fredag 11 september 2020

Celebration

AttributionShare Alike Some rights reserved by Rock Cousteau

#Discofredag önskar fira denna fredag samt hylla den store Ronald ‘Khalis’ Bell med den ultimata partylåten.
Ronald var självlärd saxofonist och inspirationen kom från de plattor som hans far kom hem med. Vi snackar Coltrane, Cannonball Adderley och andra stora jazzsaxofonister som han helt enkelt gav sig sjutton på att imitera. 
 
Celebration med Kool and the Gang svänger så mycket att även sedan länge utdöda dinosaurier blir tvungna att dansa.

Kool and the Gang är kanske mest kända som en discogrupp men de har rört sig över genrerna med en lätthet och bravur som saknar motstycke i modern musikhistoria. De började sin karriär 1964 som en jazzgrupp med namnet Jazziacs. De bytte namn till Kool and the Flames 1967 men tvingades byta för att inte förväxlas med James Browns kompgrupp Famous Flames. 1969 byter de sålunda till Kool and the Gang.
Musikaliskt har de då lämnat jazzen och spelar nu RnB med funkiga inslag. Tidigt 1970-tal har de en räcka med hits. Funky stuff, Jungle Boogie och Hollywood Swinging med flera. Låtarna från den här tiden har samplats flitigt och utgjort den funkiga basen för artister som EPMD, Beastie Boys, DJ Kool, Madonna och Janet Jackson för att bara nämna några.

There's a party goin' on right here 
A celebration to last throughout the years 
So bring your good times, and your laughter too 
We gonna celebrate your party with you

Mot slutet av 1970-talet lämnar de funken för att skapa ett poppigare sound och det är nu de finner sin form och sin rättmätiga plats i discons superliga. Med hits som Ladies Night, Celebration, Fresh, Get down on it, Too Hot, Steppin out, Lets Go Dancin (Ohh, La, La, La) och Joanna är de en hitmaskin som imponerar.

Celebration är märkligt nog Kool and the Gangs enda listetta i USA. Två veckor på toppen tidigt 1981 höll de ut innan de fick ge sig och lämna plats till Dolly Partons 9 to 5.

Där är många funkpurister som ser Kool and the Gangs övergång till discon som en sellout men jag är mycket glad att de hade modet att våga utvecklas. De personifierar en musikalisk utvecklings eskatologi som med rötter i Jazz och Funk når sin skapelses krona i Discon.

fredag 6 mars 2020

Rock Your Baby



Idag har vi en elorgel i centrum. Det är konstanten. Kanske kan man säga att hela den elektroniska musiken föds i och med två låtar skapade i Miami. Två låtar som förändrar allt.
Idag kan du hitta en elorgel för en femhundring (eller gratis om du hämtar den) men på 1970-talet var detta det absolut hetaste musikinstrument man kunde tänka sig. Varje hem med självaktning strävade efter att ha en elorgel. Strategiskt placerad i den med furupanel nyinredda gillestugan.

Inte nog med att man kunde spela på två klaviaturer med stråkar på den ena och melodi på den andra till exempel. Dessa magiska maskiner hade dessutom en inbyggd trummaskin. Det var bara att trycka på den stora knappen med texten Bossa Nova och sedan sedan var man igång.

Plats på scen för Timmy Thomas som skapar en fantastisk låt i form av en av mina favoriter nämligen Why can't we live together Inspelad i mono på ett gammalt band som hittades i skräprummet. Det är denna första demoversion av låten som kom att ges ut. Ingen proffsig inspelning i studio här inte. Nej behåll det ruffa soundet och ut med det. Pang upp på listorna.

There's nothing to it 
Just say you want to do it 
Open up your heart 
And let the loving start

Timmy ut på turné och kvar i studion står hans orgel. En orgel av märket Lowrey. I studion hängde två grabbar nämligen Harry Wayne Casey och ljudteknikern Richard Finch. De höll på och skapade låtar ihop för ett projekt som senare skulle komma att bli KC & the sunshine band. De tyckte att den där orgeln så fräck ut och latjade runt med den inbyggda trummaskinen och skapade en låt. Men de behövde någon som kunde sjunga på demon. De försökte få kontakt med sångerskan Gwen McCrae men fick inte tag i henne. Maken till Gwen kvistade dock förbi. Medan de väntade på Gwen fick de väl tråkigt och spelade därför in George istället. Det visade sig funka hur bra som helst. Även han hade förmågan att ta de där höga och långa tonerna. Plötsligt hade de en färdig inspelning. 45 minuter tog det.
Det blir en gigantisk hit. Etta överallt och säljer över 10 miljoner (något bara ett 40-tal låtar lyckats med).
George lever ännu i denna dag gott på låten. Ett hus på Aruba, ett i Miami och ett i LA. Allt bara för att Timmy glömde ta med sin orgel på turnén och för att Gwen inte behagade dyka upp. Så kan det gå.

Det är äntligen #Discofredag!



fredag 14 februari 2020

We All Need Love


Attribution Some rights reserved by h.guendra

Det är inte bara fredag idag. Det är dessutom alla hjärtans dag. Då måste ju låten ha ett kärlekstema. Valet faller sig naturligt. Den kanske snällaste nationen av alla är ju Kanada. Nu kommer de ju bara in på andra plats i rankingen "Best countries  in the world" men jag väljer att tolka det som att de helt enkelt är artiga och låter Schweiz gå före. Vilket alltså ytterligare stärker min tes.

Kanadicken Domenic Troiano har skrivit en riktigt bra bit nämligen dagens We all need Love. Som så ofta i det öppna, varma och välkomnande Kanada så är han egentligen från en helt annan del av världen. Nämligen Italien. Men uppvuxen i Kanada. Främst pysslade han med rock i olika konstellationer innan han i slutet av 1970-talet bättrade sig och spelade in en discoplatta där vi hittar dagen lilla pärla. Detta kom (naturligtvis) att bli hans största kommersiella framgång. Nu kanske inte en 39:e plats på amerikanska danslistan kan tyckas vara något att yvas över. Men som vanligt när det gäller dessa discopärlor så är historien inte slut där.

Nej detta är en låt som kommer att dyka upp fler gånger i genom musikhistorien.

We all need love, we all need love 
We all need love, I swear it's true 
All god's children, me and you 
We all need love, I swear it's true 
All god's children, me and you

Redan 1983 är det dags igen. Gruppen Ebony gör en cover som väl är helt ok.
Sedan dröjer det 1988 innan Karen J Ann gör ett nytt försök med låten. Då är det lite italodisco feeling över det hela.

Men sedan smäller det till ordentligt. Roberto Zanetti är en Italiensk demonproducent mera känd som sitt alias Robyx. Han är mannen som bland annat gett oss fantastiska artister som Ice MC (Boom diggy diggy diggy boom diggy bang) och Alexia (med hits som Uh La La La och Summer is crazy som inte skall blandas ihop med Summer is Magic med Playahitti som i och för sig låter nästan lika dant).

Han hittar gruppen Double You och då gör de sin version av låten och släpper den som sin andra singel efter den episka monsterhit som de haft med en annan discodänga i nya kläder. Nämligen deras cover av KC & sunshine bands Please Don't go.  Då blir låten äntligen en monsterhit!!! I Belgien.

Om man lyssnar på syntharna i Double You:s version så känner man att "det där har jag allt hört förut". Ja det har man säger jag och tipsar om att Haddaway nog har blivit av med sina...

Nu håller vi en fredag full av kärlek. En riktig #Discofredag.


fredag 7 februari 2020

We are Family

AttributionNoncommercial Some rights reserved by Ikhlasul Amal

1971 var ett alldeles utomordentligt bra år, på det hela taget. Ja det hade sina katastrofer också så klart. Rolls Royce gick i konkurs och förstatligades. Evel Knievel hoppar över 19 bilar inför en publik på 100,000 i Hustons  Astrodome vilket självklart var ett rekord. Ett rekord som kom att stå sig i 27 år. Det är massiva protester mot Vietnamkriget. 500,000 människor marscherar i Washington. USA överger guldmyntfoten och tar därmed effektivt död på Bretton Woods systemet.
Filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga har premiär.

Ja och jag föddes såklart. Bara en sån sak.

Men frågan är om inte det mest fantastiska som händer detta år är att systrarna Debbie, Joni, Kim och Kathy Sledge bestämmer sig för att starta ett band.

We are family 
I got all my sisters with me 
We are family (get up, get up y'all) 
Get up everybody and sing

De hade att brås på. Pappa Edwin Sledge var en jäkel på att steppa och mamma Florez var skådespelare. Dessutom hade de en mormor som kunde sjunga. Hon hette Viola Williams och var en inte helt oäven operasångerska på sin tid.  Bandnamnet när de nu skulle börja uppträda var ju ganska självklart. Det fick bli "Mrs Williams’ Grandchildren". När de sedan byter namn är oklart. Men att de är så där hyfsat framgångsrika under 1970-talet är helt klart. Inga stora hits men ett gediget turnerande gör att de lyckas göra sig ett namn. De har ett skivkontrakt med en underetikett till Atlantic records och ger ut ett antal album.

Den stora förändringen kommer i och med att de av skivbolaget blir ihopskuffade med Nile Rodgers och Bernard Edwards från Chic. Lite gnisslar det allt i studion innan samarbetet tar fart. Men när de är färdiga så är resultatet ett av de mest klassiska discoalbumen. We are family! Fyra megahitar som klingar vidare genom tiden och ständigt samplas. Omtolkas och återvinns. Det är helt enkelt disco i sin renaste form. Pure, solid, disco gold!

Det är äntligen #Discofredag igen! Nu dansar vi.


fredag 24 januari 2020

Could It Be Magic

AttributionNoncommercial Some rights reserved by Tengrain


Jaha du trodde att detta var en låt med Barry ManilowDonna Summer, AbigailAlain Chamfort eller Take That.

Nix!

Det är Dante's Inferno som ligger bakom den ultimata versionen av denna låt. Nu är detta ju en så väl gömd låtskatt att den inte står att finna på en sådan "mainstream" kanal som Spotify. Men tack och lov finns det enträgna discoarkeologer därute som ser till att även sådana här pärlor finns tillgängliga för gemene discoman och/eller discokvinna.

En kul grej med låten är att den är baserad på ett av Frédéric Chopins preludium. Hans namn finns med på skivetiketten.

Dante's Inferno är en grupp (eller skall vi säga ett "studioprojekt) som leds av Ron Dante. Han är annars mest känd som sångare i det fiktiva bandet Archies baserad på serietidningen med samma namn. På svenska hette den Acke.

Spirits move me, every time I'm near you 
Whirling like a cyclone in my mind 
You're my life line, angel of my lifetime 
Answer to all answers I can find

I Sverige publicerades serien i tidningen Blondie 1959 och fick en egen tidning 1969. Tidningen gavs ut av Semic med från början sex nummer om året, senare 12 nummer om året från 1976. I den svenska utgåvan publicerades också serien Sabrina tonårshäxan. Efter nummer 2/2002 lades den svenska tidningen ner.

Vi snackar alltså här om en person med stor "impact" som har varit med och format tonåringar under många årtionden. Acke då kanske. Inte Ron.

Archies har du hört massor av gånger. Deras megahit Sugar, sugar  från 1969 är liksom omöjlig att missa.

Nu kanske du tror att Ron Dante är något av en seriefigur. Inget kan vara mer fel. Han är förutom en kompetent sångare även en duktig producent. Han var medproducent på Barry Manilows nio första album och ligger bakom produktionen av låtar som Mandy, Barrys version av dagens låt samt självklart Copacabana!!!!! Men han har även jobbat med storheter som Irene Cara och Cher.

Vi tackar Ron Dante för en otrolig musikalisk gärning och njuter i stora drag. Ja det är definitivt "Magic"! Det är äntligen #Discofredag


fredag 17 januari 2020

Can't Fake the Feeling


Äntligen är det fredag!

Alltså dags att leta upp en sorgligt bortglömd discohit som förtjänar att lyssnas på igen.
Dagens låt må ha varit etta på danslistan 1980 men se det var liksom ingen garanti för att få en hit på riktigt. Detta var tiden efter "Disco Demolition Night" vilket gjorde att chansen att bli spelad på radion var så nära noll man kan komma. Taskig tajming för en discoartist helt enkelt.

Artisten heter Geraldine Hunt och är bördig från Chicago. Hon växte upp i de ruffa kvarteren "south side". Enligt vad Geraldine själv berättat fick de sova på golvet under helgerna för att undgå skottlossningen som emellanåt kunde ske rakt igenom lägenheten. Bästisen hette Minnie Riperton (en personlig favorit!!) som även hon utvecklas till en fantastisk artist.

I can see it in your eyes 
Thinking of someone else 
I can feel it in your touch 
You're only fooling yourself

Nu lämnar Geraldine i och för sig Chicago 1975 och flyttar till Kanada och Montreal och det gör ju det hela lite mer lättförståeligt. Franska är ju ett så konstigt språk för amerikaner och det som händer i den franskspråkiga världen är ju tämligen okänt för oss utanför språkområdet. Därför har vi inte heller koll på att Geraldine har legat etta både i Frankrike och Kanada med sin "Ne me dis pas adieu".

Enligt legenden blir hon med tiden dessutom allt mer besvärlig att samarbeta med. Mycket beroende på ett accelererande alkoholberoende. Numera nykter alkoholist turnerar hon flitigt runt Nordamerika men i den lägre divisionen om man säger så. Karriären blir aldrig bättre än dagens låt. Men vilken pärla det är!

Nu håller vi #Discofredag!


fredag 20 december 2019

December

Attribution Some rights reserved by garryknight


Nu mina vänner är det jul! Dessutom är det Maurice Whites födelsedag denna veckan. Nu dog han ju dessvärre 2016 men det hindrar oss ju inte att minnas och hylla honom och hans livsverk.

Det gör vi genom att plocka en låt från Earth, Wind & Fires julalbum från 2014.

Do you remember the 25th night of December? Love was changin' the minds of pretenders While chasin' the clouds away

Låtvalet är dessutom busenkelt. De krånglade inte till det. De tog helt sonika en av sina största hits (September) och byter ut ett ord i texten och hepp har de på ett genialt sätt lyckats göra låten relevant i ett helt nytt sammanhang. Den får helt enkelt heta December.

Genialt!

God #Discojul på er!


fredag 13 december 2019

Disco Santa Santa Claus N O E L


Attribution
 Some rights reserved by JeepersMedia

För att fira att det snart är julafton bjuder vi idag på en riktig juldiscorökare. Village People är knappast något av de mer creddiga discobanden men definitivt ett av de kommersiellt mest framgångsrika.

Village people skapades av  Jacques Morali som hade ett gäng låtar som han hade gjort med tydlig målgrupp i gayvärlden. Ett album spelades in och då låtarna snabbt började klättra på listorna ökade behovet av att kunna uppträda live.

Snabbt satte man ihop en grupp med tydliga roller som skulle leka med stereotyper som homosexuella män klädde ut sig till när man gick ut och klubbade. Man hittade sina kandidater genom att annonsera i en musiktidning. Annonsen i sig är helt underbar

Macho Types Wanted: Must Dance

And Have A Moustache.

Disco Santa är helt enkelt en julifierad medley version av megahitarna Macho Man, YMCA . Helt enkelt fantastiskt bra. På med tomtemössan och dansskorna.
Det är #discoadvent




fredag 29 november 2019

Turn Off the Lights

AttributionNoncommercial Some rights reserved by MFS Photo 4

Teddy Pendergrass mina damer och herrar. Se där en artist som är alldeles för okänd här i Europa. I Amerika är han däremot välkänd och älskad. Ja rent av dyrkad och åtrådd.

Teddy växer upp i Philadelphia med sin mamma då pappan lämnar familjen tidigt. Teddy sjunger i den lokala kyrkan och drömmer om att bli pastor när han blir stor. Han är väldigt musikintresserad och lär sig spela trummor. Han hoppar av skolan i High school för att "satsa på musiken". Som trummis spelar han runt i ett helt gäng av lokala band innan han fick spela med ett mer framgångsrikt band nämligen "Cadillacs". Det är då han blir upptäckt av Harold Melvin som rekryterar honom till sitt band "Blue Notes". Där börjar han som trummis. Men när Harold Melvin under en spelning hör honom sjunga med i låten så ställer Harold honom framför mikrofonen istället. Ett genidrag skall det visa sig. Blue Notes som inte riktigt lyckats få till det tidigare lyckas landa ett skivkontrakt med Philadelphia International Records. Demonproducenterna Gamble & Huff kommer sedan att samarbeta med Teddy under tio framgångsrika år.

Teddys röst och Gamble & Huffs produktioner och låtar ger omedelbar succé. Hitsen radas upp. The Love I Lost är disco innan någon visste att det var det det var. Wake Up Everybody är black power med massor av hopp och positiv kraft. Don't Leave Me This Way blev visserligen en ännu större discohit för Thelma Houston på Motown några år senare (1977) eller varför inte The Communards (1986). Men originalet är Harold Melvin & the Blue Notes och det är Teddy Pendergrass som sjunger den bäst (om man frågar mig).

Just turn off the lights, come to me 
Girl, I want to give you a special treat, you're so sweet 
Turn off the lights and let's get cozy

Teddy är gruppens frontfigur och allt som oftast tror folk att det är han som är Harold Melvin. Detta i kombination med att den riktige Harold Melvin tar de mesta pengarna gör att gruppen är en krutdurk. Teddy föreslår ett namnbyte till Teddy Pendergrass & the Blue Notes. Harold Melvin nobbar självklart.

Teddy lämnar bandet 1975 och inleder sin solokarriär. Fortfarande på bolaget Philadelphia International Records. Harold Melvin & Blue Notes hämtar sig aldrig och får aldrig mera några stora framgångar. Teddy däremot. Fem album som säljer platina och den kanske största svarta sexsymbolen av dem alla i slutet av 70-talet. Legenden säger att han fick ha poliseskort från sina konserter för att komma undan svartsjuka pojkvänner som strök runt utanför konsertlokalerna där deras flickvänner dreglade över Teddy. Det kastades trosor upp på scenen om man säger så.

Han var helt enkelt otroligt framgångsrik och beskrevs som en "svart Elvis". Vad kunde gå fel?
På väg hem från en konsert tappar han kontrollen över sin Rolls-Royce Silver Spirit och kraschar in i ett träd. Han sitter fast i bilen i 45 minuter och blir förlamad från nacken och neråt.

Philadelphia International Records släpper två album under tiden Teddy rehabiliteras. Därmed är det kontrakt han hade med Philadelphia International uppfyllt och något nytt är inte aktuellt (inte minst då bolaget inte längre är framgångsrikt).

Teddy återfinner mirakulöst livsglädjen och musiken och återkommer som artist. Vid Live Aid gör han sin comeback på scenen. Han fortsätter att vara mycket älskad av sina trogna fans.

Teddy lämnade jordelivet 2010 och sjunger nu i den svettigaste delen av den stora kören i himlen.

Extra sexig #Discofredag på er!

Se dokumentären om Teddy på SVT Play

Intervju i P3 Soul med Mats Nileskär






fredag 15 november 2019

The Glow of Love

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Dee West (Formerly deedoucette)


Hans namn har figurerat i mängder av blogginlägg här på #Discofredag. Senast förra veckan faktiskt. Det var då jag upptäckte att han faktiskt aldrig hade fått ett eget inlägg. Så kan vi verkligen inte ha det så nu är det dags för ett inlägg med fokus på en av discon kungar. Den gigantiskt talangfulle, ödmjuke, vänliga och genomtrevlige Luther Vandross.

Jag kommer aldrig att kunna ge ett rättvisande porträtt av denne man så istället rekommenderar jag Mats Nileskärs underbara program


Men en historia eller två får man väl bjuda på.

Luther startade sin karriär som bakgrundssångare/körsångare. Han var ute på turné med Roberta Flack. Han hade spelat in demos och siktade på att någon gång i framtiden bli soloartist. Demon spelades i turnébussen och Luther blev kallad till ett samtal med Roberta som sa att "Du måste sluta stå i skuggan av andra artister. Du får sparken!".

Dagens låt var dock inte helt i eget namn. Det var ett samarbete med den italienske demonproducenten Jacques Fred Petrus i hans studioprojekt Change. Dagens låt kom ut 1980 men låter galet modern. Tänk Daft Punks episka Get Lucky och du vet precis hur det låter. Fast den är trettio år äldre! Mäkta imponerande.

Flower's bloomin', mornin' dew 
And the beauty seems to say 
It's a pleasure when you treasure 
All that's new and true and gay

Musiken spelades in i Bologna i Italien. Sedan flög man taperna till New York där Luther gick in i studion och la på sången. Det var omedelbar succé.

Luther var en omvittnat vänlig människa och omåttligt populär och omtyckt av sina kollegor i musikbranschen. Hans musikaliska gärning spänner över hela registret från sångare till producent och frågan är om det inte är som låtskrivare/arrangör/producent han ändå är som allra bäst.

När han skulle producera legendariska souldivan Aretha Franklins Jump to it album så lär det ha gått hett till i studion. Divan tyckte att Luther styrde för mycket och opponerade sig när han hade åsikter om hennes sång. Luther spände ögonen i Aretha och sa med bestämd röst "I'm the producer." Svaret kom som ett piskrapp "Well, I'm the Queen of Soul!"

Ja vad skall man säga.

Luther Vandross fullkomligt dryper av soul, disco och glitter. Vi njuter i fulla drag och firar att det äntligen är fredag. #Discofredag