fredag 17 november 2017

Found a cure


AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Live at J&R

Det finns ju de där slitvargarna som arbetar precis bakom de där glittrande stjärnorna. De där som skriver texterna. De som skriver musiken. Som rattar mixerborden och skapar de där förutsättningarna som gör att superstjärnor som Diana Ross, Marvin Gaye, Luther Vandross eller Stevie Wonder kan blomma ut och bli just superstjärnor.
Dagens inlägg handlar om just två av dessa slitvargar som oftast liksom rör sig lite i bakgrunden bakom våra superstjärnor.

De möttes första gången 1964 i White Rock Baptist Church i Harlem New York.  Nickolas Ashford hade när de träffades levt som hemlös i New York i sju månader. De började skapa musik ihop (Gospel) och bara två år senare får de sin första hit. Eller rättare sagt Ray Charles (precis utsläppt från rehab) får en hit med en låt som de har skapat. Den heter "Let's Go Get Stoned"....

De rekryteras av Motown där de arbetar med Marvin Gaye och skriver och producerar fantastisk musik som den allt igenom underbara "Ain't No Mountain High Enough" och en hel massa andra låtar som kan räknas till det bästa som någonsin skrivits. Jag menar om man skrivit Chaka Khan's "I'm Every Woman" så är det inte kattskit.

Found a cure, oh, try it 
It's by far better than 
Any kind of medicine 
'Cause it'll take 
Away the tears 
And that ain't all you get 
Whatever it is 
Love will fix it

De fick sin största hit som artister i eget namn med sin Solid 1985. Men bland artister och musiker var de självklart redan djupt respekterade och uppburna.

De gifte sig 1974 och fortsatte genom livet att både arbeta tillsammans och leva tillsammans. Ett samarbete som kom att hålla i 50 år. Nick lämnade jordelivet 2011. 

Dagens låt är en riktig höjdare. Pianots bastoner ger låten ett mycket speciellt driv som gör att benen bara vill börja dansa. Det om något måste väl bara vara den bästa medicinen. Den bästa boten.
Trevlig fredag på er! Love will fix it!



fredag 10 november 2017

Wake up Everybody

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Soul Portrait

Kan man använda något så ytligt som disco för att förändra världen?

Du kanske trodde att det bara handlade om glittriga kläder och dans. Om verklighetsflykt. Men se där har du trott alldeles fel.

Kanske var det platsen som gjorde det. Philadelfia är platsen där man undertecknar "declaration of independence". Det var USA:s första huvudstad. Kanske är det något i jordmånen som skapar ett engagemang för samhället. Kenneth Gamble & Leon Huff grundar 1971 sitt skivbolag Philadelphia International Records. Bolaget ligger inte bara bakom många av de största hitsen under hela 1970-talet. De har något extra. De har ett engagemang i sociala frågor sprunget ur medborgarrättsrörelsen. Det är äkta (för att använda ett något slitet ord).

Dagens låt är just en sådan låt.

Sångaren är den alltigenom asläckra Teddy Pendergrass. Detta var hans sista album som medlem i gruppen Harold Melvin and the bluenotes. Han var allt för stor för att rymmas i ett band. Han hotade helt enkelt att överglänsa resten av bandet. Framför allt Harold då så klart, som ändå gett gruppen dess namn.

There is so much hatred war an' poverty 
Wake up all the teachers time to teach a new way 
Maybe then they'll listen to whatcha have to say 
'Cause they're the ones who's coming up and the world is in their hands 
When you teach the children teach em the very best you can

Albumet där låten finns med är kommer ut 1975 och heter självklart "Wake up Everybody".

Teddy Pendergrass var 1975 det absolut snyggaste som fanns. Han gled runt i en elfenbensfärgad kostym med matchande Rolls Royce. När han som soloartist bjöd in till "ladies only" konserter vankade oroliga pojkvänner utanför och Teddy fick ha poliseskort där ifrån.
När 1970-talet glider över i 80-tal är Teddy dessvärre med om en allvarlig olycka. Hans Rolls-Royce Silver Spirit sladdar av vägen och kraschar. Teddy blir förlamad från midjan och neråt. Han fortsatte att skapa musik men återvände inte till scenen förrän 13 juli 1985 då han medverkade vid Live Aid. Han uppträdde tillsammans med Ashford and Simpson. Märkbart rörd över den kärlek som möter honom. De sjunger en Diana Ross klassiker som heter "Reach Out and Touch (Somebody's Hand)"
Teddy lämnar detta jordelivet i januari 2010.



fredag 3 november 2017

Lady Marmelade

By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=4587594

1970-talet var allt en märklig tid. På många sätt en tid av befrielse. Det började så klart redan på sextiotalet men på 70-talet så liksom bara exploderar det. Det är en tid av "black pride", blaxploitationfilmer som SuperflyShaft och Cleopatra Jones. Det är även en tid när porren flyttar fram sina positioner. Frihet skulle ju gälla på alla plan.

Dagens låt skulle aldrig ha kunnat spelas på radion på 1950-talet. Men 1974 så går det hur bra som helst. Ja det brakar iväg hela vägen upp till förstaplatsen på Billboardlistan. Detta trots (eller kanske tack vare) att den handlar om en prostituerad och hennes kund.

Det är i denna tid av liberalisering som discon kan blomma ut. Oj vad det blommar!

Itchi Gitchi Ya Ya Da Da
Itchi Gitchi Ya Ya here
Mocha-choca-lata Ya Ya
Creole Lady Marmalade

Pattie LaBelle hävdar fortfarande att hon inte förstod vad hon sjöng om när låten spelades in. Kanske är det sant. Fast även om de franska delarna kan vara ganska obegripliga om man inte kan franska (detta var ju innan google translate) så framgår det ju ganska tydligt av de delar som är på engelska vad det handlar om.

En bra låt är det i alla fall.

Gruppen LaBelle hette egentligen från början The Ordettes när de startade 1958(!). Efter några år så var de på audition på Blue Note records. Patsy Holst som var gruppens främsta sångerska föll inte den ansvarige på skivbolaget i smaken. Hon var inte snygg nog. Men när hon började sjunga så fick de äta upp det. De fick skivkontrakt men bara på villkor att guppen bytte namn till The Bluebelles och att Patsy bytte namn till Patti LaBelle. De spelade Doo Wop och turnerade flitigt.

1970 flyttar de verksamheten till England och spelar där under ett års tid. När de kommer tillbaka till USA har de bytt namn till det kortare LaBelle och de har bytt både sångstil och garderob.
De hade vanliga kläder, afrikanska smycken och de sjöng nu om rasism, sexism och politik.
Deras publik fattade ingenting och svek.

1974 byter de stil igen. Nu sjunger de om sex, rymden och politik. Kläderna är helt galna. Nu är det rymdinspirerat och extra allt. Att en tjejgrupp sjöng om sex var mycket uppseendeväckande. Succén var omedelbar.

Fattas bara!

Nu vrider vi upp volymen och förflyttar oss till ett svettigt New Orleans. Den skumma delen. Glad #Discofredag på er!


fredag 27 oktober 2017

Listen To The Music

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by meolog


Denna vecka har en katt smugit sig in bland hermelinerna. Men vissa låtar står liksom över genrer. De vägrar att låsas in i det fack där de skapas. Dagens låt är en sådan.

Doobie Brothers är en rockgrupp om man frågar dem själva. Från början är soundet ganska inspirerat av country men under 1970-talet blir de mera polerade vad tiden lider. De inspireras av jazz och soul och plötsligt så låter det så där galet bra. Det tidiga Doobie Brothers är mycket läderjackor och motorcyklar. Det är coola killar helt enkelt. Men om man till detta adderar 1970-talets mode  så inser man ju direkt att det kommer att gå åt helvete med coolheten. Jag menar titta på sångarens blus (ja blus) eller om det är en sådan där jacka som mariachibanden har på sig. Så kallade charrokläder. Går det att klä sig i sådana kläder och samtidigt försöka hävda någon som helst machostil? Nix!

Nu kompenseras detta i och för sig av dålig hy och grymma polisonger. Nåväl...

Texten är ju ganska så hippieinspirerad och svårgripbar. Tanken bakom den var att världens ledare borde samlas på någon kulle. Röka på tillsammans och lyssna på musik. Allt för att göra världen bättre.

Like a lazy flowing river 
Surrounding castles in the sky 
And the crowd is growing bigger 
Listening for the happy sounds 
And I got to let them fly

Låten är en riktigt skön sak. Det är två (edit) tre gitarrer. En bas. Två trummisar (what?) och i albumversionen även piano och banjo. Men det kanske fräckaste med den här låten är att efter 2 minuter och 10 sekunder (eller efter 2.20 om du lyssnar på Spotify) så händer något mycket spännande. De slänger på en så kallad flanger effekt. Det är helt enkelt så att man kör ljudet dubbelt och låter den ena ljudströmmen komma bara lite efter. Det resulterar i en mycket spännande effekt där ljudet "fasar". Detta är en riktigt cool sak som jag själv använt som DJ hemma på kammaren. Man råkar ibland ha samma låt på två skivor och låter den ena sacka lite (man bromsar den bara försiktigt) så händer det plötsligt märkliga saker med ljudet. Jag tyckte det var makalöst fräckt. Idag kickar man väl bara igång något filter i sin app kan jag tänka.

Dagens låt var deras stora genombrott. Året var 1972 och ja det är det året som Gudfadern har premiär. Kurt Waldheim blir FN:s generalsekreterare och SJ skrotar sitt sista ånglok. Ja och så var det visst OS i München också.

Så på med dina addidas München så dansar vi! Det är äntligen fredag.


fredag 20 oktober 2017

Respectable

AttributionShare Alike Some rights reserved by badgreeb RECORDS - art -photos


Mel & Kim är 80-talets dansgolv personifierat. Det är ljudet av min ungdom. Lukten är parfymen Date och tuggummit Jenka. Det är glatt och pastellfärgat och ganska härligt naivt.

Mel & Kim spelade in några demos och skickade ut till skivbolagen. Supreme records signade dem. Supreme var ett nystartat bolag och bestod egentligen bara av Nick East, ett skrivbord och massor av ambitioner.

Nick skakade fram producenterna Stock, Aitken & Waterman och en första singel spelas in. Låten de jobbade fram hette System men de blev inte riktigt nöjda med den och istället fick den bli B-sida till första singeln som istället fick bli Showing Out (Get Fresh at the Weekend).

Det var ett klokt val skulle det visa sig. Etta i Tyskland. Etta i Holland. Etta i Belgien och trea i England.

Take or leave us, only please believe us 
We are never gonna be respectable (respectable) 
Like us, hate us, but you'll never change us 
We are never going to be respectable 
(respectable, respectable, respectable, respectable)

Andra singel är dagens låt. Respectable. Nu är de etta överallt. De är ett fenomen. På kuppen blir producentteamet Stock, Aitken & Waterman världens hetaste och inleder en karriär som endast kan matchas av Max Martin. De dominerar musiken under resten av 80-talet och en bit in på 90-talet med Rick Astley, Kylie Minouge, Jason Donovan, Donna Summer, Bananarama och en massa andra artister.

En låt producerad av Stock, Aitken & Waterman är ganska lätt att känna igen. Framförallt är ett kännetecken att de låter baskaggen gå på ettan, tvåan, trean och fyran. Ett helt nytt sound helt enkelt. Det blir en stabil och lättdansad bas för glad bruksmusik för dansgolvet.

Mel & Kim kunde tyvärr inte fullfölja sin karriär då Mel drabbades av cancer och avled alldeles för tidigt bara 23 år gammal.

De brann snabbt. De lyste klart och sedan försvann de. Men de gjorde ett intryck med en kraft som få artister lyckas med, Det förtjänar de all respekt för.

Nu håller vi fredag. Discofredag!


fredag 13 oktober 2017

On the Radio

Attribution Some rights reserved by theslowlane

När Billboard listar de 35 bästa discolåtarna genom tiderna så ligger Donna Summer på förstaplatsen. Ja hon ligger på andraplatsen också och tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde.
Antingen så beror detta på en konspiration eller på gammal vanlig hederlig besatthet. I Donna Summers fall så är det säkert det senare.

Dagens låt är en pärla som skapats av Giorgio Moroder och Donna Summer och var från början filmmusik. Filmen som hette Foxes är idag sorgligt bortglömd trots att Jodie Foster spelar huvudrollen.

Someone found a letter you wrote me 
On the radio 
And they told the world just how you felt 
It must have fallen out of a hole 
In your old brown overcoat 
They never said your name 
But I knew just who they meant 
I was so surprised and shocked 
And I wondered, too 
If by chance you heard it for yourself 
I never told a soul 
Just how I've been feeling about you 
But they said it really loud 
They said it on the air 
On the radio  
Att Donna och Giorgio fullständigt ändrade dansmusiken i en mera elektrisk riktning är ett oomtvistat faktum. De var först med att ta den tunga elektroniska musiken till toppen av listorna. Man kan nog till och med säga att om det inte vore för I Feel Love så skulle vi inte ha sett röken av varken Swedish House Mafia eller Avicii.

De var först och kanske även störst.

On the radio är trots allt en ganska normal låt. Det börjar lugnt och smäktande för att plötsligt dra iväg i dubbla tempot. Instrumenteringen är ganska sparsam. Det är trummor. Stråkar. Blås. Men om man lyssnar riktigt noga så kan man höra den där synthbasslingan som skvallrar om att här har det varit en Giorgio Moroder i farten. Faktum är att det är den som ger låten den där unika stämningen. Ja och så är det ju självklart Donna Summer. Det finns självklart en anledning till att skivor som det står hennes namn på har sålts mer än 140 millioner gånger.

Det är musik man blir glad av (Bad girls). Ibland är det musik man blir stark av (No more tears). Ibland är det bara så vackert så att man vill gråta (Mac Arthur Park).

Idag vrider vi upp volymen och dansar till radion.

Det är äntligen fredag. Det är Discofredag!


fredag 6 oktober 2017

Best of my love

Attribution Some rights reserved by RogerGoun


The Emotions är inget jättekänt band men deras musik är desto mera känd. Dagens låt är deras kanske mest spelade i eget namn. Men de har även en hit som är en av de största i musikhistorien. Men efter som de spelade in den tillsammans med sina mera kända kusiner så är det ingen som minns att de var med på låten. Så kan det gå. Låten i fråga är självklart den fantastiska Boogie Wonderland med Earth, Wind & Fire and the Emotions. Men det där sista verkar det närmast råda en tyst överenskommelse om att vi skall glömma.
Nåja de lever säkert gott än idag på royalties från den låten.

Gruppen består av tre skönsjungande systrar. Wanda Hutchinson, Sheila Hutchinson och Jeanette Hutchinson. Plattan producerades av kusinen Maurice White som råkar vara sångare i det ganska framgångsrika bandet Earth, Wind & Fire. Dagens låt låg faktiskt etta på Billboard i hela fem veckor (men inte i ett sträck) 1977. Det är inte illa och prisades med en grammy award för "Best R&B Performance By A Duo Or Group With Vocal" (jo de har en hel massa kategorier).

Flowing in and out of changes 
The kind that come around each day 
My life has a better meaning 
Love has kissed me in a beautiful way

Att de samplats av en del artister känns ju rätt så självklart. Snyggaste stölden står nog Mariah Carey för. Hon snor från dagenslåt till sin megahit som hon döper till Emotions. Det kan ju inte ses som något annat än en hyllning. Fast eftersom hon inte frågade först eller betalade så slutade det med besök i domstolen.

Nåja nu håller vi fredag!


fredag 29 september 2017

Dschinghis Khan

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Foxtongue

Riktigt när Чингис Хаан (Djingis Khan) först såg dagen ljus är något höljt i dunkel.
Men att det är runt år 1162 tror man.
Enligt en samtida kinesisk krönikör hade han "en ofantlig kroppsstorlek, bred panna och långt skägg". Ungefär som en Helmut Kohl fast med skägg alltså. Redan där kan vi alltså fastslå en koppling mellan den gamla mongoliske härskaren och Tyskland. Det finns säkert fler.

Dagens låt är en riktig schlagerklassiker. Mannen bakom detta örhänge är den legendariske Ralph Siegel. Han är närmast en legend i Melodifestivalsammanhang. Till dags dato har han haft med 25 låtar i finalen. En gång har han till och med vunnit hela rasket med "Ein bißchen Frieden".

Hu, ha, 
Dsching, Dsching, Dschingis Khan 
He Reiter, ho Reiter, he Reiter, immer weiter 
Dsching, Dsching, Dschingis Khan 
Auf Brüder 
Sauft Brüder 
Rauft Brüder 
Immer wieder

Han har dock ett lite skamfilat rykte då han 1992 blev diskad för att ha ställt upp i den schweiziska melodifestivalen med låten Soleil, soleil som man ansåg var en direkt ripoff på Middle of the roads gamla slagdänga Soley, soley.

Gruppen Dschinghis Khan (som för övrigt heter samma sak som sången) tävlade för Västtyskland 1979 och lyckades att knipa fjärdeplatsen. Intressant att notera är att gruppens medlemmar var en salig blandning av tyskar (2), ungrare (2), en holländare och en sydafrikan.

Men kanske mest intressant för oss nordbor är att Vikingarna med Christer Sjögren har spelat in den absolut bästa versionen av den här låten. Men man kan sätta stora frågetecken inför deras analys av de drivkrafter som låg bakom den mongoliska expansionen dock.

 Och varje tjej han kände förr fick följa med till hans tält
Att ingen av dem kände för att säga nej var väll snällt
Så fick han också ungar i överflöd
Och därför fick han också strida var dag till sin död
För barnaskaran krävde mera rum..."

Men strunt i det. Idag är det fredag och vi njuter av det bästa som Tyskland har att erbjuda förutom Boney M och Milli Vanilli.

Glad #discofredag på er!



fredag 22 september 2017

Tragedy

AttributionShare Alike Some rights reserved by Johnath


Året då Walkman föds. Året då man på en baseballmatch i Chicago eldar upp 10 000 discoskivor under vad man kallar Disco Demolition night. Året då svenskarna går och gnolar på Oh Susie med Secret Service (de var skitstora i Afrika och Sovjetunionen). Året då varusortimentet Blåvitt lanseras i konsumaffärerna. Året då Ingmar Stenmark vinner världscupen i storslalom för tionde gången. Året då två killar uppfinner spelet Trivial Pursuite hemma vid köksbordet i Montréal. Året då världens genom tiderna beigeaste  bil lanseras. Vauxhall Astra!

Ja det är det fantastiska året 1979 vi pratar om. Året då GB lanserade glassarna Jukebox och Skate. Glassen Jukebox lanserades med en massiv reklamkampanj som bland annat bestod av ett kassetband med disco hits.  Självklart covers av tveksam karaktär. Mellansnacket sköttes av en av de hetaste killarna man kunde hitta 1979. Artur Ringart!!!


Tragedy 
When the feeling's gone and you can't go on 
It's tragedy 
When the morning cries and you don't know why 
It's hard to bear 
With no-one to love you you're Goin' nowhere 
Tragedy

En av de låtar som inte var med på bandet är dagens fantastiska megahit. Tragedy av Bee Gees. Låten är inte heller med i filmen Saturday night fever. Men den känns som den borde ha varit det. Den är helt i klass med låtarna i filmen.

Att låten var Bee Gees femte singel på raken som hittade enda upp till förstaplatsen på Billboard hot 100 gjorde att de när de sedan fick upp sin sjätte singel (den hette visst Love you inside out men den är det ingen som minns) på förstaplatsen kunde konstatera att de var precis lika bra som Beatles på att fixa singelettor. De fick dela på rekordet enda tills Whitney Houston sopade banan med gubbväldet och klippte till med sin sjunde raka.

Det är verkligen ingen tragedi att konstatera att det äntligen har blivit fredag igen. På danseskorna så kör vi!


fredag 15 september 2017

Release me

AttributionNoncommercial Some rights reserved by Thomas Hawk

Gästbloggare Maja Gustafsson

Äntligen #Discofredag och gästblogg. Fram med danseskorna.

Jag veeet, kanske inte klassisk disco men innehåller allt en klassisk discodänga bör göra. Den platsar, jag lovar.
Denna moderna discopop hit är en av de mest dansanta “kan- inte-sitta-still” låtar jag vet.
Klassiskt tema i texten som inte är helt onyanserad och tar plats där den ska.

I don't know why I want you so 
'Cause I don't need the heart break 
I don't know what addictive hold 
You have on me I can't shake 
No, I'm not in control So let me go


Agnes, namne med “Agnes Cecilia” av Maria Gripe som också skrev Tordyveln flyger i skymningen. Den sistnämnda skrämde mig, som sommarföljetong på radio 1976, så att jag inte vågade spola på toaletten på flera veckor. Då hörde man ju den där viskande hemska rösten.
För övrigt var 1976 ett lysande musikår för disco, och dessutom skottår liksom 2008 då “Release me” släpptes. Något trögstartad på listorna men 2009 tog det fart igen och efter en internationell release sålde den nästan 1000 000 exemplar. Toppplacerad på en av de mindre Billboardlistorna dessutom.

“Release me” är en alltigenom fantastisk sak. Gunget, harmonier, discobeats, stråkar och Agnes fantastiska souliga, honungsraspiga röst.
Av usprungsvideon blir man dessutom på så väldigt bra humör. Inför releasen i USA ansågs Agnes se för gammal ut i första videon så en ny fick göras. Tyvärr inte samma energi som den första.

Upp och hoppa det är #Discofredag.

fredag 8 september 2017

The Crown

By Dennis Jarvis from Halifax, Canada [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

Imhotep var ett egyptiskt universalgeni som levde och verkade under tiden Djoser var Farao (2667–2648 f.Kr.). Han var inte bara överstepräst i solguden Ras tempel han var även faraos vesir.

Imhotep är den första kända arkitekten och mannen bakom de första pyramiderna. Han var även läkare och även där är han historiens första kända till namnet.

Vi snackar alltså här om en av de stora i historien.

Det är alltså ingen slump att Gary Byrd har valt det som sitt namn.

Imhotep Gary Byrd är även han ett universalgeni (eller önskar att han var). Han är en välkänd radioprofil som surfat radiovågorna sedan 1960-talet. Men han har även agerat producent, DJ, poet, aktivist, låtskrivare, rappare och skribent.

Idag har vi hans musikaliska insatser för ögonen. Hans kanske viktigaste bidrag är som textförfattare till två låtar på Stevie Wonders klassiska album "Songs in the key of life". De två låtar han skrivit text till är “Village Ghetto Land” och “Black Man”.

Men som artist i eget namn är det dagens låt som är den största. En låt som vid första lyssningen kan verka vara en dussin-rap. Men vid en närmare lyssning så upptäcker man att texten har ett mycket speciellt budskap. Det handlar om den svarta historien. Det handlar om de stora personligheter som byggde pyramider. Byggde riken. Gjorde upptäckter. De som är det svarta amerikas förtigna hjältar. Nefertiti, Hannibal, Kung Tut, Kleopatra, Alkebu och ja just det Imhotep.

Next time you feel like you're in a rut 
Go see the mighty kingdom of King Tut. 
It will blow your mind, no doubt, it's true 
'Cause, guess what, King Tut looks just like you. 
You were Cleopatra, Queen of the Nile. 
The sun would wink when it saw your smile. 
You were the Hannibal of the history book 
And the earth would tremble at your very look 


Det är inte bara en svängig låt. Det är en kampsång som handlar om att med stolthet förstå att man härstammar från en kontinent som inte bara befolkades av slavar utan en kontinent som har en egen stolt historia. Det är helt enkelt medborgarrörelsens ande som svävar över denna svängiga discodänga. Man kan inte annat än beundra hur välgjort det är. Inte blir det sämre av att Stevie Wonder dyker upp och sjunger en vers.

Det här är oerhört bra. Det är subversivt. Omstörtande och revolutionärt. Som bra disco skall vara. Men med stil.

Nu dansar vi vidare in i #discofredagen med en historielektion ringande i öronen. You wear the Crown!


fredag 1 september 2017

Kiss and Say Goodbye

AttributionNoncommercial Some rights reserved by Maciek Lulko

Det är ett stort äventyr att leta sig runt i de skumma discokvarteren i de mörkaste skrymslena av internet.
Man snubblar in och upptäcker skatter man inte hade en aning om att de ens existerade.
Ja jag är helt enkelt discons motsvarighet till Indiana Jones. En upptäcktsresande och äventyrare.
På en av dessa expeditioner finner jag dagens grupp. The Manhattans. Kanske är det jag som är obildad eller så är det bara så att de inte nådde över Atlanten hela vägen till Sverige då det begav sig.
I USA verkar de inte vara bortglömda. Har man 8 miljoner lyssningar på en låt på Spotify så har man liksom.

Idag ägnar vi oss dessutom åt en sorgligt bortglömd del av discon. Den del som inte är glitter och glamour i högt tempo. Idag skall vi hänge oss åt tryckaren!

Dagens låt är ett utmärkt exempel på just denna genre. Den har discons instrumentation men tempot är avsevärt mycket långsammare.
Introt är helt i klass med den store Barry Whites talade intro i låten let the music play som tidigare har varit med här på bloggen.

Det är stora känslor. Uppbrott!

This has got to be the saddest day of my life 
I called you here today for a bit of bad news 
I won't be able to see you any more

Låten skrevs av The Manhattans basist en sen natt vid tre tiden. Det är även han som talar i introt.
Från början tänkte han sig att det var en countrylåt som han tänkte att Glen Campbell skulle få spela in. Men han kom på bättre tankar och The Manhattans spelade in låten.
Smart val då detta kom att bli en av de största hitsen 1976. Etta på Billboard (en vecka) och etta i England (två veckor).

Denna vecka tar vi det lite coolare helt enkelt och dansar lite försiktigare. Men lik förbannat är det #discofredag för det.


fredag 25 augusti 2017

Gonna Get Along Without You Now

AttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved by ccho

Plötsligt var den bara där i mitt öra. Den lurade sig in och liksom bara kändes så underbart skönt och bekvämt. Ungefär som när man träffar en kär gammal vän och man tar vid där man var senast. Lite så är det med dagens låt. Den bara passar. Vid en snabb runtfrågning så visar det sig att man känner igen låten. Men man har ingen aning om vem som gjort den. Det är det dags att ändra på.

Damen i fråga heter Viola Wills (därav bilden på en viola) eller nja det är närmast hennes artistnamn. Egentligen heter hon Viola Mae Wilkerson.
Hon gifter sig tidigt i tonåren och föder i rask takt sex barn innan hon hunnit fylla 21 år. Man anar här att detta är en kvinna med handlingskraft helt enkelt. Ska man göra något så skall man göra det ordentligt. I tjugofemårsåldern råkar hon på giganten (bokstavligen) Barry White. Han signar henne omedelbums till skivbolaget Bronco records. Barry White hade ännu inte inlett sin solokarriär utan jobbade med andra artister såväl som producent och talangscout.

Under 70-talet jobbar hon som bakgrundssångerska med såväl Barry White som Smokey Robinson och inte minst Joe Cocker. Första egna albumet spelas in under en turné med Joe Cocker. Det är Cockers kompband som spelar på Violas skiva.

Uh huh hm hm 
Gonna get along without you now 
Uh huh hm hm 
Gonna get along without you now

Första hiten är dagens låt och kommer 1979. Även om den för all del klättrar rätt så bra på olika listor så är det ändå så att den mer kommer att bli en, skall vi kalla det, evergreen inom framförallt gayvärlden. Den slutar liksom aldrig att spelas.

Även om Viola har hyllats på många olika sätt genom åren och alltid hade en säker inkomstkälla genom att spela på olika gayklubbar jorden runt så är en av dessa hyllningar liksom lite finare. Den största hyllningen måste ändå vara att bli samplad av Daft Punk.

Dagens låt är självklart även den en cover. Originalet gjordes av Skeeter Davis.
Skeeter var den första stora kvinnliga countrystjärnan och inspirerade storheter som Tammy Wynette och Dolly Parton.
Men nog håller ni med mig om att låten är ännu bättre i discoversion!

Viola lämnar denna vår värld 2009 och lämnade efter sig en hel hoper bra låtar såväl som 6 barn, 21 barnbarn och 8 barnbarnsbarn. Inte illa pinkat må jag säga.

Nu dansar vi vidare i fredagen och glider med ett leende in i helgen. Glad #discofredag på er


fredag 18 augusti 2017

Gigi in Paradisco



Dalida är en stjärna av samma kaliber med Madonna eller Michael Jackson. Men kanske inte här och nu.
Men i länder som Frankrike, Italien och inte minst i Egypten. Där är hon helt i nivå med andra internationella artister.  Eller nej där ljög jag. Där har hon en helt egen nivå. Där är hon störst.
Om Dalida hade haft en konsert i Paris idag hade Madonna kunnat agera förband. Så stor är hon och så stor var hon. Den franska tidningen Le Monde gjorde i samarbete med det franska uppslagsverket Encyclopædia Universalis en undersökning om vilka personer som haft störst inflytande på det franska samhället. På första plats kom Général de Gaulle. På andra plats kom Dalida....

Under sin karriär som spänner över fyra årtionden säljer hon 170 millioner skivor. Fler än 70 guldskivor. Dessutom platina och diamant.

Musikaliskt täcker hon allt från chanson till arabiskt och (wait for it) Disco.

Gigi visita toutes les planètes  
Fît de Vénus sa discothèque 
Prît les étoiles comme projecteurs 
Chaque soir see'était le malheur 
Gigi, il chante il danse jusqu'au matin 
Do disco à ses vieux refrains 
Il est enfin devenu star 
Il nous attends tous les soirs 
Gigi in Paradisco  
Gigi in Paradisco 

Tänk så dålig koll vi har. Det finns artister som är gudar i länder bara en timme med flyg bort som vi inte har en aning om.

Om karriären var bara solsken så var privatlivet desto mera sorgligt. Dalida lämnade jordelivet 1987. Hon lämnade följande meddelande "La vie m'est insupportable... Pardonnez-moi." ("Life is unbearable for me... Forgive me.").

Det sägs att Dalida rent av spelade in den första franska discolåten J'attendrai. Så jäkla disco är den kanske inte.
Det är däremot dagens låt Gigi in Paradisco. Det är rakt på. Fullt ös på blåset och rakt in i refrängen. Här är det ingen tvekan. Extra allt. Plusmeny. Med guld och glitter. Helt i #Discofredags smak.


 

fredag 11 augusti 2017

Boogie wonderland

AttributionShare Alike Some rights reserved by nworbleahcim

Äntligen!
Väntan har varit lång. Lång som ett ösregn. Ösregn verkar ha varit melodin även för den svenska sommaren detta år. Tur då att man kan lyssna på musik som gör att man blir på gott humör och kan känna sig lite solig inombords. Man kan liksom flytta si i sinnet till ett drömmarnas rike fullt av paljetter och färgglada lampor. Till sitt egna "Boogie Wonderland"

Bandet är ju självklart det alldeles fantastiska Earth, Wind & Fire. Det blir inte mer guld, paljetter och fullständigt galna scenkostymer än så. De har sin alldeles unika extravaganta stil. Klart inspirerad av det gamla Egyptens formspråk. Designern bakom dessa fantastiska kläder var Bill Whitten. Att vi här snackar geni bevisas inte minst genom att han även är upphovsmannen bakom Michael Jacksons vita handske. Jag menar bara en sådan sak.

I find romance when I start to dance in Boogie Wonderland 
I find romance when I start to dance in Boogie Wonderland 
All the love in the world can't be gone 
All the need to be loved can't be wrong 
All the records are playing and my heart keeps saying 
"Boogie wonderland, wonderland"

Men även om Earth Wind & Fire är mycket mer än musik så är det ändå musikaliskt som de har haft det största inflytandet.
Historien tar sin början med att Maurice White föds i Memphis den 19:e december 1941. Han är inte bara bandets sångare utan även den som startar bandet. Han är även den som styr och ställer. Han är som en gamla tiders bandledare helt enkelt. Helt i stil med en Duke Ellington eller Benny Goodman.

Han börjar sin musikaliska karriär som trummis i Ramsey Lewis trio. Känd för den otroligt funkiga jazzlåten wade in the water (en personig favorit) med Maurice på trummor. Men det är när sextiotalet övergår i sjuttiotal som Maurice skapar det som skall bli Earth Wind & Fire. Efter en lite skakig start bygger de sakta upp en stor skara fans. inte minst med sin shower som blir allt mer spektakulära för att i slutet av sjuttiotalet innehålla pyroteknik, magi, laser, pyramider och massor av guld.

Sommaren 1979 släpper de på toppen av sin karriär dagens låt. Boogie Wonderland. Egentligen var låten skriven för gruppen the Emotions som bestod av kusiner till Maurice White. Men den version som till slut gavs ut är ett samarbete dem emellan. På singeln står det Earth, Wind & Fire and the Emotions.

Det blir en enorm hit och en låt som bara personifierar vad som är disco. Det är tight. Det är blås. Det är stråkar och det är The Emotions som körar så att man tror att änglarna har landat. Det är fantastiskt bra och det är äntligen discofredag igen.







fredag 23 juni 2017

Stayin' Alive (bossa nova version)


 CC0 Public Domain

Sommaren är här och #Discofredag kommer att ta lite sommarledigt under några veckor. Men vi kommer tillbaka precis när sommaren är som varmast.

Men vi lämnar er med en riktigt bra låt som kombinerar två riktigt bra saker nämligen disco och bossa nova.

Helst bör den här typen av musik avnjutas i en bar uppe på ett tak med utsikt över La Sagrada Famillia i Barcelona. Allt medan man läppjar på en rom och cola (två andra saker som tillsammans blir ännu bättre än vad de är var för sig som Gin och Tonic ungefär) och lättjefullt låter eftermiddagen glida över i kväll.

Men man kan ju alltid låtsas att man är där medan man sakta gungar i sin hammock och försöker låta bli att se maskrosorna.

Well now, I get low and I get high 
And if I can't get either, I really try 
Got the wings of heaven on my shoes 
I'm a dancin' man and I just can't lose

Låten spelades i original in av Bee Gees till filmen Saturday night fever och är ju givetvis alldeles fantastisk i originalversionen. Filmen är ett mästerverk även den och om det var länge sedan du såg den så ta chansen och se den i sommar. Jag såg om den för inte så länge sedan och kan meddela att den håller än. Den är mörkare än man kanske kan tro. Det är inte något glassigt disco hela tiden. Nej det finns många bottnar och lager. En mycket sevärd film helt enkelt.

Dagens artist är den allt igenom briljanta Juliana Aquino. En på tok för okänd artist från Brasilien. Men det kan ju komma att förändras fortare än kvickt.
Låten är hämtad från hennes album Discobossa som helt enkelt är fullmatat med hits från början till slut. Finns självklart på Spotify och passar utmärkt till sommarens varma kvällar.

Glad (#disco)sommar på er så ses vi i augusti

PS. Om ni inte tycker att det räcker med bara en bossa nova remake på poplåtar så har jag delat en sådär 200 låtar till i en spellista på Spotify som ni hittar nedan DS.





fredag 16 juni 2017

Club Tropicana

Gästbloggare Jens Kleiman
AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by The Dharma Bums...

Oj! Javisst! Självklart! Var de tre första orden jag tänkte när Anders ställde frågan om jag ville vara gäst i #discofredag. Nu har jag chansen att få lov att sprida ännu mer glädje till en redan fantastiskt rolig dag. Sista dagen i arbetsveckan, steget är lätt, allt är möjligt och snart ska vi dansa in helgen. Jag behövde inte särskilt lång betänketid för att hitta min låt.Vi tar oss tillbaka till det årtionde där jag fortfarande trivs bäst.Vi landar i tidigt 80-tal då två unga män hade startat bandet Wham. I Sverige hade de sin första list-etta 1983 med låten Young Guns. George Michael och Andrew Ridgeley hade allt. Musiken svängde, videorna var pumpade med fest och dans som förde tankarna tillbaka till disco-eran och då dans-scener i Saturday Night Fever. Men låten som jag valt, och som också tidigt var min stora favorit är Club Tropicana. Utan att se videon startar låten smygande, en bil kör, det är kväll, syrsor hörs, vi parkerar. Vi är på väg till en fest, musiken hörs på avstånd. Förväntningarna på en härlig kväll finns och just nu kan inget gå fel. Låten sticker ut, den sista hiten från skivan Fantastic. De andra låtarna försökte de ha en liten tuffare ingång men här var det bara fest, vin, dans och ös. Denna lite softare stil blev den vägen som Wham i fortsättningen skulle hålla sig till. Party, dans och en massa gott att dricka…

Club Tropicana, drinks are free 
Fun and sunshine, there's enough for everyone 
All that's missing is the sea 
But don't worry, you can sun tan!

På en skolavslutningsfredag som denna blir denna låt den perfekta starten, själva upptakten...nu är det Discofredag!!

PS. lägg märke till den fantastiske inkastaren/bartendern i videon... DS.


fredag 9 juni 2017

One Way Ticket

Gästbloggare Hannes Bengtsson

Attribution Some rights reserved by KrzysztofTe Foto Blog

Häromdagen berättade en kompis att han hade haft svårt att jobba för att en kollega var så ledsen och upprörd då kollegan kvällen innan fått beskedet att hens partner ville skiljas. När jag kom hem var dottern upprörd då två av hennes vänner blivit osams och inte längre kunde vara i samma rum.
När man drabbas av brusten kärlek eller vänskap så kan det vara en del av sorgeprocessen att bara få lämna allt, dra iväg mot det okända, få gråta ut, slicka såren, reparera skada, få återhämta sig eller börja på ny kula. Att få köpa en enkelbiljett till nedstämdheten.

Choo, choo train chugging down the track 
Gotta travel on, never coming back 
Oh, oh got a one way ticket to the blues

Veckans discohit är en cover på One Way Ticket som i original framfördes av Neil Sedaka. Låten släpptes 1959 och låg som B-sida på en EP, A-sidan var Oh Carol!
När jag sökte efter låten på Youtube så fick jag fram ett antal versioner med olika artister, tex Eruption, Eleanor Bodel och Boney M.
Discoversionen jag valt är med den brittiska gruppen Eruption och den släpptes 1978. Eruption bildades 1974 och hade bara en stor hit till, nämligen covern på Ann Peebles “I Can’t Stand the Rain” (Ja, det är samma låt som Tina Turner 1984 gjorde på albumet Private Dancer).
Gruppen bestod av musiker av afrikanskt och karibiskt ursprung och de vann 1975 skivbolaget RCAs “the Soul Search contest” och ett skivkontrakt. Ett tag efter deras första skivsläpp så väljer gruppens sångerska, Lindel Leslie att lämna bandet varpå bakgrundssångerskan  Precious Wilson tar över. 1977 får en tysk musikproducent upp ögonen för bandet då de gör fantastiska scenshower. Han tar bandet under sina vingar och ser till att de skriver kontrakt med det tyska skivbolaget Hansa Records.
På detta skivbolag fanns också gruppen Boney M och då förstår ni kanske att musikproducenten hette Frank Farian. Eruption fick vara förband och stödband åt Boney M under deras första Europaturné. Och det lär ha behövts eftersom Boney M på den tiden bestod av 3 tjejer och en kille varav endast två av tjejerna kunde sjunga. Killen fick mima till de sångspår som Frank Farian sjöng in.
1977 valde Precious Wilson att hoppa av bandet för att satsa på en solokarriär med Frank Fabian som producent. Hennes cover på Sam & Dave's "Hold On I'm Coming" hamnade på Boney Ms skiva Oceans of Fantasy och Precious var gästartist på skivans första spår "Let It All Be Music".
Detta intima samarbete mellan Eruption, Precious Wilson och Boney M har nog gjort en del personer så förvirrade att de angett Boney M som grupp när de lagt upp One Way Ticket på Youtube eller på sångtextssajter. Jag har dammsugit nätet efter bevis på att Boney M skulle ha framfört låten, men misslyckats. Lyssnar man noga på Eruptions version och versionen som sägs vara med Boney M så hör man ingen skillnad.

Oh, oh got a one way ticket to the blues 
Oh, oh got a one way ticket to the blues


Vem var då Eleanor Bodel? Jo hon var vokalist i Bruno Glennmarks orkester (Bruno, hustrun Ann-Louise Hansson och brorsbarnen Anders och Karin). Den versionen av låten producerades av Bengt Palmers som var mannen som lyckades placera Hooked on feeling med Blue Swede (Björn Skifs och Blåblus) på Billboardlistas topp-placering den 6 april 1974. Men vänta, vad hände mer den dagen? Var det inte Eurovisionsfinal i Brighton?


fredag 2 juni 2017

Don't Go

Gästbloggare Patrik Aspling

När frågan om man vill gästblogga på #Discofredag ställs, så blir man lika delar inspirerad och nervös. Vi är många som gillar Anders texter och det finns ju så mycket bra musik. Jag växte själv upp under det glada 80-talet, musikbranschens kanske mest kreativa tidsålder. Hur ska man kunna välja ut en av alla dessa låtar? Men så inser jag att grejen med discofredag inte är att det är de absolut bästa låtarna som presenteras. Hitlistor finns det tillräckligt många redan. Det är ju historien och kanske historien bakom historien som är det roliga. Det där lite oväntade. När man höjer på ögonbrynen och tänker aha, vad det på det viset…

Det finns ett fåtal personer som verkar ha en magisk förmåga att lyckas med allt de företar sig. Kommer ni ihåg Vince Clarke? Inte? Vince Clarke var en av grundarna av det legendariska bandet Depeche Mode. Clarke skrev merparten av låtarna till Speak and spell, Depeche Modes debutalbum, inklusive "Just can't get enough" men han lämnade bandet strax efter att de släppt sitt debutalbum 1981. Strax efter uppbrottet bildar han den kortlivade men otroligt framgångsrika gruppen Yazoo, tillsammans med en av musikvärldens mäktigaste röster, nämligen Alison Moyet. Hon som gjorde låtarna “Invisible” och “Is This Love”.

Från duons debutalbum släpps ett par legendariska singlar. Först ut är “Only you”. Men vänta nu, tänker ni! Var det inte The Flying Pickets som gjorde den? Nej orginalversionen gjordes av Yazoo men The Flying Pickets fick en ännu större hit med låten när de toppade englandslistan i december 1983. Det var för övrigt första gången någonsin en a cappella-grupp hade en listetta i Storbritannien. Lite kuriosa i sammanhanget är att Vince faktiskt erbjöd Depeche Mode låten "Only you" kort efter att han lämnat men Depeche tackade nej. Kanske var det bäst så med facit i hand...

Singel nummer två från debutalbumet blir duons största hit. Den numera klassiska “Don't Go". Yazoo han bara släppa fyra singlar under de 18 månader gruppen existerade. Tre utav dem nådde topp tre på den engelska singellistan. Både deras album hamnade topp två på albumlistan!

Tyvärr splittrades Yazoo redan innan de släppt sitt andra album, trots att det andra albumet sålde guld i England enbart på förhandsbeställningarna! Eller tyvärr kanske är synd att säga, för hade de inte splittrats hade vi inte fått njuta av Alison Moyets solokarriär eller Vince Clarkes kommande syntgrupp, Erasure. Men det är en helt annan historia… :)

“Can't stop now, don't you know?
I ain't never gonna let you go
Don't go”


Tack för att ni läste ända hit. Nu säger jag #Discofredag, i ain't never gonna let you go!