fredag 25 maj 2018

Tarzan Boy


AttributionNoncommercial
 Some rights reserved by vinylmeister

James "Jimmy" McShane mina damer och herrar. Se där ett namn som genast får en att börja tänka på Ferrari, pasta och välskräddade italienska kostymer med extra axelvaddar.

Nähä inte det nä. Men som ni snart skall få se så är det precis så det hänger ihop.

Londonderry eller bara Derry? Ja det beror på det. Om du är katolik så är det Derry men om du är protestant så är det Londonderry. Det gick faktiskt så långt att det blev domstolsprocess av det hela. Efter 20 år av processande bestämdes det av högstadomstolen att staden heter Londonderry. Fast i vardagligt tal envisas folk ändå med att kalla stan för Derry.

Men staden får heta vad den vill. Ett faktum är att James McShane föds här den 23 maj 1957. Om det regnade den dagen eller inte har jag inte brytt mig om att kolla men troligen gjorde det det. Det regnar nästan jämt i Derry/Londonderry.

Att vara ung och homosexuell i sjuttiotalets Nordirland var ingen lek.  Familjen skämdes för honom och Jimmy drog till London för att göra karriär i West end. Det blev det inget av och han återvände till Derry för att arbeta som medicintekniker. Men plötsligt hör en av hans kompisar från West end tiden av sig och erbjuder honom ett arbete som dansare och bakgrundssångare till Dee D. Jackson. Känd för monsterhiten Automatic Lover (den får ha ett eget inlägg en annan fredag)

Jungle life 
We're living in the open 
All alone like Tarzans, boy 
Hide and seek 
We play along while rushing 'cross the forest 
Monkey business on a sunny afternoon

Att byta regnet mot paljetter och disco var ju självklart. Väl ute på turné i Europa så hamnar James i Milano där han träffar på producenten Maurizio Bassi som behöver en sångare till sitt senaste projekt. Bassi tyckte att James var tillräckligt snygg och dansade tillräckligt bra för att ge honom jobbet.

Gruppen Baltimora spelar in Tarzan Boy och får en omedelbar hit som slår jorden runt. Dock är det så att allt och alla tror att Baltimora är ett artistnamn och att artisten är James. Resten av bandet har svårt av att hamna i skuggan av James. Han är ju ärligt talat bara det vackra ansiktet utåt. Bråkandet ledde tillsammans med det faktum att det liksom aldrig blev några fler hits till att bandet splittrades.

James som numera var ganska desillusionerad efter att ha läppsynkat sig några varv runt jorden flyttade hem till regnet igen. Han dör i sviterna av Aids 1995. Låten lever vidare och klättrar då och då upp på någon lista någon stans. Oftast som ett resultat av någon reklamfilm. Här i Sverige senast i en reklamfilm för ett pensionsbolag. Men i andra delar av världen så förknippas låten med munskölj eller SMS-lån.

Men för mig är låten synonym med sommaren 1985. På Tracks topp 100 för året så hamnar låten dock bara på plats nummer 14. Klämd mellan Frankie Goes To Hollywoods The Power of Love på 13 och St Elmos Fire på 15.

Nu håller vi discofredag hörrni. Det regnar inte. Det är dags att leka Tarzan i solskenet. Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh....




fredag 18 maj 2018

To Brazil


Attribution
 Some rights reserved by Free Grunge Textures - www.freestock.ca

Karnevalen i Rio de Janeiro (Carnaval do Rio de Janeiro) har en historia som sträcker sig ända bak till 1700-talet. I Sverige är vi inte lika noga med att en karneval specifikt handlar om en fest som man har före påskfastan. Nej vi förhåller oss lite lösare i kopplingen till det där religiösa och tänker mer folkfest med lite parad och kladdig mat till tonerna av dansband eller eurobeat som dunkar in från det obligatoriska tivolit. Sedan har vi förstås studentkarnevalen. Den riktiga alltså. Den i Lund som går av stapeln vart fjärde år. I Uppsala och Göteborg gör de tama försök men det är mest att se som provinsiella försök att renomésnylta om man skall vara ärlig.

Att det heter just karneval beror på att att vi importerat ordet från italienskans carnelevare eller carnelevale som betyder ta bort kött. Alltså fasta. Innan fastan såg man till att frossa ordentligt och festade till så att man skulle klara sig under avhållsamheten. Detta bör ju i och för sig ha varit en ganska dålig idé då en uttänjd mage lär ha kurrat desto mer när den plötsligt inte fick påfyllning.

Den kanske mest berömda karnevalen är dock inte Lundakarnevalen utan just den i Rio. Därifrån har vi låtit oss inspireras i dagens låtval.
Märkligt nog får vi ta oss till Holland för att hitta gruppen som står för sjungandet och dansandet och spelandet. Vengaboys kommer nämligen därifrån. Holland detta vackra land som är mest känt för ost, tulpaner och träskor. Vad har de haft för musikaliska stjärnskott undrar man? Nämn tre om du kan! Nej Cornelis Wreeswijk räknas inte.

Men Vengaboys har likt maskrosor kämpat sig upp genom den asfaltslika musikaliska mylla som är den Holländska.

Helt enkelt imponerande.

Brasil! La La La La La La La La La La La La La La La La 
La La La La La La La La Brasil! 
Brasil! La La La La La La La La La La La La La La La La 
La La La La La La La La Brasil!

Klimatet kännetecknas av ett tempererat, fuktigt kustklimat med milda vintrar och svala somrar. I allmänhet blåser det från sydväst och snö faller ungefär 20 dagar om året.

Med tanke på det är det förvånande att Vengaboys kan leverera en musik som fullkomligt osar av stränder, sololja och värme. Ja och en del sex också såklart.

25 miljoner sålda album är inte kattpiss det heller kan man väl säga. Dagens låt är en episk hyllning till den fantastiska låten Aquarela do Brasil som skrevs av Ary Barroso redan 1939.

Det är en låt som spelats in massor av gånger av massor av artister. En del av dem är nästan i klass med Vengaboys. Jag menar Harry Belafonte, Dionne Warwick, Kate Bush, João Gilberto, Caetano Veloso and Gilberto Gil, Santana och Frank Sinatra har gjort för all del habila försök. Men det är när Vengaboys sätter tänderna i stycket som det verkligen lyfter.

Det är karnevalsfredag #discokarnevalilund2018fredag



fredag 4 maj 2018

Mamma Mia

Attribution Some rights reserved by tiseb

WOW!

Att ABBA skulle återförenas var det väl ändå ingen som trodde. De har tackat nej till galet stora pengar och konsekvent nobbat alla övertalningsförsök. Så plötsligt händer det.

Kanske, kanske får vi återigen se en ABBA "revival". Senast var väl i samband med filmen Mamma Mia och innan det i början av 90-talet när deras samlingsalbum ABBA Gold sålde som smör i solsken (är inte det en konstig liknelse förresten. Vem blir sugen på smör när det är varmt?).

Ingen låt i ABBA:s digra låtskatt är större och bättre än just Mamma Mia.

Yes, I've been brokenhearted 
Blue since the day we parted 
Why, why did I ever let you go? 
Mamma mia, even if I say 
"Bye bye, leave me now or never" 
Mamma mia, it's a game we play 
"Bye bye" doesn't mean forever

Efter djupgående analys av struktur och produktion så står det klart att detta är kvintessensen av pop. Den ultimata låten. Överlägset producerat och instrumenterat. Alldeles, alldeles fantastiskt.

Det börjar med intro (keyboard och gitarr riff)
Rakt på första versen (bas och trummor kommer in. Gitarren smyger med)
Brygga (massor av gitarr och bas)
Refräng (bara keyboard)
Intro (igen!!!)
Vers 2
Brygga 2
Förlängd refräng
Outro (samma som intro)

Brilliant, enkelt fulländat!

Men där är något unikt som gömmer sig i den här ganska enkla strukturen och ljudbilden. Där är obligatstämmor och inte minst en marimba. Det är det som är russinen i kakan. Det där som gör att vi inte kan sluta lyssna. Vi vet inte vad det är. Hur det låter eller ser ut. Men vi vet att det känns bra och vi märker att sätesmuskulaturen börjar rycka lite i synkoperad fyrtakt. Foten börjar stampa takten och leendet växer.

Det är musik som man vill dansa till. Det är ren och skär gläjde (Varför nu glädje just är skär kan man ju undra...)

Nu håller vi discofredag och gläds åt att vi skall få mer ABBA i våra liv.


fredag 27 april 2018

Sometimes It Snows In April

Attribution Some rights reserved by Clonadamas


Denna vecka väljer vi på Discofredag att vara lite allvarliga.

Förra fredagen lämnade en av de stora jordelivet.

Avicii.

Avicii eller Tim Bergling lämnade bara allt för tidigt. Det är sorgligt när en så ung människa går in i ett mörker så svart att man inte hittar en väg ut.
Vi behöver hjälpa varandra att se mål och mening. Att finna glädje och kärlek. Att stå ut när det är svårt. Att se till att den som går in i mörkret får hjälp att hitta ut.

Jag har stora delar av mitt liv levt nära människor som mått väldigt dåligt. Ibland har jag kunnat orka hjälpa. Ibland har jag i förtvivlan fyllts av vrede och bara gjort svärtan ännu mörkare.

Det är svårt. Det är tungt.
Men!
Den som upplevt mörker och lyckats hitta ljuset igen. Den personen lever för all framtid i en värld med fler nyanser. Det ljusa har fler kvalitéer och skuggan likaså. Det blir till livserfarenhet.

Sometimes it snows in April 
Sometimes I feel so bad 
Sometimes, sometimes I wish that life was never ending 
And all good things, they say, never last

Avicii som fått så många människor att uppleva eufori och glädjen i musik och dans.

Han lämnade oss.

Vi får hoppas att han har funnit den frid han saknade.

Det vi kan göra är att minnas men också se till att vara goda medmänniskor som tar hand om och bryr oss om de människor vi möter i vår vardag.

Dagens låt blir inte något från Avicii utan något till Avicii. Det blir Prince. Sometimes It Snows in April. En av de vackraste och mest sorgsna låtar jag vet.


Sometimes It Snows In April from josh steinbauer on Vimeo.

fredag 20 april 2018

Break My Stride

Den här bilden består endast av enkla geometriska former och/eller text. Den uppfyller inte den verkshöjd som behövs för att upphovsrättsskydda den, och är därmed allmän egendom. 


Plötsligt har vi närmast tropisk värme här i den vackrare delen av Sverige (Skåne). Märkligt nog kan man i sitt Facebookflöde se galningar som istället roar sig med att köra snöskoter och posera i skoteroverall. Det är ett märkvärdigt långsmalt land vi lever i.

Men när vi nu gosar oss i närmast tropisk värme (20 grader) och låter ljumma vindar smeka våra bleka ben i framrotade shorts. Då bara måste man ju leta upp en riktig sommarlåt.

Matthew Wilders monsterhit Break my stride är en klassisk "one hit wonder". Det blev liksom bara den låten. Men det är väl knappast något att gnälla över. När man når perfektion i första försöket så kan man ju sätta en stor bock vid just den posten på sin "bucketlist".

I'm running and I won't touch ground 
Oh no, I got to keep on movin'

Men märk väl Matthew spelar inte längre in skivor i eget namn. Men musikbranchen är ju inte bara de där stjärnorna som står längst fram på scenen. Matthew har en idag mera tillbakadragen roll. Nämligen den som låtskrivare. Han skriver låtar till storheter som No Doubt, Christina Aguilera, Kelly Clarkson och Miley Cyrus. Så inte behöver vi vara oroliga för honom. Han har så det räcker till både champagne och gåslever på ålderns höst.

Dagens låt lyckades enbart att bli etta i Norge. Annars kan man väl säga att top 10 placeringarna haglar som de spön i backen vi med glädje saknar.

Coverversioner har i omgångar legat etta på bisarra platser som Österrike, Nya Zeland och Belgien.

När Puff Daddy snor ihop och refererar till/bygger hela  låten Hold me down  på Break my stride och Matthew Wilder finns med som låtskrivare. Ja då var det som att vinna Eurojackpott! Dessutom fick ännu en generation stifta bekantskap med en härlig låt.

Nu dansar vi och håller fredag. #Discofredag


fredag 13 april 2018

One Night In Heaven

AttributionNo Derivative Works Some rights reserved by iShot71

Vissa låtar går det inte att komma runt. De har för evigt bränt sig in i hjärnbarken på miljoner av människor och en takt räcker för att ett leende skall spricka upp från öra till öra.
Dagens låt är en sådan.

Nu kan man kanske ställa sig frågan vad en låt från 1993 gör på #discofredags blogg. Men se det skall jag berätta. Två anledningar. Dels osar M People disco så det rinner svett nerför väggarna ungefär som det gjorde på lundadiskoteket Roxy på en amerikansk fotbollsfest 1990. Dels har vi nu betat av en så stor del av discohitsen från 1970-talet att det är dags att bredda urvalet.

So sad when we are fighting, too much tension too much hate
Sometimes I need reminding, before it gets too late
Just one moment in my day
Take me up to a place so far AWAY in your heavenly space

Vi förflyttar oss nu till det tidiga 1990-talet och till vad som då var den absolut hetaste musikstaden i världen. Manchester. I centrum för allt som har med musik och Manchester att göra under den här tiden hittar vi det legendariska diskoteket The Hacienda. Egentligen borde klubben ha gått i konkurs många gånger om men med finansiellt stöd från gruppen New Order och skivbolaget Factory Records så lyckades de överleva fram till 1997.

I slutet av 1980-talet växer här fram en musik där gitarrpop möter dansmusik. Fast ärligt talat så handlade det nog mest om knark om man skall vara ärlig. Men det är även epicentrum för ravekulturen och Acidhousevågen som sköljer över England. Man har till och med kallat perioden 1988-1989 för "the second summer of love". Varje tonåring med koll hade som högsta dröm att få käka ecstasy och dansa hela natten på en rågåker. Precis som Elin i Fucking Åmål han jag dock upptäcka att det stod på Vecko Revyns utelista innan jag fick chansen (tack och lov).

Acidhouse lät förresten så hemskt enformigt att det säkerligen krävdes knark för att orka lyssna på en hel låt.

Det är på Hacienda vi hittar Mike Pickering. Han arbetar som DJ på Hacienda. Han har en idé om ett band och hittar snabbt lekkamrater i Paul Heard och Heather Small. Succén var ju given. Med sitt andra album blir de verkligen stora. Det är även där vi hittar dagens låt. Videon är inspelad i Barcelona och för mig var den startskottet för vad som kommer att vara en livslång kärlek till Barcelona där videon till låten spelades in. Man såg ju hur underbart och glädjefullt det måste vara att vara på denna vackra plats. Jag kan intyga att det alltid är precis så som i videon när jag är i Barcelona.

Detta är pur glädje och solsken. Glad discofredag på er. Nu dansar vi!




fredag 6 april 2018

And The Beat Goes On

AttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved by Stefan 1981


West coast baby! Året var 1979 och ja ni minns hur det var. Ingemar Stenmark vinner tio raka segrar i världscupen i storslalom. Stig Bergling arresteras i Israel för spioneri. Margaret Thatcher väljs till premiärminister. Vi snackar om den gamla goda tiden helt enkelt.

I februari klättrar dagens låt upp till förstaplatsen på amerikanska danslistan. The Whispers är en grupp som hållit på ett tag. De startade redan 1964 i Watts, Los Angeles. De hade mängder av småhits som kanske inte gjorde något större väsen utanför USA. De var även kända som ett stabilt och underhållande liveband. Men det är 1979 när discon står på topp som de blommar ut i sin fulla potential. Skivbolaget var självklart SOLAR records. De låtar de hade hits med var dock ofta skrivna av låtskrivare från Philadelfia. Dagens hit var dock ett resultat av samarbete mellan LA baserade Stephen Shockley (mannen bakom Lakeside) och SOLAR:s demonproducent Leon Sylvers samt William Shelby från gruppen Dynasty. Idag kanske många fnyser åt dessa lättviktsdiscogrupper. Men utan dem ingen Dr Dre. Inga NWA och ingen Eminem. Det här är rötterna till westcoast Hip Hop och hela G-funk soundet.

And the beat goes on 
Just like my love everlasting 
And the beat goes on you'd better believe it 
Still moving strong on and on

Det är glatt och glassigt. Det är guldlamé och platåskor. Det är mer elektroniskt än Philadelfia-discon. Och det är alldeles.... alldeles underbart. De har "the moves" och rör sig över scenen som stolta påfåglar. Sångaren har exakt samma mustasch som Cheech Marin i Cheech & Chong för övrigt. Bara det gör videon värd att titta på.

Ett självklart val om du vill göra fredagen bara lite glassigare.

Det är äntligen #discofredag mina vänner!

fredag 16 mars 2018

Never Gonna Give You Up

Attribution Some rights reserved by dawpa2000

Vem kunde ana den 27 juli 1987 hur totalt megastor den här låten skulle komma att bli. De där brittiska demonproducenterna Stock, Aitken & Waterman låg självklart bakom.

Den där rödhåriga grabben från Newton-le-Willows i Lancashire dansade in i varje radio och i varje tonårings MTV.

Låten toppade listorna i 25 länder och allt gick helt enkelt fantastiskt bra. Ytterligare singlar släpptes med stor framgång och man kan väl sammanfatta första albumet som en megasuccé helt enkelt. Faktum är att ingen engelsk artist sålde bättre 1987. Rick var 21 år gammal och en megakändis som samlade på platinaskivor från världens alla hörn.

Samarbetet med Stock Aitken & Waterman (SAW) fortsatte och album nummer två släpps tidigt 1989. Relationen med den brittiska pressen hade dock havererat. Om de initialt hade älskat honom förbehållslöst så hade de nu vänt totalt och sågade honom längs med fotknölarna vad han än gjorde.

We've known each other for so long 
Your heart's been aching but you're too shy to say it 
Inside we both know what's been going on 
We know the game and we're gonna play it


Rick lämnade SAW på grund av musikaliska skiljaktigheter (som det ju brukar heta). Han hade mognat musikaliskt och ville lämna hitfabriken och röra sig mot en mognare musikalisk inriktning.

Det var plötsligt souligare och även looken förändrades. Han var inte längre "the boy next door" utan ville bli tagen på allvar som den passionerade, mogne musiker han var.

Det gick inte dåligt. Men det gick inte riktigt så bra som han hade hoppats.

Så 1993 vid den imponerande åldern av 27 år så bestämmer sig Rick för att det är dags att gå i pension från musikindustrin.

Han ägnade de kommande 10 åren åt familjeliv och skrev då och då någon låt.

Men sedan 2007 förändrades förutsättningarna radikalt. Detta tack vare en ny och fantastisk uppfinning. Internet.

Det började på 4chan. En sajt där man kan posta bilder och där man lätt kan kommentera anonymt. Detta har gjort att 4chan utvecklats till ett ställe för diskussioner för de som gillar anonymitet. Som piratrörelsen och dess arga avart anonymous.

Någon började posta länkar eller byta ut målet för existerande länkar så att de skickade den som klickade på länken till en youtubevideo med....... Never gonna give you up. Detta kallades för att "Rickrolla" och var det absolut roligaste man kunde göra 2007 (jo jag lovar).

Man kan nog med fog påstå att Rick Astley har skrivit in sig i såväl musikhistorien som i internets historia med en här låten. Han kommer självklart att leva för evigt. För internet glömmer inte!!!!

Nu dansar vi! Det är äntligen #discofredag






fredag 9 mars 2018

Every 1's a winner

Attribution Some rights reserved by katerha

När stormen yr och snön öser ner så blir man ju självklart sugen på varm choklad. Med temperaturer som kryper ner till tvåsiffrigt på minussidan så har det alltså nu blivit dags att bege sig till den kanske största discogruppen som någonsin sprungit ur den brittiska myllan. Eller nåja. Som så ofta när det gäller storartad brittisk musik så finns Jamaica där i bakgrunden. Denna fattiga ö i Västindien som gett oss så mycket otroligt högkvalitativ musik.

Redan så här långt i dagens spaning har vi alltså lyckats med konststycket att få med både snö och soldränkta stränder.

Errol Brown föds i Kingston Jamaica men flyttar som  tolvåring till Storbritannien. Det var ju en förbannad tur för både oss och för Mickie Most. Nu har han (Mickie) visserligen ett namn som får en att tänka på någon av Londons gangsterkungar men han är en av Storbritanniens mest framstående producenter och inte alls någon läskig gangsterboss som får på huvudet av Jason Statham i "Lock stock and two smoking barrels".
Nej Mickie Most är mannen som gett oss storheter som Animals, Lulu, Suzie Quatro och inte minst Kim Wilde!!!

Never could believe the things you do to me, 
Never could believe the way you are. 
Every day I bless the day that you got through to me, 
'Cause baby, I believe that you're a star.

Hot Chocolate hade hits i princip varje år från 1970 till 1984. De har desutom lyckats med konststycket att ha sin låt Sexy thing på top tio tre gånger under tre olika årtionden.

Då är det inte så konstigt att Errol Brown kunde dra sig tillbaka från mikrofonstönandet och istället ägna livet åt att tävla med sina galopphästar.

Så om "Every 1's a winner" vet jag inte. Men den fattige pojken från Jamaica var det definitivt. Jag kommer att spela på Lotto den här helgen och hoppas på att låtens mantra blir sanning.

Nu är det äntligen #Discofredag.


fredag 2 mars 2018

King for a day

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Joffley


Vi har Belgien att tacka för så mycket. Om inte amerikanerna hade fått smaka pommes frites i södra Belgien (där de talar franska) så hade världen missat mängder av "french fries". Vi hade säkert aldrig fått smaka pommes med ketchupen inuti. Det kräver liksom en mer oortodox approach. Ett mera amerikanskt förhållningssätt helt enkelt. Våfflor, choklad, trappistöl och Tintin.
Ja belgarna har känsla för det goda i livet.

I Tintin förekommer två märkligt disträ detektiver. De berömda Dupontarna (på franska Dupond et Dupont) heter på engelska Thomson and Thompson men är mer välkända som the Thompson Twins.

Thompson är annars till vardags en kulsprutepistol som lär ha varit populär bland amerikanska gangsters under förbudstiden. Men när de kommer i par och råkar vara tecknade så får de som en stor ära dela med sig av sitt namn till en engelsk popgrupp.

I''ve heard it said 
Or maybe read 
Only money makes the world go ''round 
But all the gold 
Won''t heal your soul 
If your world should tumble to the ground


De bildades redan 1977 men harvade runt i musikstilen som kallades "new wave" vilket mest verkar ha varit en ursäkt för att glida runt och lukta illa och skryta med att man egentligen inte kunde spela på sina instrument.

Det stora genombrottet kommer när man blir mer melodiska och plockar in synthersizers i sin lineup. 1984 har man megahitar som Doctor! Doctor! och Hold me now. Till nästa album tar man in en av de där riktiga discorävarna. Nämligen Nile Rodgers (ni vet han från Chic) och ja nu blir det verkligt magiskt (självklart).

Dagens låt är ett stycke klassisk synthpop från mitten av 1980-talet. Som extra krydda är videon packad med fräck teknik. Det är robotar, datorer och bergsprängare ja och så totalt omotiverat bling, bling. Fransjackor och långa rockar i tunt lakanstyg. Som bonus slänger vi in några skumma nunnor som kompgrupp.

Ja livet blir inte mer deeeelux än så.

Hörde jag någon säga hårspray förresten?

Nu håller vi discofredag!