fredag 20 april 2018

Break My Stride

Den här bilden består endast av enkla geometriska former och/eller text. Den uppfyller inte den verkshöjd som behövs för att upphovsrättsskydda den, och är därmed allmän egendom. 


Plötsligt har vi närmast tropisk värme här i den vackrare delen av Sverige (Skåne). Märkligt nog kan man i sitt Facebookflöde se galningar som istället roar sig med att köra snöskoter och posera i skoteroverall. Det är ett märkvärdigt långsmalt land vi lever i.

Men när vi nu gosar oss i närmast tropisk värme (20 grader) och låter ljumma vindar smeka våra bleka ben i framrotade shorts. Då bara måste man ju leta upp en riktig sommarlåt.

Matthew Wilders monsterhit Break my stride är en klassisk "one hit wonder". Det blev liksom bara den låten. Men det är väl knappast något att gnälla över. När man når perfektion i första försöket så kan man ju sätta en stor bock vid just den posten på sin "bucketlist".

I'm running and I won't touch ground 
Oh no, I got to keep on movin'

Men märk väl Matthew spelar inte längre in skivor i eget namn. Men musikbranchen är ju inte bara de där stjärnorna som står längst fram på scenen. Matthew har en idag mera tillbakadragen roll. Nämligen den som låtskrivare. Han skriver låtar till storheter som No Doubt, Christina Aguilera, Kelly Clarkson och Miley Cyrus. Så inte behöver vi vara oroliga för honom. Han har så det räcker till både champagne och gåslever på ålderns höst.

Dagens låt lyckades enbart att bli etta i Norge. Annars kan man väl säga att top 10 placeringarna haglar som de spön i backen vi med glädje saknar.

Coverversioner har i omgångar legat etta på bisarra platser som Österrike, Nya Zeland och Belgien.

När Puff Daddy snor ihop och refererar till/bygger hela  låten Hold me down  på Break my stride och Matthew Wilder finns med som låtskrivare. Ja då var det som att vinna Eurojackpott! Dessutom fick ännu en generation stifta bekantskap med en härlig låt.

Nu dansar vi och håller fredag. #Discofredag


fredag 13 april 2018

One Night In Heaven

AttributionNo Derivative Works Some rights reserved by iShot71

Vissa låtar går det inte att komma runt. De har för evigt bränt sig in i hjärnbarken på miljoner av människor och en takt räcker för att ett leende skall spricka upp från öra till öra.
Dagens låt är en sådan.

Nu kan man kanske ställa sig frågan vad en låt från 1993 gör på #discofredags blogg. Men se det skall jag berätta. Två anledningar. Dels osar M People disco så det rinner svett nerför väggarna ungefär som det gjorde på lundadiskoteket Roxy på en amerikansk fotbollsfest 1990. Dels har vi nu betat av en så stor del av discohitsen från 1970-talet att det är dags att bredda urvalet.

So sad when we are fighting, too much tension too much hate
Sometimes I need reminding, before it gets too late
Just one moment in my day
Take me up to a place so far AWAY in your heavenly space

Vi förflyttar oss nu till det tidiga 1990-talet och till vad som då var den absolut hetaste musikstaden i världen. Manchester. I centrum för allt som har med musik och Manchester att göra under den här tiden hittar vi det legendariska diskoteket The Hacienda. Egentligen borde klubben ha gått i konkurs många gånger om men med finansiellt stöd från gruppen New Order och skivbolaget Factory Records så lyckades de överleva fram till 1997.

I slutet av 1980-talet växer här fram en musik där gitarrpop möter dansmusik. Fast ärligt talat så handlade det nog mest om knark om man skall vara ärlig. Men det är även epicentrum för ravekulturen och Acidhousevågen som sköljer över England. Man har till och med kallat perioden 1988-1989 för "the second summer of love". Varje tonåring med koll hade som högsta dröm att få käka ecstasy och dansa hela natten på en rågåker. Precis som Elin i Fucking Åmål han jag dock upptäcka att det stod på Vecko Revyns utelista innan jag fick chansen (tack och lov).

Acidhouse lät förresten så hemskt enformigt att det säkerligen krävdes knark för att orka lyssna på en hel låt.

Det är på Hacienda vi hittar Mike Pickering. Han arbetar som DJ på Hacienda. Han har en idé om ett band och hittar snabbt lekkamrater i Paul Heard och Heather Small. Succén var ju given. Med sitt andra album blir de verkligen stora. Det är även där vi hittar dagens låt. Videon är inspelad i Barcelona och för mig var den startskottet för vad som kommer att vara en livslång kärlek till Barcelona där videon till låten spelades in. Man såg ju hur underbart och glädjefullt det måste vara att vara på denna vackra plats. Jag kan intyga att det alltid är precis så som i videon när jag är i Barcelona.

Detta är pur glädje och solsken. Glad discofredag på er. Nu dansar vi!




fredag 6 april 2018

And The Beat Goes On

AttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved by Stefan 1981


West coast baby! Året var 1979 och ja ni minns hur det var. Ingemar Stenmark vinner tio raka segrar i världscupen i storslalom. Stig Bergling arresteras i Israel för spioneri. Margaret Thatcher väljs till premiärminister. Vi snackar om den gamla goda tiden helt enkelt.

I februari klättrar dagens låt upp till förstaplatsen på amerikanska danslistan. The Whispers är en grupp som hållit på ett tag. De startade redan 1964 i Watts, Los Angeles. De hade mängder av småhits som kanske inte gjorde något större väsen utanför USA. De var även kända som ett stabilt och underhållande liveband. Men det är 1979 när discon står på topp som de blommar ut i sin fulla potential. Skivbolaget var självklart SOLAR records. De låtar de hade hits med var dock ofta skrivna av låtskrivare från Philadelfia. Dagens hit var dock ett resultat av samarbete mellan LA baserade Stephen Shockley (mannen bakom Lakeside) och SOLAR:s demonproducent Leon Sylvers samt William Shelby från gruppen Dynasty. Idag kanske många fnyser åt dessa lättviktsdiscogrupper. Men utan dem ingen Dr Dre. Inga NWA och ingen Eminem. Det här är rötterna till westcoast Hip Hop och hela G-funk soundet.

And the beat goes on 
Just like my love everlasting 
And the beat goes on you'd better believe it 
Still moving strong on and on

Det är glatt och glassigt. Det är guldlamé och platåskor. Det är mer elektroniskt än Philadelfia-discon. Och det är alldeles.... alldeles underbart. De har "the moves" och rör sig över scenen som stolta påfåglar. Sångaren har exakt samma mustasch som Cheech Marin i Cheech & Chong för övrigt. Bara det gör videon värd att titta på.

Ett självklart val om du vill göra fredagen bara lite glassigare.

Det är äntligen #discofredag mina vänner!

fredag 16 mars 2018

Never Gonna Give You Up

Attribution Some rights reserved by dawpa2000

Vem kunde ana den 27 juli 1987 hur totalt megastor den här låten skulle komma att bli. De där brittiska demonproducenterna Stock, Aitken & Waterman låg självklart bakom.

Den där rödhåriga grabben från Newton-le-Willows i Lancashire dansade in i varje radio och i varje tonårings MTV.

Låten toppade listorna i 25 länder och allt gick helt enkelt fantastiskt bra. Ytterligare singlar släpptes med stor framgång och man kan väl sammanfatta första albumet som en megasuccé helt enkelt. Faktum är att ingen engelsk artist sålde bättre 1987. Rick var 21 år gammal och en megakändis som samlade på platinaskivor från världens alla hörn.

Samarbetet med Stock Aitken & Waterman (SAW) fortsatte och album nummer två släpps tidigt 1989. Relationen med den brittiska pressen hade dock havererat. Om de initialt hade älskat honom förbehållslöst så hade de nu vänt totalt och sågade honom längs med fotknölarna vad han än gjorde.

We've known each other for so long 
Your heart's been aching but you're too shy to say it 
Inside we both know what's been going on 
We know the game and we're gonna play it


Rick lämnade SAW på grund av musikaliska skiljaktigheter (som det ju brukar heta). Han hade mognat musikaliskt och ville lämna hitfabriken och röra sig mot en mognare musikalisk inriktning.

Det var plötsligt souligare och även looken förändrades. Han var inte längre "the boy next door" utan ville bli tagen på allvar som den passionerade, mogne musiker han var.

Det gick inte dåligt. Men det gick inte riktigt så bra som han hade hoppats.

Så 1993 vid den imponerande åldern av 27 år så bestämmer sig Rick för att det är dags att gå i pension från musikindustrin.

Han ägnade de kommande 10 åren åt familjeliv och skrev då och då någon låt.

Men sedan 2007 förändrades förutsättningarna radikalt. Detta tack vare en ny och fantastisk uppfinning. Internet.

Det började på 4chan. En sajt där man kan posta bilder och där man lätt kan kommentera anonymt. Detta har gjort att 4chan utvecklats till ett ställe för diskussioner för de som gillar anonymitet. Som piratrörelsen och dess arga avart anonymous.

Någon började posta länkar eller byta ut målet för existerande länkar så att de skickade den som klickade på länken till en youtubevideo med....... Never gonna give you up. Detta kallades för att "Rickrolla" och var det absolut roligaste man kunde göra 2007 (jo jag lovar).

Man kan nog med fog påstå att Rick Astley har skrivit in sig i såväl musikhistorien som i internets historia med en här låten. Han kommer självklart att leva för evigt. För internet glömmer inte!!!!

Nu dansar vi! Det är äntligen #discofredag






fredag 9 mars 2018

Every 1's a winner

Attribution Some rights reserved by katerha

När stormen yr och snön öser ner så blir man ju självklart sugen på varm choklad. Med temperaturer som kryper ner till tvåsiffrigt på minussidan så har det alltså nu blivit dags att bege sig till den kanske största discogruppen som någonsin sprungit ur den brittiska myllan. Eller nåja. Som så ofta när det gäller storartad brittisk musik så finns Jamaica där i bakgrunden. Denna fattiga ö i Västindien som gett oss så mycket otroligt högkvalitativ musik.

Redan så här långt i dagens spaning har vi alltså lyckats med konststycket att få med både snö och soldränkta stränder.

Errol Brown föds i Kingston Jamaica men flyttar som  tolvåring till Storbritannien. Det var ju en förbannad tur för både oss och för Mickie Most. Nu har han (Mickie) visserligen ett namn som får en att tänka på någon av Londons gangsterkungar men han är en av Storbritanniens mest framstående producenter och inte alls någon läskig gangsterboss som får på huvudet av Jason Statham i "Lock stock and two smoking barrels".
Nej Mickie Most är mannen som gett oss storheter som Animals, Lulu, Suzie Quatro och inte minst Kim Wilde!!!

Never could believe the things you do to me, 
Never could believe the way you are. 
Every day I bless the day that you got through to me, 
'Cause baby, I believe that you're a star.

Hot Chocolate hade hits i princip varje år från 1970 till 1984. De har desutom lyckats med konststycket att ha sin låt Sexy thing på top tio tre gånger under tre olika årtionden.

Då är det inte så konstigt att Errol Brown kunde dra sig tillbaka från mikrofonstönandet och istället ägna livet åt att tävla med sina galopphästar.

Så om "Every 1's a winner" vet jag inte. Men den fattige pojken från Jamaica var det definitivt. Jag kommer att spela på Lotto den här helgen och hoppas på att låtens mantra blir sanning.

Nu är det äntligen #Discofredag.


fredag 2 mars 2018

King for a day

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Joffley


Vi har Belgien att tacka för så mycket. Om inte amerikanerna hade fått smaka pommes frites i södra Belgien (där de talar franska) så hade världen missat mängder av "french fries". Vi hade säkert aldrig fått smaka pommes med ketchupen inuti. Det kräver liksom en mer oortodox approach. Ett mera amerikanskt förhållningssätt helt enkelt. Våfflor, choklad, trappistöl och Tintin.
Ja belgarna har känsla för det goda i livet.

I Tintin förekommer två märkligt disträ detektiver. De berömda Dupontarna (på franska Dupond et Dupont) heter på engelska Thomson and Thompson men är mer välkända som the Thompson Twins.

Thompson är annars till vardags en kulsprutepistol som lär ha varit populär bland amerikanska gangsters under förbudstiden. Men när de kommer i par och råkar vara tecknade så får de som en stor ära dela med sig av sitt namn till en engelsk popgrupp.

I''ve heard it said 
Or maybe read 
Only money makes the world go ''round 
But all the gold 
Won''t heal your soul 
If your world should tumble to the ground


De bildades redan 1977 men harvade runt i musikstilen som kallades "new wave" vilket mest verkar ha varit en ursäkt för att glida runt och lukta illa och skryta med att man egentligen inte kunde spela på sina instrument.

Det stora genombrottet kommer när man blir mer melodiska och plockar in synthersizers i sin lineup. 1984 har man megahitar som Doctor! Doctor! och Hold me now. Till nästa album tar man in en av de där riktiga discorävarna. Nämligen Nile Rodgers (ni vet han från Chic) och ja nu blir det verkligt magiskt (självklart).

Dagens låt är ett stycke klassisk synthpop från mitten av 1980-talet. Som extra krydda är videon packad med fräck teknik. Det är robotar, datorer och bergsprängare ja och så totalt omotiverat bling, bling. Fransjackor och långa rockar i tunt lakanstyg. Som bonus slänger vi in några skumma nunnor som kompgrupp.

Ja livet blir inte mer deeeelux än så.

Hörde jag någon säga hårspray förresten?

Nu håller vi discofredag!


fredag 9 februari 2018

Heartache

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Leo Reynolds

Kalla kriget rasade (om man nu kan säga att det gjorde det) från andra världskrigets slut till omkring 1990. Det var en giganternas kamp mellan USA och Sovjetunionen. Det var ett dominerande tema även kulturellt. Vad hade James Bond varit utan fiender som Xenia Onatopp och Rosa Klebb eller General Orlov.
Men få saker var lika upprört och vilt diskuterat under 1980-talet som kampen mellan Coca Cola och Pepsi. Även känt som "the Cola Wars".

Vid blindtester visade det sig nämligen att Pepsi uppfattades som godare än Coca Cola. Hur det nu är med det här kan ni se till att diskutera vid lämpligt tillfälle.

En sak är dock säker. Coca Cola har aldrig haft några hits på listorna. Men det har Pepsi. Detta leder oss osökt in på dagens låt.

Pepsi & Shirlie började sin karriär som bakgrundssångerskor till Wham! De är de där två tjejerna som är med i början av Club Tropicana (som gästbloggare Jens Kleiman har skrivit om tidigare).

Fools game 
It's a shame shame 
It's a heartache and I feel the pain. 
You'll find it hard leaving me

De hade dock alldeles för mycket talang för att stå i bakgrunden. Ja och så var det väl en bidragande orsak att Wham! splittrades såklart.
Det var dags att kliva fram och ta scenen i besittning. Den 5 januari 1987 släpper de sin första singel nämligen Heartache. Låten var en kanonhit. Tvåa i UK. Tvåa i USA. Tvåa i Sverige. Sedan blev det väl inte så mycket mer om man skall vara ärlig.

Shirlie har dock även fortsatt haft goda kontakter i musikvärlden. Hon gick nämligen och gifte sig med Martin Kemp. Bassist i Spandau Ballet.

Genom åren höll de även fortsatt kontakten med varandra och med George Michael.

Låten är ett stycke härlig 80-tals disco. Speciellt tycker jag att man kan uppskatta de där härliga synth pling grejorna som liksom smyckar ut låten lite extra i refrängen. Jag kan tycka att det är något som fattas i dagens hits.

Värt att notera är att Pepsi har en randig tröja i videon. Det skulle alla tjejer ha på 80-talet. Det hade de även i videon till Club Tropicana (och det har Mel eller Kim i deras superhit Respectable)

Skruva upp volymen rejält så dansar vi!
Det är äntligen #Discofredag



fredag 2 februari 2018

Born to Be Alive


AttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved by marinaomi

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Patrick Hernandez må vara från Frankrike men låten är en av de stora internationella discohitsen.
Patrick växer upp under 1960-talet och är musikintresserad.  Turnerar runt i sydfrankrike och uppträder på olika danspalats med olika orkestrar. Under 70-talet backar han olika lokala storheter för att 1978 råka träffa producenten Jean Vanloo. Det skrivs kontrakt och en skiva spelas in.

Ett år senare är skivan klar. Första singeln är dagens låt "Born to be alive". Den rusar upp till förstaplatsen i Frankrike i början av April och håller förstaplatsen ända fram till Juli. Då har den även släppts i USA och rusar även där upp på listorna. Etta på danslistan och når som bäst upp till plats 16 på Billboard. Låten är en internationell megahit och får ihop 52 guld och platinaskivor världen runt.

Kul är att man först kategoriserade låten som hårdrock i USA. Lyssnar man noga så kan man förstå det.

It's good to be alive, to be alive, to be alive 
It's good to be alive, to be alive, to be alive 
It's good to be alive

Det var dags för världsturné och man passade på att ha audition för att rekrytera dansare när man är i New York. En av de som dyker upp på audition fär för övrigt en ung Madonna. Hon får inte jobbet. Hon hade för stor potential. Hon får i stället följa med producenten till Paris för att bli discostjärna i eget namn. Det blir aldrig något. Men hon dyker ju upp några år senare...

Patrick lyckades aldrig följa upp sin megahit. Det blev en hit men sedan var det slut.

Han drar sig tillbaka och köper sig ett hus i Dordogne för alla miljonerna han dragit in. Enligt Patrick lever han fortfarande gott på låten som drar in mellan 1000 och 1500 euro om dagen till honom. Det borde ju räcka till en och annan finare flaska vin från de lokala distriktet Bergerac.

Där ser man. Då
gör det kanske inte så mycket att det bara blev en hit.
Bra är det i alla fall.

Nu håller vi #discofredag


fredag 26 januari 2018

London Nights


AttributionShare Alike
 Some rights reserved by szeke

Denna vecka rapporterar #Discofredag direkt från London. Det får därför självklart bli ett brittiskt tema på det hela.

Eller blir det verkligen det?

Efter att ha grävt rejält i skivbackarna så hittar vi ett sorgligt bortglömt smycke av Eurodisco. Gruppens namn är London boys och dagens låt heter London nights. Allt talar alltså för att det brittiska temat håller. Men skrapar man på ytan så upptäcker man att låten är skriven och producerad av Ralf René Maué. Då har vi plötsligt hamnat i Tyskland.

Plötsligt klarnar allt.

Give a little love - I walk through the city 
Give a little love - there's food in the air 
Give a little love - hello Piccadilly 
Give a little love - the wind in my hair

Det låter ju väldigt mycket Modern Talking om London Boys. Ärligt talat ser även kläderna ganska tyska ut. Fast grabbarna på scenen är faktiskt tvättäkta London "blokes". Båda växte upp i Greenwich i London. Men det är när de sedermera träffas i Hamburg i det tidiga 1980-talet som det börjar hända saker. Deras samarbete startar som rollerbladedansare innan de ger sig på musiken tillsammans med låtskrivaren och producenten Ralf René Maué.

Han kanske inte är någon Ralph Siegel precis men har ändå lyckats göra avtryck. I Tyskland i alla fall. Han har skrivit och producerat stora hits som Dep De Dö Dep (en tysk version av Suzanne Vegas Toms Diner) och den oerhört underbara Der Lila-Lederhosen Lambada (jo jag lovar!!) båda med Peter Behrens. Peter är väl mest känd för att sköta trummorna på monsterhiten Da Da Da som en del av gruppen Trio. De låg på listorna i 30 länder och är den största musikaliska framgången för ett tyskt band (ja det är sorgligt).

Det dröjer dock fram till 1989 innan det ger resultat. Det är då de slår London boys igenom med Requiem som följs upp med dagens hit London nights. Ja sen blev det väl inte så mycket mer om man skall vara ärlig.

Men som tema för en fredag i London funkar den fortfarande.
Glad #discofredag på er.






fredag 19 januari 2018

Just the Two of Us

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Soul Portrait

Slab Fork West Virginia. Det är ungefär så långt från glitter och glamour man kan komma. En handfull hus vid appalachernas fot. Idag bor där cirka 200 själar. Ingen har gått på collage. Kolgruvan la ner 1983.

Här föds en av musikens stora. En av de där särlingarna som inte riktigt passar in. Det är liksom inte riktigt r&b. Det är inte heller renodlad singer songwriter. Det är en musiker som vägrar låsas in i genre. Det är dessutom alldeles fantastiskt bra.

Bill Withers är en av de stora. Eller låt mig omformulera det. Han har skrivit ett antal låtar som kan räknas till de verkliga klassikerna. Bill själv kan utan problem gå på stadens gator och torg utan att bli igenkänd. Vi pratar låtar som "Ain't No Sunshine" (ja den från filmen Notting Hill).  "Lean On Me" har legat etta på Billboard två gånger med två olika artister (Club Nouveau och Bill). Det har bara skett nio gånger genom historien. Ja och så var det Lovely Day och så dagens Just the Two of Us.

Att det skulle bli musik var inte självklart. Det enda som den unge Bill var säker på var att han inte ville jobba i gruvan som farfar, pappa och bröderna. Som så ofta i USA så är den givna utvägen armén. Eller i Bills fall Flottan. Som artonåring går han in i flottan och blir kvar där i nio år. Han spenderade dock inte sin tid till sjöss utan ägnade sina nio år åt flygplan som tekniker. Han har beskrivit det som en bra tid och ett bekvämt liv. Det fattades aldrig mat. Man fick äta sig mätt tre gånger varje dag. Det är under den här tiden som Bill börjar skriva sina sånger och sin musik.

I see the crystal raindrops fall 
And the beauty of it all 
Is when the sun comes shining through 
To make those rainbows in my mind 
When I think of you sometime 
And I wanna spend some time with you

Mellan 1970 och 1978 släpper han sju album. Sedan händer något. När han ringer skivbolaget så slutar de svara. Han beskriver det själv som att han blev utestängd från studion. Kanske var det för att han inte var tillräckligt "Disco" för de skivbolagsbossar som skulle förvalta Bills karriär. Mellan 1977 och 1985 är han ute i kylan. Under denna tid ägnar han sig åt att gästa och sammarbeta med andra artister. Det var enda sättet att få komma in i en studio. Det är ett av dessa samarbeten som är dagens låt. Det är ett samarbete med en annan favoritartist Grover Washington JR.

Texten är bara så sjukt vacker. Det är en låt som, trots att det kanske är tveksamt om det är disco, ändå måste få rymmas i detta forum. För Bill låter sig inte begränsas till att stoppas in i ett fack och det kan ju betyda att han passar överallt.

Trots att succén är hur stor som helst får han inte spela in ett album i eget namn. 1985 går kontraktet med skivbolaget ut och Bill lämnar musikbranchen. Han såg sig själv aldrig som artist. Han var ju bara en vanlig kille. Han har beskrivit skivindustrin som rena maffian och lever idag ett vanligt liv långt från kändisskap och glamour. Bill saknar inte det livet.

Den 18 april 2015 introducerades Bill Withers i Rock and Roll Hall of Fame av Stewie Wonder. Han lär närmast ha blivit häpen vid beskedet och konstaterade "I don't think I've done bad for a guy from Slab Fork, West Virginia"

Nej det kan man nog hålla med om.

Nu håller vi fredag #Discofredag