fredag 17 november 2017

Found a cure


AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Live at J&R

Det finns ju de där slitvargarna som arbetar precis bakom de där glittrande stjärnorna. De där som skriver texterna. De som skriver musiken. Som rattar mixerborden och skapar de där förutsättningarna som gör att superstjärnor som Diana Ross, Marvin Gaye, Luther Vandross eller Stevie Wonder kan blomma ut och bli just superstjärnor.
Dagens inlägg handlar om just två av dessa slitvargar som oftast liksom rör sig lite i bakgrunden bakom våra superstjärnor.

De möttes första gången 1964 i White Rock Baptist Church i Harlem New York.  Nickolas Ashford hade när de träffades levt som hemlös i New York i sju månader. De började skapa musik ihop (Gospel) och bara två år senare får de sin första hit. Eller rättare sagt Ray Charles (precis utsläppt från rehab) får en hit med en låt som de har skapat. Den heter "Let's Go Get Stoned"....

De rekryteras av Motown där de arbetar med Marvin Gaye och skriver och producerar fantastisk musik som den allt igenom underbara "Ain't No Mountain High Enough" och en hel massa andra låtar som kan räknas till det bästa som någonsin skrivits. Jag menar om man skrivit Chaka Khan's "I'm Every Woman" så är det inte kattskit.

Found a cure, oh, try it 
It's by far better than 
Any kind of medicine 
'Cause it'll take 
Away the tears 
And that ain't all you get 
Whatever it is 
Love will fix it

De fick sin största hit som artister i eget namn med sin Solid 1985. Men bland artister och musiker var de självklart redan djupt respekterade och uppburna.

De gifte sig 1974 och fortsatte genom livet att både arbeta tillsammans och leva tillsammans. Ett samarbete som kom att hålla i 50 år. Nick lämnade jordelivet 2011. 

Dagens låt är en riktig höjdare. Pianots bastoner ger låten ett mycket speciellt driv som gör att benen bara vill börja dansa. Det om något måste väl bara vara den bästa medicinen. Den bästa boten.
Trevlig fredag på er! Love will fix it!



fredag 10 november 2017

Wake up Everybody

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Soul Portrait

Kan man använda något så ytligt som disco för att förändra världen?

Du kanske trodde att det bara handlade om glittriga kläder och dans. Om verklighetsflykt. Men se där har du trott alldeles fel.

Kanske var det platsen som gjorde det. Philadelfia är platsen där man undertecknar "declaration of independence". Det var USA:s första huvudstad. Kanske är det något i jordmånen som skapar ett engagemang för samhället. Kenneth Gamble & Leon Huff grundar 1971 sitt skivbolag Philadelphia International Records. Bolaget ligger inte bara bakom många av de största hitsen under hela 1970-talet. De har något extra. De har ett engagemang i sociala frågor sprunget ur medborgarrättsrörelsen. Det är äkta (för att använda ett något slitet ord).

Dagens låt är just en sådan låt.

Sångaren är den alltigenom asläckra Teddy Pendergrass. Detta var hans sista album som medlem i gruppen Harold Melvin and the bluenotes. Han var allt för stor för att rymmas i ett band. Han hotade helt enkelt att överglänsa resten av bandet. Framför allt Harold då så klart, som ändå gett gruppen dess namn.

There is so much hatred war an' poverty 
Wake up all the teachers time to teach a new way 
Maybe then they'll listen to whatcha have to say 
'Cause they're the ones who's coming up and the world is in their hands 
When you teach the children teach em the very best you can

Albumet där låten finns med är kommer ut 1975 och heter självklart "Wake up Everybody".

Teddy Pendergrass var 1975 det absolut snyggaste som fanns. Han gled runt i en elfenbensfärgad kostym med matchande Rolls Royce. När han som soloartist bjöd in till "ladies only" konserter vankade oroliga pojkvänner utanför och Teddy fick ha poliseskort där ifrån.
När 1970-talet glider över i 80-tal är Teddy dessvärre med om en allvarlig olycka. Hans Rolls-Royce Silver Spirit sladdar av vägen och kraschar. Teddy blir förlamad från midjan och neråt. Han fortsatte att skapa musik men återvände inte till scenen förrän 13 juli 1985 då han medverkade vid Live Aid. Han uppträdde tillsammans med Ashford and Simpson. Märkbart rörd över den kärlek som möter honom. De sjunger en Diana Ross klassiker som heter "Reach Out and Touch (Somebody's Hand)"
Teddy lämnar detta jordelivet i januari 2010.



fredag 3 november 2017

Lady Marmelade

By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=4587594

1970-talet var allt en märklig tid. På många sätt en tid av befrielse. Det började så klart redan på sextiotalet men på 70-talet så liksom bara exploderar det. Det är en tid av "black pride", blaxploitationfilmer som SuperflyShaft och Cleopatra Jones. Det är även en tid när porren flyttar fram sina positioner. Frihet skulle ju gälla på alla plan.

Dagens låt skulle aldrig ha kunnat spelas på radion på 1950-talet. Men 1974 så går det hur bra som helst. Ja det brakar iväg hela vägen upp till förstaplatsen på Billboardlistan. Detta trots (eller kanske tack vare) att den handlar om en prostituerad och hennes kund.

Det är i denna tid av liberalisering som discon kan blomma ut. Oj vad det blommar!

Itchi Gitchi Ya Ya Da Da
Itchi Gitchi Ya Ya here
Mocha-choca-lata Ya Ya
Creole Lady Marmalade

Pattie LaBelle hävdar fortfarande att hon inte förstod vad hon sjöng om när låten spelades in. Kanske är det sant. Fast även om de franska delarna kan vara ganska obegripliga om man inte kan franska (detta var ju innan google translate) så framgår det ju ganska tydligt av de delar som är på engelska vad det handlar om.

En bra låt är det i alla fall.

Gruppen LaBelle hette egentligen från början The Ordettes när de startade 1958(!). Efter några år så var de på audition på Blue Note records. Patsy Holst som var gruppens främsta sångerska föll inte den ansvarige på skivbolaget i smaken. Hon var inte snygg nog. Men när hon började sjunga så fick de äta upp det. De fick skivkontrakt men bara på villkor att guppen bytte namn till The Bluebelles och att Patsy bytte namn till Patti LaBelle. De spelade Doo Wop och turnerade flitigt.

1970 flyttar de verksamheten till England och spelar där under ett års tid. När de kommer tillbaka till USA har de bytt namn till det kortare LaBelle och de har bytt både sångstil och garderob.
De hade vanliga kläder, afrikanska smycken och de sjöng nu om rasism, sexism och politik.
Deras publik fattade ingenting och svek.

1974 byter de stil igen. Nu sjunger de om sex, rymden och politik. Kläderna är helt galna. Nu är det rymdinspirerat och extra allt. Att en tjejgrupp sjöng om sex var mycket uppseendeväckande. Succén var omedelbar.

Fattas bara!

Nu vrider vi upp volymen och förflyttar oss till ett svettigt New Orleans. Den skumma delen. Glad #Discofredag på er!


fredag 27 oktober 2017

Listen To The Music

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by meolog


Denna vecka har en katt smugit sig in bland hermelinerna. Men vissa låtar står liksom över genrer. De vägrar att låsas in i det fack där de skapas. Dagens låt är en sådan.

Doobie Brothers är en rockgrupp om man frågar dem själva. Från början är soundet ganska inspirerat av country men under 1970-talet blir de mera polerade vad tiden lider. De inspireras av jazz och soul och plötsligt så låter det så där galet bra. Det tidiga Doobie Brothers är mycket läderjackor och motorcyklar. Det är coola killar helt enkelt. Men om man till detta adderar 1970-talets mode  så inser man ju direkt att det kommer att gå åt helvete med coolheten. Jag menar titta på sångarens blus (ja blus) eller om det är en sådan där jacka som mariachibanden har på sig. Så kallade charrokläder. Går det att klä sig i sådana kläder och samtidigt försöka hävda någon som helst machostil? Nix!

Nu kompenseras detta i och för sig av dålig hy och grymma polisonger. Nåväl...

Texten är ju ganska så hippieinspirerad och svårgripbar. Tanken bakom den var att världens ledare borde samlas på någon kulle. Röka på tillsammans och lyssna på musik. Allt för att göra världen bättre.

Like a lazy flowing river 
Surrounding castles in the sky 
And the crowd is growing bigger 
Listening for the happy sounds 
And I got to let them fly

Låten är en riktigt skön sak. Det är två (edit) tre gitarrer. En bas. Två trummisar (what?) och i albumversionen även piano och banjo. Men det kanske fräckaste med den här låten är att efter 2 minuter och 10 sekunder (eller efter 2.20 om du lyssnar på Spotify) så händer något mycket spännande. De slänger på en så kallad flanger effekt. Det är helt enkelt så att man kör ljudet dubbelt och låter den ena ljudströmmen komma bara lite efter. Det resulterar i en mycket spännande effekt där ljudet "fasar". Detta är en riktigt cool sak som jag själv använt som DJ hemma på kammaren. Man råkar ibland ha samma låt på två skivor och låter den ena sacka lite (man bromsar den bara försiktigt) så händer det plötsligt märkliga saker med ljudet. Jag tyckte det var makalöst fräckt. Idag kickar man väl bara igång något filter i sin app kan jag tänka.

Dagens låt var deras stora genombrott. Året var 1972 och ja det är det året som Gudfadern har premiär. Kurt Waldheim blir FN:s generalsekreterare och SJ skrotar sitt sista ånglok. Ja och så var det visst OS i München också.

Så på med dina addidas München så dansar vi! Det är äntligen fredag.


fredag 20 oktober 2017

Respectable

AttributionShare Alike Some rights reserved by badgreeb RECORDS - art -photos


Mel & Kim är 80-talets dansgolv personifierat. Det är ljudet av min ungdom. Lukten är parfymen Date och tuggummit Jenka. Det är glatt och pastellfärgat och ganska härligt naivt.

Mel & Kim spelade in några demos och skickade ut till skivbolagen. Supreme records signade dem. Supreme var ett nystartat bolag och bestod egentligen bara av Nick East, ett skrivbord och massor av ambitioner.

Nick skakade fram producenterna Stock, Aitken & Waterman och en första singel spelas in. Låten de jobbade fram hette System men de blev inte riktigt nöjda med den och istället fick den bli B-sida till första singeln som istället fick bli Showing Out (Get Fresh at the Weekend).

Det var ett klokt val skulle det visa sig. Etta i Tyskland. Etta i Holland. Etta i Belgien och trea i England.

Take or leave us, only please believe us 
We are never gonna be respectable (respectable) 
Like us, hate us, but you'll never change us 
We are never going to be respectable 
(respectable, respectable, respectable, respectable)

Andra singel är dagens låt. Respectable. Nu är de etta överallt. De är ett fenomen. På kuppen blir producentteamet Stock, Aitken & Waterman världens hetaste och inleder en karriär som endast kan matchas av Max Martin. De dominerar musiken under resten av 80-talet och en bit in på 90-talet med Rick Astley, Kylie Minouge, Jason Donovan, Donna Summer, Bananarama och en massa andra artister.

En låt producerad av Stock, Aitken & Waterman är ganska lätt att känna igen. Framförallt är ett kännetecken att de låter baskaggen gå på ettan, tvåan, trean och fyran. Ett helt nytt sound helt enkelt. Det blir en stabil och lättdansad bas för glad bruksmusik för dansgolvet.

Mel & Kim kunde tyvärr inte fullfölja sin karriär då Mel drabbades av cancer och avled alldeles för tidigt bara 23 år gammal.

De brann snabbt. De lyste klart och sedan försvann de. Men de gjorde ett intryck med en kraft som få artister lyckas med, Det förtjänar de all respekt för.

Nu håller vi fredag. Discofredag!


fredag 13 oktober 2017

On the Radio

Attribution Some rights reserved by theslowlane

När Billboard listar de 35 bästa discolåtarna genom tiderna så ligger Donna Summer på förstaplatsen. Ja hon ligger på andraplatsen också och tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde.
Antingen så beror detta på en konspiration eller på gammal vanlig hederlig besatthet. I Donna Summers fall så är det säkert det senare.

Dagens låt är en pärla som skapats av Giorgio Moroder och Donna Summer och var från början filmmusik. Filmen som hette Foxes är idag sorgligt bortglömd trots att Jodie Foster spelar huvudrollen.

Someone found a letter you wrote me 
On the radio 
And they told the world just how you felt 
It must have fallen out of a hole 
In your old brown overcoat 
They never said your name 
But I knew just who they meant 
I was so surprised and shocked 
And I wondered, too 
If by chance you heard it for yourself 
I never told a soul 
Just how I've been feeling about you 
But they said it really loud 
They said it on the air 
On the radio  
Att Donna och Giorgio fullständigt ändrade dansmusiken i en mera elektrisk riktning är ett oomtvistat faktum. De var först med att ta den tunga elektroniska musiken till toppen av listorna. Man kan nog till och med säga att om det inte vore för I Feel Love så skulle vi inte ha sett röken av varken Swedish House Mafia eller Avicii.

De var först och kanske även störst.

On the radio är trots allt en ganska normal låt. Det börjar lugnt och smäktande för att plötsligt dra iväg i dubbla tempot. Instrumenteringen är ganska sparsam. Det är trummor. Stråkar. Blås. Men om man lyssnar riktigt noga så kan man höra den där synthbasslingan som skvallrar om att här har det varit en Giorgio Moroder i farten. Faktum är att det är den som ger låten den där unika stämningen. Ja och så är det ju självklart Donna Summer. Det finns självklart en anledning till att skivor som det står hennes namn på har sålts mer än 140 millioner gånger.

Det är musik man blir glad av (Bad girls). Ibland är det musik man blir stark av (No more tears). Ibland är det bara så vackert så att man vill gråta (Mac Arthur Park).

Idag vrider vi upp volymen och dansar till radion.

Det är äntligen fredag. Det är Discofredag!


fredag 6 oktober 2017

Best of my love

Attribution Some rights reserved by RogerGoun


The Emotions är inget jättekänt band men deras musik är desto mera känd. Dagens låt är deras kanske mest spelade i eget namn. Men de har även en hit som är en av de största i musikhistorien. Men efter som de spelade in den tillsammans med sina mera kända kusiner så är det ingen som minns att de var med på låten. Så kan det gå. Låten i fråga är självklart den fantastiska Boogie Wonderland med Earth, Wind & Fire and the Emotions. Men det där sista verkar det närmast råda en tyst överenskommelse om att vi skall glömma.
Nåja de lever säkert gott än idag på royalties från den låten.

Gruppen består av tre skönsjungande systrar. Wanda Hutchinson, Sheila Hutchinson och Jeanette Hutchinson. Plattan producerades av kusinen Maurice White som råkar vara sångare i det ganska framgångsrika bandet Earth, Wind & Fire. Dagens låt låg faktiskt etta på Billboard i hela fem veckor (men inte i ett sträck) 1977. Det är inte illa och prisades med en grammy award för "Best R&B Performance By A Duo Or Group With Vocal" (jo de har en hel massa kategorier).

Flowing in and out of changes 
The kind that come around each day 
My life has a better meaning 
Love has kissed me in a beautiful way

Att de samplats av en del artister känns ju rätt så självklart. Snyggaste stölden står nog Mariah Carey för. Hon snor från dagenslåt till sin megahit som hon döper till Emotions. Det kan ju inte ses som något annat än en hyllning. Fast eftersom hon inte frågade först eller betalade så slutade det med besök i domstolen.

Nåja nu håller vi fredag!


fredag 29 september 2017

Dschinghis Khan

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Foxtongue

Riktigt när Чингис Хаан (Djingis Khan) först såg dagen ljus är något höljt i dunkel.
Men att det är runt år 1162 tror man.
Enligt en samtida kinesisk krönikör hade han "en ofantlig kroppsstorlek, bred panna och långt skägg". Ungefär som en Helmut Kohl fast med skägg alltså. Redan där kan vi alltså fastslå en koppling mellan den gamla mongoliske härskaren och Tyskland. Det finns säkert fler.

Dagens låt är en riktig schlagerklassiker. Mannen bakom detta örhänge är den legendariske Ralph Siegel. Han är närmast en legend i Melodifestivalsammanhang. Till dags dato har han haft med 25 låtar i finalen. En gång har han till och med vunnit hela rasket med "Ein bißchen Frieden".

Hu, ha, 
Dsching, Dsching, Dschingis Khan 
He Reiter, ho Reiter, he Reiter, immer weiter 
Dsching, Dsching, Dschingis Khan 
Auf Brüder 
Sauft Brüder 
Rauft Brüder 
Immer wieder

Han har dock ett lite skamfilat rykte då han 1992 blev diskad för att ha ställt upp i den schweiziska melodifestivalen med låten Soleil, soleil som man ansåg var en direkt ripoff på Middle of the roads gamla slagdänga Soley, soley.

Gruppen Dschinghis Khan (som för övrigt heter samma sak som sången) tävlade för Västtyskland 1979 och lyckades att knipa fjärdeplatsen. Intressant att notera är att gruppens medlemmar var en salig blandning av tyskar (2), ungrare (2), en holländare och en sydafrikan.

Men kanske mest intressant för oss nordbor är att Vikingarna med Christer Sjögren har spelat in den absolut bästa versionen av den här låten. Men man kan sätta stora frågetecken inför deras analys av de drivkrafter som låg bakom den mongoliska expansionen dock.

 Och varje tjej han kände förr fick följa med till hans tält
Att ingen av dem kände för att säga nej var väll snällt
Så fick han också ungar i överflöd
Och därför fick han också strida var dag till sin död
För barnaskaran krävde mera rum..."

Men strunt i det. Idag är det fredag och vi njuter av det bästa som Tyskland har att erbjuda förutom Boney M och Milli Vanilli.

Glad #discofredag på er!



fredag 22 september 2017

Tragedy

AttributionShare Alike Some rights reserved by Johnath


Året då Walkman föds. Året då man på en baseballmatch i Chicago eldar upp 10 000 discoskivor under vad man kallar Disco Demolition night. Året då svenskarna går och gnolar på Oh Susie med Secret Service (de var skitstora i Afrika och Sovjetunionen). Året då varusortimentet Blåvitt lanseras i konsumaffärerna. Året då Ingmar Stenmark vinner världscupen i storslalom för tionde gången. Året då två killar uppfinner spelet Trivial Pursuite hemma vid köksbordet i Montréal. Året då världens genom tiderna beigeaste  bil lanseras. Vauxhall Astra!

Ja det är det fantastiska året 1979 vi pratar om. Året då GB lanserade glassarna Jukebox och Skate. Glassen Jukebox lanserades med en massiv reklamkampanj som bland annat bestod av ett kassetband med disco hits.  Självklart covers av tveksam karaktär. Mellansnacket sköttes av en av de hetaste killarna man kunde hitta 1979. Artur Ringart!!!


Tragedy 
When the feeling's gone and you can't go on 
It's tragedy 
When the morning cries and you don't know why 
It's hard to bear 
With no-one to love you you're Goin' nowhere 
Tragedy

En av de låtar som inte var med på bandet är dagens fantastiska megahit. Tragedy av Bee Gees. Låten är inte heller med i filmen Saturday night fever. Men den känns som den borde ha varit det. Den är helt i klass med låtarna i filmen.

Att låten var Bee Gees femte singel på raken som hittade enda upp till förstaplatsen på Billboard hot 100 gjorde att de när de sedan fick upp sin sjätte singel (den hette visst Love you inside out men den är det ingen som minns) på förstaplatsen kunde konstatera att de var precis lika bra som Beatles på att fixa singelettor. De fick dela på rekordet enda tills Whitney Houston sopade banan med gubbväldet och klippte till med sin sjunde raka.

Det är verkligen ingen tragedi att konstatera att det äntligen har blivit fredag igen. På danseskorna så kör vi!


fredag 15 september 2017

Release me

AttributionNoncommercial Some rights reserved by Thomas Hawk

Gästbloggare Maja Gustafsson

Äntligen #Discofredag och gästblogg. Fram med danseskorna.

Jag veeet, kanske inte klassisk disco men innehåller allt en klassisk discodänga bör göra. Den platsar, jag lovar.
Denna moderna discopop hit är en av de mest dansanta “kan- inte-sitta-still” låtar jag vet.
Klassiskt tema i texten som inte är helt onyanserad och tar plats där den ska.

I don't know why I want you so 
'Cause I don't need the heart break 
I don't know what addictive hold 
You have on me I can't shake 
No, I'm not in control So let me go


Agnes, namne med “Agnes Cecilia” av Maria Gripe som också skrev Tordyveln flyger i skymningen. Den sistnämnda skrämde mig, som sommarföljetong på radio 1976, så att jag inte vågade spola på toaletten på flera veckor. Då hörde man ju den där viskande hemska rösten.
För övrigt var 1976 ett lysande musikår för disco, och dessutom skottår liksom 2008 då “Release me” släpptes. Något trögstartad på listorna men 2009 tog det fart igen och efter en internationell release sålde den nästan 1000 000 exemplar. Toppplacerad på en av de mindre Billboardlistorna dessutom.

“Release me” är en alltigenom fantastisk sak. Gunget, harmonier, discobeats, stråkar och Agnes fantastiska souliga, honungsraspiga röst.
Av usprungsvideon blir man dessutom på så väldigt bra humör. Inför releasen i USA ansågs Agnes se för gammal ut i första videon så en ny fick göras. Tyvärr inte samma energi som den första.

Upp och hoppa det är #Discofredag.