Black Power anthem! Bluesigt, rockigt och ändå disco. Eller den fantastiska "Everybody plays the fool".
Sångare i Main ingredient är från och med 1972 Cuba Gooding Sr då han ersatte Don McPherson som hastigt hade avlidit i leukemi. Ja han är pappa till Cuba Gooding Jr ;)
Under de följande åren samarbetar de mycket med Stewie Wonder som skriver låtar till dem. Det är alltså inte kattskit vi pratar här.
Det är äntligen #Discofredag igen. Så upp med volymen bara och på med discobelysningen så kör vi!
Some rights reserved by Soul Portrait
