fredag 15 september 2017

Release me

AttributionNoncommercial Some rights reserved by Thomas Hawk

Gästbloggare Maja Gustafsson

Äntligen #Discofredag och gästblogg. Fram med danseskorna.

Jag veeet, kanske inte klassisk disco men innehåller allt en klassisk discodänga bör göra. Den platsar, jag lovar.
Denna moderna discopop hit är en av de mest dansanta “kan- inte-sitta-still” låtar jag vet.
Klassiskt tema i texten som inte är helt onyanserad och tar plats där den ska.

I don't know why I want you so 
'Cause I don't need the heart break 
I don't know what addictive hold 
You have on me I can't shake 
No, I'm not in control So let me go


Agnes, namne med “Agnes Cecilia” av Maria Gripe som också skrev Tordyveln flyger i skymningen. Den sistnämnda skrämde mig, som sommarföljetong på radio 1976, så att jag inte vågade spola på toaletten på flera veckor. Då hörde man ju den där viskande hemska rösten.
För övrigt var 1976 ett lysande musikår för disco, och dessutom skottår liksom 2008 då “Release me” släpptes. Något trögstartad på listorna men 2009 tog det fart igen och efter en internationell release sålde den nästan 1000 000 exemplar. Toppplacerad på en av de mindre Billboardlistorna dessutom.

“Release me” är en alltigenom fantastisk sak. Gunget, harmonier, discobeats, stråkar och Agnes fantastiska souliga, honungsraspiga röst.
Av usprungsvideon blir man dessutom på så väldigt bra humör. Inför releasen i USA ansågs Agnes se för gammal ut i första videon så en ny fick göras. Tyvärr inte samma energi som den första.

Upp och hoppa det är #Discofredag.

fredag 8 september 2017

The Crown

By Dennis Jarvis from Halifax, Canada [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

Imhotep var ett egyptiskt universalgeni som levde och verkade under tiden Djoser var Farao (2667–2648 f.Kr.). Han var inte bara överstepräst i solguden Ras tempel han var även faraos vesir.

Imhotep är den första kända arkitekten och mannen bakom de första pyramiderna. Han var även läkare och även där är han historiens första kända till namnet.

Vi snackar alltså här om en av de stora i historien.

Det är alltså ingen slump att Gary Byrd har valt det som sitt namn.

Imhotep Gary Byrd är även han ett universalgeni (eller önskar att han var). Han är en välkänd radioprofil som surfat radiovågorna sedan 1960-talet. Men han har även agerat producent, DJ, poet, aktivist, låtskrivare, rappare och skribent.

Idag har vi hans musikaliska insatser för ögonen. Hans kanske viktigaste bidrag är som textförfattare till två låtar på Stevie Wonders klassiska album "Songs in the key of life". De två låtar han skrivit text till är “Village Ghetto Land” och “Black Man”.

Men som artist i eget namn är det dagens låt som är den största. En låt som vid första lyssningen kan verka vara en dussin-rap. Men vid en närmare lyssning så upptäcker man att texten har ett mycket speciellt budskap. Det handlar om den svarta historien. Det handlar om de stora personligheter som byggde pyramider. Byggde riken. Gjorde upptäckter. De som är det svarta amerikas förtigna hjältar. Nefertiti, Hannibal, Kung Tut, Kleopatra, Alkebu och ja just det Imhotep.

Next time you feel like you're in a rut 
Go see the mighty kingdom of King Tut. 
It will blow your mind, no doubt, it's true 
'Cause, guess what, King Tut looks just like you. 
You were Cleopatra, Queen of the Nile. 
The sun would wink when it saw your smile. 
You were the Hannibal of the history book 
And the earth would tremble at your very look 


Det är inte bara en svängig låt. Det är en kampsång som handlar om att med stolthet förstå att man härstammar från en kontinent som inte bara befolkades av slavar utan en kontinent som har en egen stolt historia. Det är helt enkelt medborgarrörelsens ande som svävar över denna svängiga discodänga. Man kan inte annat än beundra hur välgjort det är. Inte blir det sämre av att Stevie Wonder dyker upp och sjunger en vers.

Det här är oerhört bra. Det är subversivt. Omstörtande och revolutionärt. Som bra disco skall vara. Men med stil.

Nu dansar vi vidare in i #discofredagen med en historielektion ringande i öronen. You wear the Crown!


fredag 1 september 2017

Kiss and Say Goodbye

AttributionNoncommercial Some rights reserved by Maciek Lulko

Det är ett stort äventyr att leta sig runt i de skumma discokvarteren i de mörkaste skrymslena av internet.
Man snubblar in och upptäcker skatter man inte hade en aning om att de ens existerade.
Ja jag är helt enkelt discons motsvarighet till Indiana Jones. En upptäcktsresande och äventyrare.
På en av dessa expeditioner finner jag dagens grupp. The Manhattans. Kanske är det jag som är obildad eller så är det bara så att de inte nådde över Atlanten hela vägen till Sverige då det begav sig.
I USA verkar de inte vara bortglömda. Har man 8 miljoner lyssningar på en låt på Spotify så har man liksom.

Idag ägnar vi oss dessutom åt en sorgligt bortglömd del av discon. Den del som inte är glitter och glamour i högt tempo. Idag skall vi hänge oss åt tryckaren!

Dagens låt är ett utmärkt exempel på just denna genre. Den har discons instrumentation men tempot är avsevärt mycket långsammare.
Introt är helt i klass med den store Barry Whites talade intro i låten let the music play som tidigare har varit med här på bloggen.

Det är stora känslor. Uppbrott!

This has got to be the saddest day of my life 
I called you here today for a bit of bad news 
I won't be able to see you any more

Låten skrevs av The Manhattans basist en sen natt vid tre tiden. Det är även han som talar i introt.
Från början tänkte han sig att det var en countrylåt som han tänkte att Glen Campbell skulle få spela in. Men han kom på bättre tankar och The Manhattans spelade in låten.
Smart val då detta kom att bli en av de största hitsen 1976. Etta på Billboard (en vecka) och etta i England (två veckor).

Denna vecka tar vi det lite coolare helt enkelt och dansar lite försiktigare. Men lik förbannat är det #discofredag för det.


fredag 25 augusti 2017

Gonna Get Along Without You Now

AttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved by ccho

Plötsligt var den bara där i mitt öra. Den lurade sig in och liksom bara kändes så underbart skönt och bekvämt. Ungefär som när man träffar en kär gammal vän och man tar vid där man var senast. Lite så är det med dagens låt. Den bara passar. Vid en snabb runtfrågning så visar det sig att man känner igen låten. Men man har ingen aning om vem som gjort den. Det är det dags att ändra på.

Damen i fråga heter Viola Wills (därav bilden på en viola) eller nja det är närmast hennes artistnamn. Egentligen heter hon Viola Mae Wilkerson.
Hon gifter sig tidigt i tonåren och föder i rask takt sex barn innan hon hunnit fylla 21 år. Man anar här att detta är en kvinna med handlingskraft helt enkelt. Ska man göra något så skall man göra det ordentligt. I tjugofemårsåldern råkar hon på giganten (bokstavligen) Barry White. Han signar henne omedelbums till skivbolaget Bronco records. Barry White hade ännu inte inlett sin solokarriär utan jobbade med andra artister såväl som producent och talangscout.

Under 70-talet jobbar hon som bakgrundssångerska med såväl Barry White som Smokey Robinson och inte minst Joe Cocker. Första egna albumet spelas in under en turné med Joe Cocker. Det är Cockers kompband som spelar på Violas skiva.

Uh huh hm hm 
Gonna get along without you now 
Uh huh hm hm 
Gonna get along without you now

Första hiten är dagens låt och kommer 1979. Även om den för all del klättrar rätt så bra på olika listor så är det ändå så att den mer kommer att bli en, skall vi kalla det, evergreen inom framförallt gayvärlden. Den slutar liksom aldrig att spelas.

Även om Viola har hyllats på många olika sätt genom åren och alltid hade en säker inkomstkälla genom att spela på olika gayklubbar jorden runt så är en av dessa hyllningar liksom lite finare. Den största hyllningen måste ändå vara att bli samplad av Daft Punk.

Dagens låt är självklart även den en cover. Originalet gjordes av Skeeter Davis.
Skeeter var den första stora kvinnliga countrystjärnan och inspirerade storheter som Tammy Wynette och Dolly Parton.
Men nog håller ni med mig om att låten är ännu bättre i discoversion!

Viola lämnar denna vår värld 2009 och lämnade efter sig en hel hoper bra låtar såväl som 6 barn, 21 barnbarn och 8 barnbarnsbarn. Inte illa pinkat må jag säga.

Nu dansar vi vidare i fredagen och glider med ett leende in i helgen. Glad #discofredag på er


fredag 18 augusti 2017

Gigi in Paradisco



Dalida är en stjärna av samma kaliber med Madonna eller Michael Jackson. Men kanske inte här och nu.
Men i länder som Frankrike, Italien och inte minst i Egypten. Där är hon helt i nivå med andra internationella artister.  Eller nej där ljög jag. Där har hon en helt egen nivå. Där är hon störst.
Om Dalida hade haft en konsert i Paris idag hade Madonna kunnat agera förband. Så stor är hon och så stor var hon. Den franska tidningen Le Monde gjorde i samarbete med det franska uppslagsverket Encyclopædia Universalis en undersökning om vilka personer som haft störst inflytande på det franska samhället. På första plats kom Général de Gaulle. På andra plats kom Dalida....

Under sin karriär som spänner över fyra årtionden säljer hon 170 millioner skivor. Fler än 70 guldskivor. Dessutom platina och diamant.

Musikaliskt täcker hon allt från chanson till arabiskt och (wait for it) Disco.

Gigi visita toutes les planètes  
Fît de Vénus sa discothèque 
Prît les étoiles comme projecteurs 
Chaque soir see'était le malheur 
Gigi, il chante il danse jusqu'au matin 
Do disco à ses vieux refrains 
Il est enfin devenu star 
Il nous attends tous les soirs 
Gigi in Paradisco  
Gigi in Paradisco 

Tänk så dålig koll vi har. Det finns artister som är gudar i länder bara en timme med flyg bort som vi inte har en aning om.

Om karriären var bara solsken så var privatlivet desto mera sorgligt. Dalida lämnade jordelivet 1987. Hon lämnade följande meddelande "La vie m'est insupportable... Pardonnez-moi." ("Life is unbearable for me... Forgive me.").

Det sägs att Dalida rent av spelade in den första franska discolåten J'attendrai. Så jäkla disco är den kanske inte.
Det är däremot dagens låt Gigi in Paradisco. Det är rakt på. Fullt ös på blåset och rakt in i refrängen. Här är det ingen tvekan. Extra allt. Plusmeny. Med guld och glitter. Helt i #Discofredags smak.


 

fredag 11 augusti 2017

Boogie wonderland

AttributionShare Alike Some rights reserved by nworbleahcim

Äntligen!
Väntan har varit lång. Lång som ett ösregn. Ösregn verkar ha varit melodin även för den svenska sommaren detta år. Tur då att man kan lyssna på musik som gör att man blir på gott humör och kan känna sig lite solig inombords. Man kan liksom flytta si i sinnet till ett drömmarnas rike fullt av paljetter och färgglada lampor. Till sitt egna "Boogie Wonderland"

Bandet är ju självklart det alldeles fantastiska Earth, Wind & Fire. Det blir inte mer guld, paljetter och fullständigt galna scenkostymer än så. De har sin alldeles unika extravaganta stil. Klart inspirerad av det gamla Egyptens formspråk. Designern bakom dessa fantastiska kläder var Bill Whitten. Att vi här snackar geni bevisas inte minst genom att han även är upphovsmannen bakom Michael Jacksons vita handske. Jag menar bara en sådan sak.

I find romance when I start to dance in Boogie Wonderland 
I find romance when I start to dance in Boogie Wonderland 
All the love in the world can't be gone 
All the need to be loved can't be wrong 
All the records are playing and my heart keeps saying 
"Boogie wonderland, wonderland"

Men även om Earth Wind & Fire är mycket mer än musik så är det ändå musikaliskt som de har haft det största inflytandet.
Historien tar sin början med att Maurice White föds i Memphis den 19:e december 1941. Han är inte bara bandets sångare utan även den som startar bandet. Han är även den som styr och ställer. Han är som en gamla tiders bandledare helt enkelt. Helt i stil med en Duke Ellington eller Benny Goodman.

Han börjar sin musikaliska karriär som trummis i Ramsey Lewis trio. Känd för den otroligt funkiga jazzlåten wade in the water (en personig favorit) med Maurice på trummor. Men det är när sextiotalet övergår i sjuttiotal som Maurice skapar det som skall bli Earth Wind & Fire. Efter en lite skakig start bygger de sakta upp en stor skara fans. inte minst med sin shower som blir allt mer spektakulära för att i slutet av sjuttiotalet innehålla pyroteknik, magi, laser, pyramider och massor av guld.

Sommaren 1979 släpper de på toppen av sin karriär dagens låt. Boogie Wonderland. Egentligen var låten skriven för gruppen the Emotions som bestod av kusiner till Maurice White. Men den version som till slut gavs ut är ett samarbete dem emellan. På singeln står det Earth, Wind & Fire and the Emotions.

Det blir en enorm hit och en låt som bara personifierar vad som är disco. Det är tight. Det är blås. Det är stråkar och det är The Emotions som körar så att man tror att änglarna har landat. Det är fantastiskt bra och det är äntligen discofredag igen.







fredag 23 juni 2017

Stayin' Alive (bossa nova version)


 CC0 Public Domain

Sommaren är här och #Discofredag kommer att ta lite sommarledigt under några veckor. Men vi kommer tillbaka precis när sommaren är som varmast.

Men vi lämnar er med en riktigt bra låt som kombinerar två riktigt bra saker nämligen disco och bossa nova.

Helst bör den här typen av musik avnjutas i en bar uppe på ett tak med utsikt över La Sagrada Famillia i Barcelona. Allt medan man läppjar på en rom och cola (två andra saker som tillsammans blir ännu bättre än vad de är var för sig som Gin och Tonic ungefär) och lättjefullt låter eftermiddagen glida över i kväll.

Men man kan ju alltid låtsas att man är där medan man sakta gungar i sin hammock och försöker låta bli att se maskrosorna.

Well now, I get low and I get high 
And if I can't get either, I really try 
Got the wings of heaven on my shoes 
I'm a dancin' man and I just can't lose

Låten spelades i original in av Bee Gees till filmen Saturday night fever och är ju givetvis alldeles fantastisk i originalversionen. Filmen är ett mästerverk även den och om det var länge sedan du såg den så ta chansen och se den i sommar. Jag såg om den för inte så länge sedan och kan meddela att den håller än. Den är mörkare än man kanske kan tro. Det är inte något glassigt disco hela tiden. Nej det finns många bottnar och lager. En mycket sevärd film helt enkelt.

Dagens artist är den allt igenom briljanta Juliana Aquino. En på tok för okänd artist från Brasilien. Men det kan ju komma att förändras fortare än kvickt.
Låten är hämtad från hennes album Discobossa som helt enkelt är fullmatat med hits från början till slut. Finns självklart på Spotify och passar utmärkt till sommarens varma kvällar.

Glad (#disco)sommar på er så ses vi i augusti

PS. Om ni inte tycker att det räcker med bara en bossa nova remake på poplåtar så har jag delat en sådär 200 låtar till i en spellista på Spotify som ni hittar nedan DS.





fredag 16 juni 2017

Club Tropicana

Gästbloggare Jens Kleiman
AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by The Dharma Bums...

Oj! Javisst! Självklart! Var de tre första orden jag tänkte när Anders ställde frågan om jag ville vara gäst i #discofredag. Nu har jag chansen att få lov att sprida ännu mer glädje till en redan fantastiskt rolig dag. Sista dagen i arbetsveckan, steget är lätt, allt är möjligt och snart ska vi dansa in helgen. Jag behövde inte särskilt lång betänketid för att hitta min låt.Vi tar oss tillbaka till det årtionde där jag fortfarande trivs bäst.Vi landar i tidigt 80-tal då två unga män hade startat bandet Wham. I Sverige hade de sin första list-etta 1983 med låten Young Guns. George Michael och Andrew Ridgeley hade allt. Musiken svängde, videorna var pumpade med fest och dans som förde tankarna tillbaka till disco-eran och då dans-scener i Saturday Night Fever. Men låten som jag valt, och som också tidigt var min stora favorit är Club Tropicana. Utan att se videon startar låten smygande, en bil kör, det är kväll, syrsor hörs, vi parkerar. Vi är på väg till en fest, musiken hörs på avstånd. Förväntningarna på en härlig kväll finns och just nu kan inget gå fel. Låten sticker ut, den sista hiten från skivan Fantastic. De andra låtarna försökte de ha en liten tuffare ingång men här var det bara fest, vin, dans och ös. Denna lite softare stil blev den vägen som Wham i fortsättningen skulle hålla sig till. Party, dans och en massa gott att dricka…

Club Tropicana, drinks are free 
Fun and sunshine, there's enough for everyone 
All that's missing is the sea 
But don't worry, you can sun tan!

På en skolavslutningsfredag som denna blir denna låt den perfekta starten, själva upptakten...nu är det Discofredag!!

PS. lägg märke till den fantastiske inkastaren/bartendern i videon... DS.


fredag 9 juni 2017

One Way Ticket

Gästbloggare Hannes Bengtsson

Attribution Some rights reserved by KrzysztofTe Foto Blog

Häromdagen berättade en kompis att han hade haft svårt att jobba för att en kollega var så ledsen och upprörd då kollegan kvällen innan fått beskedet att hens partner ville skiljas. När jag kom hem var dottern upprörd då två av hennes vänner blivit osams och inte längre kunde vara i samma rum.
När man drabbas av brusten kärlek eller vänskap så kan det vara en del av sorgeprocessen att bara få lämna allt, dra iväg mot det okända, få gråta ut, slicka såren, reparera skada, få återhämta sig eller börja på ny kula. Att få köpa en enkelbiljett till nedstämdheten.

Choo, choo train chugging down the track 
Gotta travel on, never coming back 
Oh, oh got a one way ticket to the blues

Veckans discohit är en cover på One Way Ticket som i original framfördes av Neil Sedaka. Låten släpptes 1959 och låg som B-sida på en EP, A-sidan var Oh Carol!
När jag sökte efter låten på Youtube så fick jag fram ett antal versioner med olika artister, tex Eruption, Eleanor Bodel och Boney M.
Discoversionen jag valt är med den brittiska gruppen Eruption och den släpptes 1978. Eruption bildades 1974 och hade bara en stor hit till, nämligen covern på Ann Peebles “I Can’t Stand the Rain” (Ja, det är samma låt som Tina Turner 1984 gjorde på albumet Private Dancer).
Gruppen bestod av musiker av afrikanskt och karibiskt ursprung och de vann 1975 skivbolaget RCAs “the Soul Search contest” och ett skivkontrakt. Ett tag efter deras första skivsläpp så väljer gruppens sångerska, Lindel Leslie att lämna bandet varpå bakgrundssångerskan  Precious Wilson tar över. 1977 får en tysk musikproducent upp ögonen för bandet då de gör fantastiska scenshower. Han tar bandet under sina vingar och ser till att de skriver kontrakt med det tyska skivbolaget Hansa Records.
På detta skivbolag fanns också gruppen Boney M och då förstår ni kanske att musikproducenten hette Frank Farian. Eruption fick vara förband och stödband åt Boney M under deras första Europaturné. Och det lär ha behövts eftersom Boney M på den tiden bestod av 3 tjejer och en kille varav endast två av tjejerna kunde sjunga. Killen fick mima till de sångspår som Frank Farian sjöng in.
1977 valde Precious Wilson att hoppa av bandet för att satsa på en solokarriär med Frank Fabian som producent. Hennes cover på Sam & Dave's "Hold On I'm Coming" hamnade på Boney Ms skiva Oceans of Fantasy och Precious var gästartist på skivans första spår "Let It All Be Music".
Detta intima samarbete mellan Eruption, Precious Wilson och Boney M har nog gjort en del personer så förvirrade att de angett Boney M som grupp när de lagt upp One Way Ticket på Youtube eller på sångtextssajter. Jag har dammsugit nätet efter bevis på att Boney M skulle ha framfört låten, men misslyckats. Lyssnar man noga på Eruptions version och versionen som sägs vara med Boney M så hör man ingen skillnad.

Oh, oh got a one way ticket to the blues 
Oh, oh got a one way ticket to the blues


Vem var då Eleanor Bodel? Jo hon var vokalist i Bruno Glennmarks orkester (Bruno, hustrun Ann-Louise Hansson och brorsbarnen Anders och Karin). Den versionen av låten producerades av Bengt Palmers som var mannen som lyckades placera Hooked on feeling med Blue Swede (Björn Skifs och Blåblus) på Billboardlistas topp-placering den 6 april 1974. Men vänta, vad hände mer den dagen? Var det inte Eurovisionsfinal i Brighton?


fredag 2 juni 2017

Don't Go

Gästbloggare Patrik Aspling

När frågan om man vill gästblogga på #Discofredag ställs, så blir man lika delar inspirerad och nervös. Vi är många som gillar Anders texter och det finns ju så mycket bra musik. Jag växte själv upp under det glada 80-talet, musikbranschens kanske mest kreativa tidsålder. Hur ska man kunna välja ut en av alla dessa låtar? Men så inser jag att grejen med discofredag inte är att det är de absolut bästa låtarna som presenteras. Hitlistor finns det tillräckligt många redan. Det är ju historien och kanske historien bakom historien som är det roliga. Det där lite oväntade. När man höjer på ögonbrynen och tänker aha, vad det på det viset…

Det finns ett fåtal personer som verkar ha en magisk förmåga att lyckas med allt de företar sig. Kommer ni ihåg Vince Clarke? Inte? Vince Clarke var en av grundarna av det legendariska bandet Depeche Mode. Clarke skrev merparten av låtarna till Speak and spell, Depeche Modes debutalbum, inklusive "Just can't get enough" men han lämnade bandet strax efter att de släppt sitt debutalbum 1981. Strax efter uppbrottet bildar han den kortlivade men otroligt framgångsrika gruppen Yazoo, tillsammans med en av musikvärldens mäktigaste röster, nämligen Alison Moyet. Hon som gjorde låtarna “Invisible” och “Is This Love”.

Från duons debutalbum släpps ett par legendariska singlar. Först ut är “Only you”. Men vänta nu, tänker ni! Var det inte The Flying Pickets som gjorde den? Nej orginalversionen gjordes av Yazoo men The Flying Pickets fick en ännu större hit med låten när de toppade englandslistan i december 1983. Det var för övrigt första gången någonsin en a cappella-grupp hade en listetta i Storbritannien. Lite kuriosa i sammanhanget är att Vince faktiskt erbjöd Depeche Mode låten "Only you" kort efter att han lämnat men Depeche tackade nej. Kanske var det bäst så med facit i hand...

Singel nummer två från debutalbumet blir duons största hit. Den numera klassiska “Don't Go". Yazoo han bara släppa fyra singlar under de 18 månader gruppen existerade. Tre utav dem nådde topp tre på den engelska singellistan. Både deras album hamnade topp två på albumlistan!

Tyvärr splittrades Yazoo redan innan de släppt sitt andra album, trots att det andra albumet sålde guld i England enbart på förhandsbeställningarna! Eller tyvärr kanske är synd att säga, för hade de inte splittrats hade vi inte fått njuta av Alison Moyets solokarriär eller Vince Clarkes kommande syntgrupp, Erasure. Men det är en helt annan historia… :)

“Can't stop now, don't you know?
I ain't never gonna let you go
Don't go”


Tack för att ni läste ända hit. Nu säger jag #Discofredag, i ain't never gonna let you go!


fredag 19 maj 2017

Dr Love

©️  public domain


Så här i tider av Prideparader (ja jag går i en på lördag under parollen stolt förälder) är det återigen dags att hylla kärleken! Denna obändiga kraft som driver mänskligheten framåt.

Trots att det ibland kan kännas fullständigt omöjligt att tro på den så kommer kärleken alltid att vinna över hatet. Helt enkelt för att den blir starkare och bättre ju mer den används. Ondskan däremot är destruktiv till sin natur och förtär både offer och de förövare som sprider den omkring sig.

Just one kiss from his lips
Is like taking Vitamin C 
Oh you can't imagine what 
A doctor does to me (Doctor does to me)

Frontlinjen i kampen mot hatet står idag i Tjetjenien. Homosexuella lever under dödshot och vi kan inte låta detta fortsätta. In och stötta de som på plats med risk för sina liv ser till att rädda så många som möjligt. Ditt bidrag gör skillnad. Stötta Regnbågsfonden idag!

He ain't got no competition 
Only he writes my prescription 
Doctor Love 
He aint got no Ph.D 
Only he knows how to satisfy me 
Doctor Love (Doctor Love) 
Doctor Love (Doctor Love) 
Doctor Love (Ooh Doctor Love)


Vi ser till att sprida kärlek i vår vardag till dem vi möter. Var och en kan vara sin egen Dr Kärlek.


fredag 12 maj 2017

If I Can't Have You

This work is in the public domain 

Yvonne!?

Ett mer otippat namn på en stjärna får man väl leta efter... Det skulle vara Carola då förstås.
Men dagens artist heter just Yvonne. Elliman i efternamn. Med en far med rötterna i Irland och en mor med rötter i Kina och Japan så faller det sig naturligt att hon växte upp på Hawaii.

Karriären börjar i London. Hon flummar runt och råkar snubbla över Tim Rice och Andrew Lloyd Webber vilket slutar med att hon spelar Maria Magdalena i Jesus Christ Superstar.
När musikalen flyttade vidare från London till New York 1971 så flyttar Yvonne med. Väl där så träffar hon sin blivande make Bill Oaks som råkar vara en riktig höjdare inom musikindustrin. Han jobbar med legenden Robert Stigwood. Stigwood börjar sin karriär som manager för Cream och Bee Gees (vi anar varthän det barkar) Ger sig sedan in i musikalvärlden och ger oss Jesus Christ superstar och Hair. Därefter börjar han med film och ja det är Saturday Night Fever och Grease vi pratar om här. De kanske bästa filmer som någonsin har spelats in.
Don't know why 
I'm surviving every lonely day 
When there's got to be 
No chance for me
Detta leder för Yvonne till att hon hänger med Eric Clapton (som lämnat Cream) på turné. Hon körar på hans version av Bob Marleys I shot the sherif . Tillbaka från turnén så blir det skivkontrakt med Stigwoods bolag och det spelas in några album som säljer helt okej. Men så var det ju det där med Saturday Night Fever. Bee Gees har skrivit en låt till Yvonne som skall vara med på soundtracket. How Deep is Your Love men Stigwood vill att Bee Gees spelar in låten själva.

Istället får Yvonne låten If I Can't Have You. Man kan väl säga att det var ett ganska lyckat byte. Yvonne gör låten så bra att man bara dör. Låten rusar upp på listan för att till slut landa på förstaplatsen. Den 13 maj ersätter den Bee Gees Night fever som legat etta sådär ungefär en månad.
Det blir bara en vecka på toppen men vilken vecka.

Man kan bara anta att Yvonne liksom insåg att det inte gick att klättra högre än så och hon valde att sluta på topp. Yvonne lägger helt sonika musikkarriären på hyllan och ägnar sig åt sina två barn istället.

Vi tackar för den extraordinära insatsen och höjer våra glas i en skål för världens bästa Yvonne.

Nu håller vi #Discofredag


fredag 5 maj 2017

Take Your Time (Do It Right)

Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported

Att ta sig tid och göra saker rätt. Så svårt men ack så viktigt. Visst är det så att vi allt för ofta stressar oss fram genom livet och jagar, jagar, jagar. Inte sällan gör det att vi missar det där viktiga eftersom vi i vårt tunnelseende fokuserar på det som vi för tillfället tror är vår viktigaste uppgift. Med ett för snävt fokus riskerar vi att missa det som händer lite där i periferin. Så kan vi ju inte ha det tänkte Harold Clayton och Sigidi. Kanske funderade de på att skriva en bok?! Men som tur är för oss så kom de på bättre tankar och bestämde sig för att en hitlåt var ett bättre sätt att sprida detta viktiga budskap.

Låten hamnade i händerna på det soulfunkiga bandet SOS band och därigenom uppstod som genom magi rent guld. Jag menar Platina! Eller i vart fall platinaskivor. Dagens låt var deras första hitsingel. Men fler skulle komma att följa.

Texten är ett under av klarsynthet helt i paritet med Buddah.

You know you ought to slow down 
You been working too hard and that's a fact 
Sit back and relax a while 
Take some time to laugh and smile

Men även musiken är nyskapande. Användandet av de nya elektroniska musikinstrumenten sätter sin omedelbara prägel på ljudbilden. Roland TR-808 eller som vi säger till vardags "808" var en trummaskin som tillverkades endast mellan åren 1980-83 men som på något underligt sätt har blivit "kult". Kritiken vid lanseringen handlade mest om att ljudet inte lät naturligt. Kommersiellt var den absolut ingen framgång. Men den var bara före sin tid. Idag är de hett eftertraktade och ljuden lever kvar och är en standard inom hip hop, r&b och dansmusik. Det är "the sound"!!

Lay your heavy load down 
So we can stop and kick back 
It seems we never take the time to do 
All the things we want to, yeah

SOS band må vara ganska bortglömda idag. Men deras sound låter fortfarande otroligt fräscht.

Nu dansar vi ut i fredagen. Kram på er från #Discofredag






fredag 28 april 2017

Act like you know

AttributionShare Alike Some rights reserved by fancycwabs

Att heta Fat Larry kan inte alltid ha varit helt enkelt i södra Philadelfia vid slutet av 1960-talet. Men Fat Larry (eller som han egentligen heter Larry James) skapar sig ett namn som en kompetent trummis och dessutom sångare. Karriären börjar som bakgrundssångare till den grymt sköna gruppen Delfonics. De kanske mest är kända från filmen Jackie Brown (Tarrantino).

Ordell Robbie: I didn't know you liked the Delfonics. 

Max Cherry: Yeah they're pretty good  

1976 startar han det egna bandet Fat Larry's Band. Åtta LP hinner de göra på fem olika skivbolag. En platta gör de på legendariska skivbolaget Stax till och med. Bara en sådan sak :)

De är duktiga musiker. Grymma på scen och har egentligen bara ett problem. De gör inga hitlåtar. Rent affärsmässigt för både band och skivbolag så är det ju något av ett problem kan man säga. Man kan dock med fog påstå att det bara var en tidsfråga. Men mer om det senare....

Dagens låt är skönt funkig och inleds stabilt med bas och trummor öser på med sköna syntar och Larrys unika röst. Addera lite blås och körer och man börjar känna att det börjar likna något. Men det är först när en vibraslap kallar in stråkarna som man känner att nu är det världsklass!!!

Act like you know you'll be in the show 

Act like you don't and you won't

Det där med att det bara var en tidsfråga innan de skulle få en hit handlar såklart om samplingar. Fat Larry's Band har lagt grunden för hitlåtar med band som NWA, Run DMC, Ice T, Jungle Brothers och inte minst De La Soul som samplade dagens låt till sin stora hit Ring Ring Ring (Ha Ha Hey). En låt som jag kunde rappa från början till slut under gymnasietiden.

Det är som så ofta med stora konstnärer det är först efter sin död som de får sin stora uppskattning. Fat Larry lämnade oss tyvärr alldeles för tidigt. Han dog redan 1987 och fick aldrig uppleva hur hans musik blev  byggstenar i byggandet av Hip Hopens storhetstid.

Märk väl. Larry är mannen bakom trummorna! Underbar originalvideo.

Nu håller vi #Discofredag!!! På med kråsskjortan och plyschkavajen så kör vi!


fredag 21 april 2017

The Belle of St. Mark

CC0 Public Domain

Trummisar lever ofta sitt liv så där lite i skuggan. De är sällan de där som kliver fram och lyser. Kanske inte så konstigt då de oftast sitter längst bak på scenen och liksom inte har samma rörelsefrihet som de andra i ett band. Men kvällens artist är ett lysande undantag. Hon sitter inte längst bak. Nej hennes trummor står längst fram på scenen vid varje spelning. Hon sjunger dessutom. Det finns det visst andra trummisar som gör (Phil Collins, Don Henley och Dave Grohl t.ex.). Men det är ju liksom lite bakvänt och krångligt kan tyckas.

The belle of St. Mark was a frail but passionate creature 
Ebony hair and eyes of deep blue-green 
The belle of St. Mark wore the clothes that belonged to his father 
Even though he was only seventeen

Men Sheila E är ju liksom lite mer och bättre en alla de där andra. Hon är en gudabenådad batterist och percussionist. Hon är allmänt känd som The Queen of Percussion! Att hon sedan har en röst som har en alldeles unik ton och ett uttryck som bara är övercoolt bidrar ju till helhetsupplevelsen. Dessutom spelar hon trummor i högklackat. Det gör minsann inte Phil Collins!!!

You can tell from expression that he makes public 
That he suffers from a badly broken heart 
He smiles as he feeds the afternoon pigeons 
But he cries as he walks the night streets of St. Mark

Soundet på dagens låt känner man igen. Det kommer inte som någon överraskning att det är den mystiske lille mannen från Minneapolis som ligger bakom både låt och produktion (ja det är Prince jag menar så klart).

Varför låten utspelar sig i Paris är det nog ingen som förstår. Vinden som blåser i hans parisiska hår är i vart fall.....parisisk. Men han går på gatorna i St. Mark (Markusplatsen) vilket väl ligger i Venedig?

Men vem bryr sig om geografi när hjärtat skriker av olycklig kärlek. Vägen må vara lika tung om den så är i Paris eller i Venedig. Deeeesutom leder väl alla vägar ändå till Rom.

En bra cola är självklar. Pepsi kan vi glömma. Det är Coke som gäller. Addera rejält med is och blanda med 4 cl rom. Det är ingen idé att ösa på med någon dyr och exklusiv mörk rom. Nej ljus skall den vara. Men slarva inte till det med något skräp. Havanna Club skall det vara. Den gula om du frågar mig. Vill man lyxa till det extra så är en skiva lime perfekt.

Lysande att skåla i medan man lyssnar på Sheila E! Det är #discofredag mina vänner!


fredag 14 april 2017

Stomp

By A&M Records - Billboard, page 38, 4 December 1976, Public Domain

Första gången jag la den här singeln på skivspelaren så fylldes jag av intensiv lycka. Jag minns att jag höjde volymen och dansade runt i pojkrummet vildsint skanderande "Everybody take it to the top We're gonna stomp all night In the neighborhood Don't it feel alright? We're gonna stomp all night Wanna party 'til the morning light".  Som jag minns det så gillade även grannarna låten så mycket att de bankade takten i väggarna.

Det är något med de där falsettkörerna och handklappen som bara är så där intensivt smittande. Att det här var musik av högsta klass gick ju inte att ta miste på. Vad jag inte visste var att detta var musiker som jag redan lyssnat mycket på. Det två bröderna George ("Lightnin' Licks") och Louis E. Johnson ("Thunder Thumbs") är två gudabenådade musiker och sångare som så fort de var färdiga med skolan stack ut på turné med storheter som Bobby Womack och Supremes. George spelar gitarr och sjunger medan Louis spelar bas och sjunger. Ja jag vet att ni genast tänker på Chic och legenderna Bernhard Edwards och Nile Rodgers. Men nej det leder er fel denna gång. Även om de har gitarr och basist-sättningen gemensamt så är det inte dessa giganter som bröderna hänger med. Nej det är den enda producent som är bättre än Chic vi pratar om. Quincy Jones!
The set is hot 
There's people wall to wall 
Old ones, young things 
Short ones standing tall
Deras vägar korsas i mitten av 1970-talet och bröderna medverkar på Quincys album Mellow madness. De skrev fyra av låtarna och spelade på ännu fler. De följer sedan med Quincy på turné och han producerar deras första album "Look Out for Number 1". Men HALLÅ Quincy Jones producerar deras debutalbum!!! Helt galet ju.

Jag nämnde tidigare att detta var musiker som man har lyssnat mycket på. Ett ord! Thriller! Jodå det är så att Thunder Thumbs spelar bas på flera låtar på albumet Thriller. Han håller takten i låtar som Wanna be startin something, The Girl is mine, Billie Jean (! EPIC) och P.Y.T. (Pretty Young Thing) där han även bidrar med handklapp.

Där någonstans ger man liksom upp och kapitulerar inför det faktum att detta är musiker som är gudabenådade och så fantastiska att man tappar andan.

Det förklarar ju att Stomp blev så bra. Sköna gitarrer. Inovativt basspel och galet sköna stråkar. Grymt tighta trumpeter. Ovanpå detta strösslar vi med ett överdåd av glädje. Ja med detta i lurarna dansar vi ut i långfredagen med ett gigantiskt leende på läpparna.

Och du! Missa inte basistens solo. Wow!

Glad #discopåsk på er!


fredag 7 april 2017

I Keep Forgettin' (Every time you're near)

Attribution Some rights reserved by Key Foster

Det finns låtar som lever en gång och alla undrar varför.

Det finns låtar som lever två gånger och alla undrar vad den där andra versionen fyllde för funktion.

Sedan finns det låtar som lever två eller fler gånger men där alla gångerna är helt underbara fast på olika sätt. Där alla bara förstår att det här är riktigt, riktigt bra.

Dagens låt kommer att leva om och om igen och det är precis som det skall vara. Originalet är visserligen inte i fokus för dagens spaning då den inte precis är att räkna som disco eftersom den kommer ut redan 1962.

Nej dagens låt släpps 20 år senare närmare bestämt 1982. Artisten är Michael Mcdonald. Namnet må vara sorgligt bortglömt idag men rösten känner många igen. Han är inte enbart soloartist utan även rösten i gruppen the Doobie Brothers. Ja ni vet Long train running, What a fool belives, Listen to the music o.s.v. Eller ja han var rösten under åren 1975 till..... ja se det är en soppa att reda ut det. Fram och tillbaka har det varit i alla fall :) Men vi kan väl säga 1982 kanske eller 1995. Äsch vi skiter i det. Doobie brothers har varit på turné sedan 1970 och medlemmarna har varierat över åren. Antalet personer som passerat revy i bandet är i storleksordningen befolkningen i en mindre kommun helt enkelt.

Why you're gone and the game is through 
If this is what's real, if this is what's true 
Tell me how come 
I keep forgettin' we're not in love anymore (baby) 
I keep forgettin' things will never be the same again 
I keep forgettin' how you made that so clear (yeah, baby) 
I keep forgettin'

Dagens låt nådde som högst upp till plats 4 på Billboard och var en rejäl hit helt enkelt. Det är inte så konstigt. Jag menar skönare vibes får man leta efter.

Men låten skulle visa sig viktig 12 år senare. Då utgör den en absolut höjdpunkt inom det vi till vardags kallar för G-funk. Warren G ger då ut låten Regulate.
Regulate toppar inte listan utan stannar på plats 2. Så snart borde det vara dags igen för den här låten att dyka upp igen.

Den kommer att bli etta. Det är bara en fråga om när och med vem....

Om du vill prova att sjunga som Michael Mcdonald så är det inte så svårt som det först kan tyckas. Jo han har ju en ganska unik röst. Men det är enklare att kopiera än först kan tyckas möjligt. Gör så här.
  1. stoppa in en varm potatis i munnen.
  2. Sjung
Svårare än så är det faktiskt inte.

Idag känner jag mig generös så jag bjuder på både Michael Mcdonald och Warren G.

Håll till godo! 
Det är #discofredag mina vänner :) 
Nu dansar vi!






fredag 31 mars 2017

Feel so real

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by davidsilver

Det finns låtar som bara är sååå glada. På senare år kan man ju nämna till exempel Happy med Pharell Williams.
Låtar som bara svämmar över med glädje. Som en nyförälskad fjortis som precis fått sin första kyss och skuttar hem ungefär. Speedat av glädje så till den milda grad att det bara sprudlar om det.

Steve Arringtons låt är en sådan låt.

That push that keeps me going strong to know that I belong and 
I feel so real 
I feel so real 

Man blir på gott humör helt enkelt.

Så här när våren står för dörren så kan vi väl njuta av att bara vara lite lyckliga. Jag menar rabarbern är ju på väg upp ju :D

Steve bjuder på en ganska så religiöst färgad text vilket jag totalt missade när det begav sig 1985.
Men Steve blev frälst 1984 och 1990 tog han steget fullt ut och började arbeta som präst.

Vi håller fredag! Häpp!!


fredag 17 mars 2017

Bad luck

AttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved by Fred Seibert

Detta är blogginlägg nummer 100 på Discofredag. Det skall vi givetvis fira med en riktig pärla till discodänga!!!

Harold Melvin and the Blue Notes. Smaka på det. Ett genialiskt namn. Men är det disco? Nja skulle jag nog säga. Det känns mer blues eller jazz i munnen. Lite som Savage garden låter som ett namn på en hårdrocksgrupp (men så är de en popgrupp från Australien).

Trots detta fatala missgrepp i val av namn på sin grupp så ÄR detta disco. Namnet döljer även en annan konstighet. Med självklarhet tänker man att Harold Melvin är sångaren som backas av gruppen the Blue Notes. Men se där lyckas de återigen dupera oss. Sångaren heter Teddy Pendergrass. Det är när man kommit så långt man börjar bli orolig över om de kan göra något rätt. Men se det kan de. De har järnkoll på det viktigaste. Nämligen hur man skapar underbar discomusik.

Vi är återigen i Philadelfia och det legendariska skivbolaget Philadelfia international records. Dagens låt skrivs av McFadden & Whitehead och produceras av Gamble & Huff. Det är lite som att spela poker och plötsligt sitta med fem ess på handen. Det är helt enkelt för bra för att vara sant och definitivt läge att gå all in.

Losing your rhythm and all your track of time The more I think about it, I think you're 'bout to lose your mind Some people call it jinx, some say, "It ain't my day" But if you wanna know the truth about it I'll tell you what's pullin' you way down

Dagens låt blir också våldsamt bra. Det är inte bara ett stycke dansant disco av yppersta klass det är också ett stycke samtidskritik. I vågorna efter Watergate är det ett inlägg i debatten. En ilsken näve i luften och en känga mot ett Washington som sviker de svaga och behövande.

I saw the President of the United States The man said he was gonna give it up He's given these high hopes But he still turned around And left all us poor folks behind

Bad luck ligger under elva veckor etta på den amerikanska danslistan. Detta har bara en annan låt lyckats matcha genom historien nämligen Thriller med Michael Jackson. Det är stort!!!

Låten är om man analyserar den full av godbitar. Pianot är helt enkelt det som varenda houselåt från sent 1980-tal och framåt kopierar. Basen är ett stycke underbart basspel. Det är så varierat att om man lyssnar från början till slut så har man minst lyssnat på fem olika baskomp. Hur tänkte de där? Så får man väl inte göra? Men det funkar. Där gömmer sig en xylofon i smeten. Den bara finns där och det känns helt naturligt. Där är klassisk gospel. Det är call and response och ja de får till och med Jesus på slutet. I en discolåt. Sedan är där blåset. Så tight. Så energiskt. Stråkarna är så där grymt sköna som de bara kunde vara 1975. De är feta och distinkta på samma gång.

Det här är en låt som förtjänar att lyssnas på och lyssnas på om och om igen. Det här är disco av yppersta klass. Det blir inte bättre än så här. Så. Klart Nu dansar vi! Det är #Discofredag


fredag 3 mars 2017

HALLELUJAH


AttributionShare Alike Some rights reserved by nedrichards
Vissa låtar bara sitter där första gången man hör dem. Jag har med åren upptäckt att vissa av de låtarna som liksom bara fastnat i mig, inte har fastnat någon annan stans. Resten av världen verkar totalt ovetande om dessa guldklimpar som jag utan problem kan sjunga hela texten till. Dagens låt är en sådan.

Första gången jag hörde låten var på den lundensiska studentradions sommaräventyr som vid mitten av 1980-talet hette Radio P4. Fredagseftermiddagarna bemannades av Jens "Jesse" Wallin som såg till att man kom i den rätta fredagskänslan. En av dessa fredagar spelar han dagens låt HALLELUJAH. Detta är enda gången jag någonsin hört den spelas i radio. Vid något tillfälle i början av min DJ-karriär köpte jag ett större gäng gamla discosinglar av någon avlägsen släkting som fuskat som DJ under det sena 70-talet. En av dessa singlar är dagens låt. En singel jag fortfarande ömt vårdar och älskar.
After all the action let's get back to satisfaction guaranteed 

Att hitta information om gruppen som spelat in låten är ingen enkel sak. Det finns inte mycket att hämta. Inget på Wikipedia... Google ger inte mycket. Dags för lite seriöst grävande helt enkelt. Efter några avancerade trick så lyckas jag få reda på att producenten är en italienare som heter Celso Valli. Efter en sökning på italienska Wikipedia och med hjälp av Google Translate så börjar man ana att detta inte är någon one hit wonder producent. Nej här snackar vi yppersta elit. Mannen ligger bakom gigantiska hits som till exempel Self Control. Nu kanske ni trodde att det var Laura Branigan som var originalet. Men icke! Nej det var det italienska bandet RAF som skrev och spelade in. Dock får man väl erkänna att Lauras version var en större hit. Kanske mest beroende på att de skippade den töntiga rappen som finns i den italienska originalversionen.

Sedan radar de upp sig alla de stora Italienska stjärnorna som vi aldrig ens har hört talas om i Sverige. Med ett undantag då. Eros Ramazzotti...

HALLELUJAH är ett otroligt funky litet smycke. Basen bara suger tag i en. Lite härlig call n response mellan sångaren och kören ger låten ett djup och driv som gör att man liksom känner sig som en del av ett fantastiskt party. Sångaren är knappast italienare. Det är engelskan för bra för. Nej detta är amerikanska sångare! Blåset driver! Nog gömmer där sig ett par stråkar i bakgrunden ibland men det är trumpeterna som gör låten. Toppklass! Disco när det är som bäst. Lyssnar man riktigt noga så kan man höra att handklappen inte riktigt sitter. Det är lite så där skönt avslappnat och halvbra. jag misstänker att det faktiskt bidrar till en autencitet som få låtar lyckas med idag.

Det är #discofredag mina vänner. Fira den med Tantra och deras finaste låt HALLELUJAH!!!!

Dagens låt finns inte på Spotify men på Youtube finns allt!!!!!!






fredag 24 februari 2017

Thank God It's Friday

Foto Anders Erenius


Kanske den mest självklara låten av alla i det här sammanhanget om man skall vara ärlig (och det tycker jag nog att man skall vara).

Från den episkt bortglömda filmen med samma namn kommer dagens fredagsdiscolåt.

Trots att det på pappret ser fullständigt lysande ut. Jag menar en discofilm som kan räkna upp namn som Diana Ross, Love and kisses, Donna Summer, Santa Esmeralda, Cameo, The Commodores och Thelma Huston kan inte vara fel.

Friday (Thank God it's) Friday 
Friday (Thank God it's) Friday, Friday, Friday, Friday...

Filmen är dock inget att lägga på minnet. Med ett undantag. Introt till filmen innehåller något alldeles extra. Columbia pictures har som logga en slags parafras på frihetsgudinnan. En kvinna med fackla. I introt till Thank God It's Friday dansar hon loss på värsta disco sättet. Denna kan ni njuta av nedan :)

Jag tänker att det räcker så. Nu håller vi fredag helt enkelt

Thank God It's Friday


fredag 17 februari 2017

I Wanna Do Something Freaky To You

AttributionNo Derivative Works Some rights reserved by Mick Sway

Efter att ha lämnat "walk over" till influensan och istället för på dansgolv tillbringat tiden i soffan så är det dags att åter börja varva upp. Klok som man blivit med åren så börjar man försiktigt, värdigt och coolt.

Därmed är manegen krattad för en av de riktigt coola funkkungarna. Leon Haywood! I slutet av 1970-talet ägnar han sig visserligen åt disco och har några hits. Men det är som funkartist han kommer att leva för evigt.

Dagens låt är en riktig pärla. Så bra att den bara var tvungen att plockas fram för att en ny generation skulle få lära känna den. Originalet spelas in 1975 och klättrar hela vägen upp till plats 15 på Billboard. Inte illa alls. Men vänta bara det blir ännu bättre...
Your love is like a mountain 
I'd love to slide down into your canyons (Slide down) 
In the valley of love (In the valley of love) 
I won't rest (I won't rest) 
Until I bring joy and happiness (Ah)

Återkomsten var giganten Dr. Dre's första singel på hans första soloalbum efter att han lämnat NWA.

Låten Nuthin' but a G Thang bygger helt på dagens låt. Ren stöld alltså. Nu lär ju inte Leon ha klagat. Han står med som upphovsman (även om de stavat hans efternamn fel på omslaget till "The Chronic". Men det kanske kan skyllas på lite väl mycket röka) och lär ju kunna leva gott på pengarna som formligen måste ha vällt in på kontot.  Låten når plats 2 på Billboard och räknas till en av de mest inflytelserika låtarna i historien. Punkt!

Leon har för övrigt även skrivit låten "she's a bad Mama jama" Men den lät han Carl Carlton spela in och Leon nöjde sig med att producera.
Från 1980-talet och framåt så är Leon framförallt producent. Han framlever sina dagar i soliga Californien och lämnade oss i april 2016 vid 74 års ålder.

Men han sitter säkert i en rosa lowrider och blickar ner på oss bakom ett par sköna solglasögon och ler när han ser att vi lite coolt svänger på höfterna till hans största hit!

Nu håller vi en cool #discofredag!!!