fredag 19 januari 2018

Just the Two of Us

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Soul Portrait

Slab Fork West Virginia. Det är ungefär så långt från glitter och glamour man kan komma. En handfull hus vid appalachernas fot. Idag bor där cirka 200 själar. Ingen har gått på collage. Kolgruvan la ner 1983.

Här föds en av musikens stora. En av de där särlingarna som inte riktigt passar in. Det är liksom inte riktigt r&b. Det är inte heller renodlad singer songwriter. Det är en musiker som vägrar låsas in i genre. Det är dessutom alldeles fantastiskt bra.

Bill Withers är en av de stora. Eller låt mig omformulera det. Han har skrivit ett antal låtar som kan räknas till de verkliga klassikerna. Bill själv kan utan problem gå på stadens gator och torg utan att bli igenkänd. Vi pratar låtar som "Ain't No Sunshine" (ja den från filmen Notting Hill).  "Lean On Me" har legat etta på Billboard två gånger med två olika artister (Club Nouveau och Bill). Det har bara skett nio gånger genom historien. Ja och så var det Lovely Day och så dagens Just the Two of Us.

Att det skulle bli musik var inte självklart. Det enda som den unge Bill var säker på var att han inte ville jobba i gruvan som farfar, pappa och bröderna. Som så ofta i USA så är den givna utvägen armén. Eller i Bills fall Flottan. Som artonåring går han in i flottan och blir kvar där i nio år. Han spenderade dock inte sin tid till sjöss utan ägnade sina nio år åt flygplan som tekniker. Han har beskrivit det som en bra tid och ett bekvämt liv. Det fattades aldrig mat. Man fick äta sig mätt tre gånger varje dag. Det är under den här tiden som Bill börjar skriva sina sånger och sin musik.

I see the crystal raindrops fall 
And the beauty of it all 
Is when the sun comes shining through 
To make those rainbows in my mind 
When I think of you sometime 
And I wanna spend some time with you

Mellan 1970 och 1978 släpper han sju album. Sedan händer något. När han ringer skivbolaget så slutar de svara. Han beskriver det själv som att han blev utestängd från studion. Kanske var det för att han inte var tillräckligt "Disco" för de skivbolagsbossar som skulle förvalta Bills karriär. Mellan 1977 och 1985 är han ute i kylan. Under denna tid ägnar han sig åt att gästa och sammarbeta med andra artister. Det var enda sättet att få komma in i en studio. Det är ett av dessa samarbeten som är dagens låt. Det är ett samarbete med en annan favoritartist Grover Washington JR.

Texten är bara så sjukt vacker. Det är en låt som, trots att det kanske är tveksamt om det är disco, ändå måste få rymmas i detta forum. För Bill låter sig inte begränsas till att stoppas in i ett fack och det kan ju betyda att han passar överallt.

Trots att succén är hur stor som helst får han inte spela in ett album i eget namn. 1985 går kontraktet med skivbolaget ut och Bill lämnar musikbranchen. Han såg sig själv aldrig som artist. Han var ju bara en vanlig kille. Han har beskrivit skivindustrin som rena maffian och lever idag ett vanligt liv långt från kändisskap och glamour. Bill saknar inte det livet.

Den 18 april 2015 introducerades Bill Withers i Rock and Roll Hall of Fame av Stewie Wonder. Han lär närmast ha blivit häpen vid beskedet och konstaterade "I don't think I've done bad for a guy from Slab Fork, West Virginia"

Nej det kan man nog hålla med om.

Nu håller vi fredag #Discofredag



fredag 22 december 2017

Disco Santa Santa Claus eller Macho Types Wanted: Must Dance And Have A Moustache


Attribution
 Some rights reserved by JeepersMedia

För att fira att det snart är julafton bjuder vi idag på en riktig juldiscorökare. Village People är knappast något av de mer creddiga discobanden men definitivt ett av de kommersiellt mest framgångsrika.

Village people skapades av  Jacques Morali som hade ett gäng låtar som han hade gjort med tydlig målgrupp i gayvärlden. Ett album spelades in och då låtarna snabbt började klättra på listorna ökade behovet av att kunna uppträda live.

Snabbt satte man ihop en grupp med tydliga roller som skulle leka med stereotyper som homosexuella män klädde ut sig till när man gick ut och klubbade. Man hittade sina kandidater genom att annonsera i en musiktidning. Annonsen i sig är helt underbar

Macho Types Wanted: Must Dance

And Have A Moustache.

Disco Santa är helt enkelt en julifierad medley version av megahitarna Macho Man, YMCA . Helt enkelt fantastiskt bra. På med tomtemössan och dansskorna.
Det är #discoadvent


fredag 15 december 2017

I Want You Back

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Jacob Whittaker
Vi på #Discofredag fortsätter vår utflykt till 1980-talet med ännu en fantastisk låt!

Året var 1988 och tre tjejer i gruppen Bananarama släpper sin fjärde singel från deras fjärde album WOW!
Detta är både höjdpunkten och den definitiva krisen. Siobhan Fahey har bestämt sig för att lämna gruppen. De har hållit ihop sedan det tidiga 1980-talet. Upplevt skapandet av fyra album och resan från punk till välpolerad dansmusik. Det kanske är svårt att höra men rötterna finns i punken. Två av tjejerna (Sara Dallin och Keren Woodward) växte upp i Bristol där de gick i samma flickskola. Den tredje (Siobhan Fahey) mötte de när de studerade modejournalistik i London i slutet av 1970-talet.

Tjejerna rörde sig i punkkretsar och var kända för att dyka upp som spontana körtjejer till band som Iggy Pop, The Jam, Department och The Nipple Erectors.

När vi glider över i 1980-tal så bor tjejerna ovanför en replokal som används av tidigare medlemmar i Sex Pistols. Dessa hjälpte tjejerna med att spela in sin första demo. Malcolm McLaren försökte övertala tjejerna att ta in honom som manager men de nobbade. Ja ni fattar Bananarama ÄR punk!

Demon skickades till Decca och resultatet blev kontrakt. De är framgångsrika från första början och med varje album växer deras popularitet.

När de får en megahit med Venus har de nått högsta ligan och när det fjärde albumet skall spelas in så är det demonproducenterna och hitmakarna Stock, Aitken & Waterman som skriver och producerar. Resultatet är självklart fantastiskt. Men....

The room has suddenly grown cold 
And outside in the street it's raining 
You packed your bags and said goodbye 
You took my heart without explaining

Där någonstans har de också kommit väldigt, väldigt långt från punkrötterna. Det blir för mycket för Siobhan Fahey som vid den här tiden har gått och gift sig med Dave Stewart (ja han i Eurytmics). Man pratar som vanligt om "musical differences" men det är så klart bara en del av sanningen. De andra två hade helt enkelt slutat fråga om Siobhan ville följa med till puben.

Keren och Sara var mycket goda vänner med George Michael och de spenderade mycket tid tillsammans med honom. Som ett resultat av detta bar sig inte bättre än att Keren och Andrew Ridgeley fattade tycke för varandra. De lever fortfarande tillsammans. 

Bananarama är för övrigt enligt Guinness rekordbok den tjejgrupp som har haft flest låtar på hitlistorna genom tiderna.

Dagens låt är en riktig danshöjdare. När det nu lackar mot jul så passar låten ännu bättre än vanligt då den är fullmatad med klockspel som gör att vi så sakteliga kan vänja oss innan vi nästa vecka fullkomligt frossar loss med klockspel och bjällror.

Det är äntligen #Discofredag mina vänner!



fredag 8 december 2017

Brother Louie

Louie at the German language Wikipedia

Det åter igen dags att göra en avstickare till det fantastiskt glittriga 1980-talet. Ja ni vet då vi frossade i rosa och mintgrönt och en kille som med det alltigenom lysande namnet Thomas Anders kunde vara popidol.
Det märkliga är att detta är ett artistnamn (efternamnet är extra väl valt måste jag säga och min bror heter Thomas så det kan vara en hyllning till mig och brossan. Man vet ju aldrig...).
Egentligen heter han Bernd Weidung och det fattar man ju direkt att det aldrig kan funka.

Modern Talking kommer från Tyskland. Ja jag vet att det låter konstigt men på 1980-talet kunde de i Tyskland skapa musik som någon utanför hemlandet faktiskt kunde tänka sig att lyssna på.

Dagens låt är deras största hit Brother Louie. Det finns de som försöker lura i oss att låten handlar om heroin. Men om man gör en djupare analys av Modern Talkings texter så ser man att det helt enkelt handlar om banala texter om kärlek. Kärlek och hjärta helt enkelt.

Nedan finner ni en grafisk manifestation av en statistiskt säkerställd analys av Modern Talkings största hits.



Karriären fullkomligt exploderar när de 1985 får en megahit med "You're My Heart, You're My Soul" vilket de följer upp med låtar som t.ex "Cheri, Cheri Lady". De håller helt enkelt en jämn hög kvalité. Dagens låt kommer ut i januari 1986 och ligger på deras tredje album (DET TREDJE). De har helt enkelt en takt i utgivningen som är hissnande. Kanske (bara kanske) säger det något om kvalitetskraven. De fullkomligt vräker ur sig singlar och album. Med tysk noggrannhet och effektivitet levererar Moder talking.

Stay, cause this boy wants to gamble 
Stay, love is more than he can handle, girl 
Oh, come on stay by me forever, ever 
Why does he go on pretending 
That - his love is never ending fate 
Babe, don't let him steal your love from me

1987 splitras gruppen. Det pratas om "musical differences" men alla vet att anledningen stavas NORA. Thomas Anders gifter sig med Nora 1984 och får då det berömda NORA-halsbandet av henne. Nora blir sedan i snabb takt Thomas Anders personliga manager, makeup artist och fotograf. Likt en modernare variant av Yoko Ono så blir hennes inflytande mer än vad bandet kan mäkta med.
Dieter Bolen skräder inte orden utan menar kort och gott att Nora är en galen kvinna som sabbar Modern Talking.

Det får vara hur det vill med det. Brother Louie är ett stycke musikhistoria som sätter Tyskland på kartan som musiknation. När kavajerna var som kortast var de kungar på varenda dansgolv.
På med leendet. Det är äntligen Discofredag!


fredag 1 december 2017

Stayin' Alive

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Sheba_Also 41,000 photos incl non public


Den 13 december 1977 släpps den kanske mest ikoniska discolåten av dem alla. Stayin' Alive med Bee Gees.
Det tog några veckor för den att klättra ända upp till förstaplatsen på Billboard hot 100. Men första veckan i februari intogs förstaplatsen. För att sedan hålla den platsen under fyra veckor.
Detta är starten för en mycket trevlig period för Bee Gees. De får sex listettor på raken vilket endast the Beatles hade lyckats med tidigare. Detta skulle de och Beatles vara ensamma om fram tills Whitney Houston blåste förbi dem med sju listettor på raken.

Låten är hämtad från soundtracket till filmen Saturday Night Fever och spelas under öppningsscenen där vi får möta Tony Manero spatserande längs en trottoar i Brooklyn.
Med en färgburk i handen och en hållning som enbart kan uppnås i högklackat glider han fram och flirtar med de kvinnor han möter. Kläderna gör som bekant mannen..  Vilken man han är. I byxor av märket Angels flight. Som smiter åt på de rätta ställena.



Materialet är självklart polyester. Han har en kort läderjacka och självklart röda skor med hög klack.

Life goin' nowhere, somebody help me 
Somebody help me, yeah 
Life goin' nowhere, somebody help me, yeah 
I'm stayin' alive

Låten skrevs och spelades in i Frankrike (detta skedde av skattetekniska skäl). Man hade precis förlorat sin trummis som åkt hem eftersom han mamma tragiskt hade dött. Därför började man experimentera med trummaskiner  men blev inte nöjda med soundet. Någon trummis av den kvalité man letade efter lyckades man inte hitta i Frankrike. Vad göra? Man letade upp ett trumbeat från demoinspelningarna. Hittade en takt som svängde Tog fram saxen och tejpade ihop så att man fick en loop. Häpp så var trummorna fixade.

Man hittade på en låtsastrummis som skrevs in som trummis på låten. Den trummisen blev mycket eftersökt. Man hade aldrig hört maken till taktfast trummis tidigare.

John Travolta fick sitt stora genombrott i och med Saturday night fever. Men han har sällskap av både sin syster och sin mamma i filmen. Syrran säljer två pizza slices till honom i början av filmen och mamma är tanten som väntar på den där färgburken han har i handen.
Systerns filmkarriär har dock inte riktigt nått samma höjder som brossans. Men Ann Travolta har återkommande varit med i TV-serien General Hospital som startade redan 1963 och fortfarande rullar. Snart är de uppe i 14000 avsnitt! Bara en sån sak.
Mamma (som Tony lurade på den där färgburken) fick uppenbarligen nog av filmbranschen då hon aldrig har återvänt till vita duken.

På med de högklackade och åla in i polyestern så håller vi fredag!
#Discofredag







fredag 24 november 2017

I Don't Want To Be A Freak

https://en.wikipedia.org/wiki/File:Solarlogo.jpg


Solar records mina damer och herrar!
Jag vet inte varför men jag har alltid tyckt att Solar har den snyggaste loggan i hela musikindustrin. Kanske är det regnbågen eller så är det sci-fi estetiken med klar känsla av 1950-tal som gör det.
Nu grundas inte Solar förren 1977 men snyggt är det.

Discon var ganska östkust-orienterad. Det var Philly och New York som var de stora discometropolerna. Men när det gällde den kanske tyngsta kanalen för att nå ut med sin musik till folk så var det Californien som gällde. Där huserade kungen av discoTV. Don Cornelius. Mannen, myten, legenden.

Don föddes i Chicago och det var där som showen började sändas på den lokala TV-stationen WCIU-TV. Soultrain föddes ur en önskan om att sprida svart musik. Något som inte tidigare hade gjorts i TV. Målgruppen var det svarta amerika men soultrain blev snart populärt hos breda grupper. Musiken var så bra att när den äntligen fick en plattform så gick den inte att stoppa. Det är kanske svårt att ens greppa idag men i ett segregerat USA fanns det svarta och vita radiokanaler. De stora kanalerna spelade inte svart musik. Punkt slut. Don Cornelius började förändra detta. Men det kan vara värt att notera att det inte är förrän Michael Jackson blir så stor att han inte längre går att ignorera som han bryter rasvallen på MTV på 1980-talet.

I don't wanna be a freak 
But I can't help myself 
I don't wanna be a freak 
But I can't help myself 
I don't wanna be a freak 
But I can't help myself 
I don't wanna be a freak 
But I can't help myself

Soultrain var något helt nytt. Det var ett TV-program för det svarta USA. Det gav en plattform för att fortsätta det arbete som medborgarrättsrörelsen startat på 1960-talet. Man lyfte till exempel fram kampanjer som "black is beautiful". För det vita USA var soultrain för mängder av människor det första mötet med den svarta musiken.

Ur TV-programmet föddes skivbolaget Soultrain records som 1977 ombildas till Solar som är en akronym för Sound of Los Angeles Records. Ansvariga för det sound som kom att förknippas med bolaget var producenter och låtskrivare som Kenneth "Babyface" Edmonds, Antonio "L.A." Reid, Jimmy Jam & Terry Lewis. Producenter som kommer att bli mycket tunga namn under 1980-talet. Då arbetar de med Michael Jackson, Janet Jackson, Prince och Madonna och alla andra superstjärnor.
Men det börjar med disco så klart.

Solar var ett starkt kollektiv och grupper och artister gästade och stöttade varandra.

Dagens låt med Dynasty är ett utmärkt exempel. Svängigt till tusen. Lyssnar man noga så kan man faktiskt ana det musikaliska embryot som kommer att lägga ljudmattan till kommande storheter som NWA, Snoop Dog och Dr Dre.

Det är rak och rättfram west coast disco. Ett riktigt stort plus för övermått av percussion. We need moooore cowbell!!!

Glad discofredag på er! Nu dansar vi!


fredag 17 november 2017

Found a cure


AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Live at J&R

Det finns ju de där slitvargarna som arbetar precis bakom de där glittrande stjärnorna. De där som skriver texterna. De som skriver musiken. Som rattar mixerborden och skapar de där förutsättningarna som gör att superstjärnor som Diana Ross, Marvin Gaye, Luther Vandross eller Stevie Wonder kan blomma ut och bli just superstjärnor.
Dagens inlägg handlar om just två av dessa slitvargar som oftast liksom rör sig lite i bakgrunden bakom våra superstjärnor.

De möttes första gången 1964 i White Rock Baptist Church i Harlem New York.  Nickolas Ashford hade när de träffades levt som hemlös i New York i sju månader. De började skapa musik ihop (Gospel) och bara två år senare får de sin första hit. Eller rättare sagt Ray Charles (precis utsläppt från rehab) får en hit med en låt som de har skapat. Den heter "Let's Go Get Stoned"....

De rekryteras av Motown där de arbetar med Marvin Gaye och skriver och producerar fantastisk musik som den allt igenom underbara "Ain't No Mountain High Enough" och en hel massa andra låtar som kan räknas till det bästa som någonsin skrivits. Jag menar om man skrivit Chaka Khan's "I'm Every Woman" så är det inte kattskit.

Found a cure, oh, try it 
It's by far better than 
Any kind of medicine 
'Cause it'll take 
Away the tears 
And that ain't all you get 
Whatever it is 
Love will fix it

De fick sin största hit som artister i eget namn med sin Solid 1985. Men bland artister och musiker var de självklart redan djupt respekterade och uppburna.

De gifte sig 1974 och fortsatte genom livet att både arbeta tillsammans och leva tillsammans. Ett samarbete som kom att hålla i 50 år. Nick lämnade jordelivet 2011. 

Dagens låt är en riktig höjdare. Pianots bastoner ger låten ett mycket speciellt driv som gör att benen bara vill börja dansa. Det om något måste väl bara vara den bästa medicinen. Den bästa boten.
Trevlig fredag på er! Love will fix it!



fredag 10 november 2017

Wake up Everybody

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Soul Portrait

Kan man använda något så ytligt som disco för att förändra världen?

Du kanske trodde att det bara handlade om glittriga kläder och dans. Om verklighetsflykt. Men se där har du trott alldeles fel.

Kanske var det platsen som gjorde det. Philadelfia är platsen där man undertecknar "declaration of independence". Det var USA:s första huvudstad. Kanske är det något i jordmånen som skapar ett engagemang för samhället. Kenneth Gamble & Leon Huff grundar 1971 sitt skivbolag Philadelphia International Records. Bolaget ligger inte bara bakom många av de största hitsen under hela 1970-talet. De har något extra. De har ett engagemang i sociala frågor sprunget ur medborgarrättsrörelsen. Det är äkta (för att använda ett något slitet ord).

Dagens låt är just en sådan låt.

Sångaren är den alltigenom asläckra Teddy Pendergrass. Detta var hans sista album som medlem i gruppen Harold Melvin and the bluenotes. Han var allt för stor för att rymmas i ett band. Han hotade helt enkelt att överglänsa resten av bandet. Framför allt Harold då så klart, som ändå gett gruppen dess namn.

There is so much hatred war an' poverty 
Wake up all the teachers time to teach a new way 
Maybe then they'll listen to whatcha have to say 
'Cause they're the ones who's coming up and the world is in their hands 
When you teach the children teach em the very best you can

Albumet där låten finns med är kommer ut 1975 och heter självklart "Wake up Everybody".

Teddy Pendergrass var 1975 det absolut snyggaste som fanns. Han gled runt i en elfenbensfärgad kostym med matchande Rolls Royce. När han som soloartist bjöd in till "ladies only" konserter vankade oroliga pojkvänner utanför och Teddy fick ha poliseskort där ifrån.
När 1970-talet glider över i 80-tal är Teddy dessvärre med om en allvarlig olycka. Hans Rolls-Royce Silver Spirit sladdar av vägen och kraschar. Teddy blir förlamad från midjan och neråt. Han fortsatte att skapa musik men återvände inte till scenen förrän 13 juli 1985 då han medverkade vid Live Aid. Han uppträdde tillsammans med Ashford and Simpson. Märkbart rörd över den kärlek som möter honom. De sjunger en Diana Ross klassiker som heter "Reach Out and Touch (Somebody's Hand)"
Teddy lämnar detta jordelivet i januari 2010.



fredag 3 november 2017

Lady Marmelade

By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=4587594

1970-talet var allt en märklig tid. På många sätt en tid av befrielse. Det började så klart redan på sextiotalet men på 70-talet så liksom bara exploderar det. Det är en tid av "black pride", blaxploitationfilmer som SuperflyShaft och Cleopatra Jones. Det är även en tid när porren flyttar fram sina positioner. Frihet skulle ju gälla på alla plan.

Dagens låt skulle aldrig ha kunnat spelas på radion på 1950-talet. Men 1974 så går det hur bra som helst. Ja det brakar iväg hela vägen upp till förstaplatsen på Billboardlistan. Detta trots (eller kanske tack vare) att den handlar om en prostituerad och hennes kund.

Det är i denna tid av liberalisering som discon kan blomma ut. Oj vad det blommar!

Itchi Gitchi Ya Ya Da Da
Itchi Gitchi Ya Ya here
Mocha-choca-lata Ya Ya
Creole Lady Marmalade

Pattie LaBelle hävdar fortfarande att hon inte förstod vad hon sjöng om när låten spelades in. Kanske är det sant. Fast även om de franska delarna kan vara ganska obegripliga om man inte kan franska (detta var ju innan google translate) så framgår det ju ganska tydligt av de delar som är på engelska vad det handlar om.

En bra låt är det i alla fall.

Gruppen LaBelle hette egentligen från början The Ordettes när de startade 1958(!). Efter några år så var de på audition på Blue Note records. Patsy Holst som var gruppens främsta sångerska föll inte den ansvarige på skivbolaget i smaken. Hon var inte snygg nog. Men när hon började sjunga så fick de äta upp det. De fick skivkontrakt men bara på villkor att guppen bytte namn till The Bluebelles och att Patsy bytte namn till Patti LaBelle. De spelade Doo Wop och turnerade flitigt.

1970 flyttar de verksamheten till England och spelar där under ett års tid. När de kommer tillbaka till USA har de bytt namn till det kortare LaBelle och de har bytt både sångstil och garderob.
De hade vanliga kläder, afrikanska smycken och de sjöng nu om rasism, sexism och politik.
Deras publik fattade ingenting och svek.

1974 byter de stil igen. Nu sjunger de om sex, rymden och politik. Kläderna är helt galna. Nu är det rymdinspirerat och extra allt. Att en tjejgrupp sjöng om sex var mycket uppseendeväckande. Succén var omedelbar.

Fattas bara!

Nu vrider vi upp volymen och förflyttar oss till ett svettigt New Orleans. Den skumma delen. Glad #Discofredag på er!


fredag 27 oktober 2017

Listen To The Music

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by meolog


Denna vecka har en katt smugit sig in bland hermelinerna. Men vissa låtar står liksom över genrer. De vägrar att låsas in i det fack där de skapas. Dagens låt är en sådan.

Doobie Brothers är en rockgrupp om man frågar dem själva. Från början är soundet ganska inspirerat av country men under 1970-talet blir de mera polerade vad tiden lider. De inspireras av jazz och soul och plötsligt så låter det så där galet bra. Det tidiga Doobie Brothers är mycket läderjackor och motorcyklar. Det är coola killar helt enkelt. Men om man till detta adderar 1970-talets mode  så inser man ju direkt att det kommer att gå åt helvete med coolheten. Jag menar titta på sångarens blus (ja blus) eller om det är en sådan där jacka som mariachibanden har på sig. Så kallade charrokläder. Går det att klä sig i sådana kläder och samtidigt försöka hävda någon som helst machostil? Nix!

Nu kompenseras detta i och för sig av dålig hy och grymma polisonger. Nåväl...

Texten är ju ganska så hippieinspirerad och svårgripbar. Tanken bakom den var att världens ledare borde samlas på någon kulle. Röka på tillsammans och lyssna på musik. Allt för att göra världen bättre.

Like a lazy flowing river 
Surrounding castles in the sky 
And the crowd is growing bigger 
Listening for the happy sounds 
And I got to let them fly

Låten är en riktigt skön sak. Det är två (edit) tre gitarrer. En bas. Två trummisar (what?) och i albumversionen även piano och banjo. Men det kanske fräckaste med den här låten är att efter 2 minuter och 10 sekunder (eller efter 2.20 om du lyssnar på Spotify) så händer något mycket spännande. De slänger på en så kallad flanger effekt. Det är helt enkelt så att man kör ljudet dubbelt och låter den ena ljudströmmen komma bara lite efter. Det resulterar i en mycket spännande effekt där ljudet "fasar". Detta är en riktigt cool sak som jag själv använt som DJ hemma på kammaren. Man råkar ibland ha samma låt på två skivor och låter den ena sacka lite (man bromsar den bara försiktigt) så händer det plötsligt märkliga saker med ljudet. Jag tyckte det var makalöst fräckt. Idag kickar man väl bara igång något filter i sin app kan jag tänka.

Dagens låt var deras stora genombrott. Året var 1972 och ja det är det året som Gudfadern har premiär. Kurt Waldheim blir FN:s generalsekreterare och SJ skrotar sitt sista ånglok. Ja och så var det visst OS i München också.

Så på med dina addidas München så dansar vi! Det är äntligen fredag.