fredag 15 september 2017

Release me

AttributionNoncommercial Some rights reserved by Thomas Hawk

Gästbloggare Maja Gustafsson

Äntligen #Discofredag och gästblogg. Fram med danseskorna.

Jag veeet, kanske inte klassisk disco men innehåller allt en klassisk discodänga bör göra. Den platsar, jag lovar.
Denna moderna discopop hit är en av de mest dansanta “kan- inte-sitta-still” låtar jag vet.
Klassiskt tema i texten som inte är helt onyanserad och tar plats där den ska.

I don't know why I want you so 
'Cause I don't need the heart break 
I don't know what addictive hold 
You have on me I can't shake 
No, I'm not in control So let me go


Agnes, namne med “Agnes Cecilia” av Maria Gripe som också skrev Tordyveln flyger i skymningen. Den sistnämnda skrämde mig, som sommarföljetong på radio 1976, så att jag inte vågade spola på toaletten på flera veckor. Då hörde man ju den där viskande hemska rösten.
För övrigt var 1976 ett lysande musikår för disco, och dessutom skottår liksom 2008 då “Release me” släpptes. Något trögstartad på listorna men 2009 tog det fart igen och efter en internationell release sålde den nästan 1000 000 exemplar. Toppplacerad på en av de mindre Billboardlistorna dessutom.

“Release me” är en alltigenom fantastisk sak. Gunget, harmonier, discobeats, stråkar och Agnes fantastiska souliga, honungsraspiga röst.
Av usprungsvideon blir man dessutom på så väldigt bra humör. Inför releasen i USA ansågs Agnes se för gammal ut i första videon så en ny fick göras. Tyvärr inte samma energi som den första.

Upp och hoppa det är #Discofredag.

fredag 8 september 2017

The Crown

By Dennis Jarvis from Halifax, Canada [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

Imhotep var ett egyptiskt universalgeni som levde och verkade under tiden Djoser var Farao (2667–2648 f.Kr.). Han var inte bara överstepräst i solguden Ras tempel han var även faraos vesir.

Imhotep är den första kända arkitekten och mannen bakom de första pyramiderna. Han var även läkare och även där är han historiens första kända till namnet.

Vi snackar alltså här om en av de stora i historien.

Det är alltså ingen slump att Gary Byrd har valt det som sitt namn.

Imhotep Gary Byrd är även han ett universalgeni (eller önskar att han var). Han är en välkänd radioprofil som surfat radiovågorna sedan 1960-talet. Men han har även agerat producent, DJ, poet, aktivist, låtskrivare, rappare och skribent.

Idag har vi hans musikaliska insatser för ögonen. Hans kanske viktigaste bidrag är som textförfattare till två låtar på Stevie Wonders klassiska album "Songs in the key of life". De två låtar han skrivit text till är “Village Ghetto Land” och “Black Man”.

Men som artist i eget namn är det dagens låt som är den största. En låt som vid första lyssningen kan verka vara en dussin-rap. Men vid en närmare lyssning så upptäcker man att texten har ett mycket speciellt budskap. Det handlar om den svarta historien. Det handlar om de stora personligheter som byggde pyramider. Byggde riken. Gjorde upptäckter. De som är det svarta amerikas förtigna hjältar. Nefertiti, Hannibal, Kung Tut, Kleopatra, Alkebu och ja just det Imhotep.

Next time you feel like you're in a rut 
Go see the mighty kingdom of King Tut. 
It will blow your mind, no doubt, it's true 
'Cause, guess what, King Tut looks just like you. 
You were Cleopatra, Queen of the Nile. 
The sun would wink when it saw your smile. 
You were the Hannibal of the history book 
And the earth would tremble at your very look 


Det är inte bara en svängig låt. Det är en kampsång som handlar om att med stolthet förstå att man härstammar från en kontinent som inte bara befolkades av slavar utan en kontinent som har en egen stolt historia. Det är helt enkelt medborgarrörelsens ande som svävar över denna svängiga discodänga. Man kan inte annat än beundra hur välgjort det är. Inte blir det sämre av att Stevie Wonder dyker upp och sjunger en vers.

Det här är oerhört bra. Det är subversivt. Omstörtande och revolutionärt. Som bra disco skall vara. Men med stil.

Nu dansar vi vidare in i #discofredagen med en historielektion ringande i öronen. You wear the Crown!


fredag 1 september 2017

Kiss and Say Goodbye

AttributionNoncommercial Some rights reserved by Maciek Lulko

Det är ett stort äventyr att leta sig runt i de skumma discokvarteren i de mörkaste skrymslena av internet.
Man snubblar in och upptäcker skatter man inte hade en aning om att de ens existerade.
Ja jag är helt enkelt discons motsvarighet till Indiana Jones. En upptäcktsresande och äventyrare.
På en av dessa expeditioner finner jag dagens grupp. The Manhattans. Kanske är det jag som är obildad eller så är det bara så att de inte nådde över Atlanten hela vägen till Sverige då det begav sig.
I USA verkar de inte vara bortglömda. Har man 8 miljoner lyssningar på en låt på Spotify så har man liksom.

Idag ägnar vi oss dessutom åt en sorgligt bortglömd del av discon. Den del som inte är glitter och glamour i högt tempo. Idag skall vi hänge oss åt tryckaren!

Dagens låt är ett utmärkt exempel på just denna genre. Den har discons instrumentation men tempot är avsevärt mycket långsammare.
Introt är helt i klass med den store Barry Whites talade intro i låten let the music play som tidigare har varit med här på bloggen.

Det är stora känslor. Uppbrott!

This has got to be the saddest day of my life 
I called you here today for a bit of bad news 
I won't be able to see you any more

Låten skrevs av The Manhattans basist en sen natt vid tre tiden. Det är även han som talar i introt.
Från början tänkte han sig att det var en countrylåt som han tänkte att Glen Campbell skulle få spela in. Men han kom på bättre tankar och The Manhattans spelade in låten.
Smart val då detta kom att bli en av de största hitsen 1976. Etta på Billboard (en vecka) och etta i England (två veckor).

Denna vecka tar vi det lite coolare helt enkelt och dansar lite försiktigare. Men lik förbannat är det #discofredag för det.


fredag 25 augusti 2017

Gonna Get Along Without You Now

AttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved by ccho

Plötsligt var den bara där i mitt öra. Den lurade sig in och liksom bara kändes så underbart skönt och bekvämt. Ungefär som när man träffar en kär gammal vän och man tar vid där man var senast. Lite så är det med dagens låt. Den bara passar. Vid en snabb runtfrågning så visar det sig att man känner igen låten. Men man har ingen aning om vem som gjort den. Det är det dags att ändra på.

Damen i fråga heter Viola Wills (därav bilden på en viola) eller nja det är närmast hennes artistnamn. Egentligen heter hon Viola Mae Wilkerson.
Hon gifter sig tidigt i tonåren och föder i rask takt sex barn innan hon hunnit fylla 21 år. Man anar här att detta är en kvinna med handlingskraft helt enkelt. Ska man göra något så skall man göra det ordentligt. I tjugofemårsåldern råkar hon på giganten (bokstavligen) Barry White. Han signar henne omedelbums till skivbolaget Bronco records. Barry White hade ännu inte inlett sin solokarriär utan jobbade med andra artister såväl som producent och talangscout.

Under 70-talet jobbar hon som bakgrundssångerska med såväl Barry White som Smokey Robinson och inte minst Joe Cocker. Första egna albumet spelas in under en turné med Joe Cocker. Det är Cockers kompband som spelar på Violas skiva.

Uh huh hm hm 
Gonna get along without you now 
Uh huh hm hm 
Gonna get along without you now

Första hiten är dagens låt och kommer 1979. Även om den för all del klättrar rätt så bra på olika listor så är det ändå så att den mer kommer att bli en, skall vi kalla det, evergreen inom framförallt gayvärlden. Den slutar liksom aldrig att spelas.

Även om Viola har hyllats på många olika sätt genom åren och alltid hade en säker inkomstkälla genom att spela på olika gayklubbar jorden runt så är en av dessa hyllningar liksom lite finare. Den största hyllningen måste ändå vara att bli samplad av Daft Punk.

Dagens låt är självklart även den en cover. Originalet gjordes av Skeeter Davis.
Skeeter var den första stora kvinnliga countrystjärnan och inspirerade storheter som Tammy Wynette och Dolly Parton.
Men nog håller ni med mig om att låten är ännu bättre i discoversion!

Viola lämnar denna vår värld 2009 och lämnade efter sig en hel hoper bra låtar såväl som 6 barn, 21 barnbarn och 8 barnbarnsbarn. Inte illa pinkat må jag säga.

Nu dansar vi vidare i fredagen och glider med ett leende in i helgen. Glad #discofredag på er


fredag 18 augusti 2017

Gigi in Paradisco



Dalida är en stjärna av samma kaliber med Madonna eller Michael Jackson. Men kanske inte här och nu.
Men i länder som Frankrike, Italien och inte minst i Egypten. Där är hon helt i nivå med andra internationella artister.  Eller nej där ljög jag. Där har hon en helt egen nivå. Där är hon störst.
Om Dalida hade haft en konsert i Paris idag hade Madonna kunnat agera förband. Så stor är hon och så stor var hon. Den franska tidningen Le Monde gjorde i samarbete med det franska uppslagsverket Encyclopædia Universalis en undersökning om vilka personer som haft störst inflytande på det franska samhället. På första plats kom Général de Gaulle. På andra plats kom Dalida....

Under sin karriär som spänner över fyra årtionden säljer hon 170 millioner skivor. Fler än 70 guldskivor. Dessutom platina och diamant.

Musikaliskt täcker hon allt från chanson till arabiskt och (wait for it) Disco.

Gigi visita toutes les planètes  
Fît de Vénus sa discothèque 
Prît les étoiles comme projecteurs 
Chaque soir see'était le malheur 
Gigi, il chante il danse jusqu'au matin 
Do disco à ses vieux refrains 
Il est enfin devenu star 
Il nous attends tous les soirs 
Gigi in Paradisco  
Gigi in Paradisco 

Tänk så dålig koll vi har. Det finns artister som är gudar i länder bara en timme med flyg bort som vi inte har en aning om.

Om karriären var bara solsken så var privatlivet desto mera sorgligt. Dalida lämnade jordelivet 1987. Hon lämnade följande meddelande "La vie m'est insupportable... Pardonnez-moi." ("Life is unbearable for me... Forgive me.").

Det sägs att Dalida rent av spelade in den första franska discolåten J'attendrai. Så jäkla disco är den kanske inte.
Det är däremot dagens låt Gigi in Paradisco. Det är rakt på. Fullt ös på blåset och rakt in i refrängen. Här är det ingen tvekan. Extra allt. Plusmeny. Med guld och glitter. Helt i #Discofredags smak.


 

fredag 11 augusti 2017

Boogie wonderland

AttributionShare Alike Some rights reserved by nworbleahcim

Äntligen!
Väntan har varit lång. Lång som ett ösregn. Ösregn verkar ha varit melodin även för den svenska sommaren detta år. Tur då att man kan lyssna på musik som gör att man blir på gott humör och kan känna sig lite solig inombords. Man kan liksom flytta si i sinnet till ett drömmarnas rike fullt av paljetter och färgglada lampor. Till sitt egna "Boogie Wonderland"

Bandet är ju självklart det alldeles fantastiska Earth, Wind & Fire. Det blir inte mer guld, paljetter och fullständigt galna scenkostymer än så. De har sin alldeles unika extravaganta stil. Klart inspirerad av det gamla Egyptens formspråk. Designern bakom dessa fantastiska kläder var Bill Whitten. Att vi här snackar geni bevisas inte minst genom att han även är upphovsmannen bakom Michael Jacksons vita handske. Jag menar bara en sådan sak.

I find romance when I start to dance in Boogie Wonderland 
I find romance when I start to dance in Boogie Wonderland 
All the love in the world can't be gone 
All the need to be loved can't be wrong 
All the records are playing and my heart keeps saying 
"Boogie wonderland, wonderland"

Men även om Earth Wind & Fire är mycket mer än musik så är det ändå musikaliskt som de har haft det största inflytandet.
Historien tar sin början med att Maurice White föds i Memphis den 19:e december 1941. Han är inte bara bandets sångare utan även den som startar bandet. Han är även den som styr och ställer. Han är som en gamla tiders bandledare helt enkelt. Helt i stil med en Duke Ellington eller Benny Goodman.

Han börjar sin musikaliska karriär som trummis i Ramsey Lewis trio. Känd för den otroligt funkiga jazzlåten wade in the water (en personig favorit) med Maurice på trummor. Men det är när sextiotalet övergår i sjuttiotal som Maurice skapar det som skall bli Earth Wind & Fire. Efter en lite skakig start bygger de sakta upp en stor skara fans. inte minst med sin shower som blir allt mer spektakulära för att i slutet av sjuttiotalet innehålla pyroteknik, magi, laser, pyramider och massor av guld.

Sommaren 1979 släpper de på toppen av sin karriär dagens låt. Boogie Wonderland. Egentligen var låten skriven för gruppen the Emotions som bestod av kusiner till Maurice White. Men den version som till slut gavs ut är ett samarbete dem emellan. På singeln står det Earth, Wind & Fire and the Emotions.

Det blir en enorm hit och en låt som bara personifierar vad som är disco. Det är tight. Det är blås. Det är stråkar och det är The Emotions som körar så att man tror att änglarna har landat. Det är fantastiskt bra och det är äntligen discofredag igen.







fredag 23 juni 2017

Stayin' Alive (bossa nova version)


 CC0 Public Domain

Sommaren är här och #Discofredag kommer att ta lite sommarledigt under några veckor. Men vi kommer tillbaka precis när sommaren är som varmast.

Men vi lämnar er med en riktigt bra låt som kombinerar två riktigt bra saker nämligen disco och bossa nova.

Helst bör den här typen av musik avnjutas i en bar uppe på ett tak med utsikt över La Sagrada Famillia i Barcelona. Allt medan man läppjar på en rom och cola (två andra saker som tillsammans blir ännu bättre än vad de är var för sig som Gin och Tonic ungefär) och lättjefullt låter eftermiddagen glida över i kväll.

Men man kan ju alltid låtsas att man är där medan man sakta gungar i sin hammock och försöker låta bli att se maskrosorna.

Well now, I get low and I get high 
And if I can't get either, I really try 
Got the wings of heaven on my shoes 
I'm a dancin' man and I just can't lose

Låten spelades i original in av Bee Gees till filmen Saturday night fever och är ju givetvis alldeles fantastisk i originalversionen. Filmen är ett mästerverk även den och om det var länge sedan du såg den så ta chansen och se den i sommar. Jag såg om den för inte så länge sedan och kan meddela att den håller än. Den är mörkare än man kanske kan tro. Det är inte något glassigt disco hela tiden. Nej det finns många bottnar och lager. En mycket sevärd film helt enkelt.

Dagens artist är den allt igenom briljanta Juliana Aquino. En på tok för okänd artist från Brasilien. Men det kan ju komma att förändras fortare än kvickt.
Låten är hämtad från hennes album Discobossa som helt enkelt är fullmatat med hits från början till slut. Finns självklart på Spotify och passar utmärkt till sommarens varma kvällar.

Glad (#disco)sommar på er så ses vi i augusti

PS. Om ni inte tycker att det räcker med bara en bossa nova remake på poplåtar så har jag delat en sådär 200 låtar till i en spellista på Spotify som ni hittar nedan DS.





fredag 16 juni 2017

Club Tropicana

Gästbloggare Jens Kleiman
AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by The Dharma Bums...

Oj! Javisst! Självklart! Var de tre första orden jag tänkte när Anders ställde frågan om jag ville vara gäst i #discofredag. Nu har jag chansen att få lov att sprida ännu mer glädje till en redan fantastiskt rolig dag. Sista dagen i arbetsveckan, steget är lätt, allt är möjligt och snart ska vi dansa in helgen. Jag behövde inte särskilt lång betänketid för att hitta min låt.Vi tar oss tillbaka till det årtionde där jag fortfarande trivs bäst.Vi landar i tidigt 80-tal då två unga män hade startat bandet Wham. I Sverige hade de sin första list-etta 1983 med låten Young Guns. George Michael och Andrew Ridgeley hade allt. Musiken svängde, videorna var pumpade med fest och dans som förde tankarna tillbaka till disco-eran och då dans-scener i Saturday Night Fever. Men låten som jag valt, och som också tidigt var min stora favorit är Club Tropicana. Utan att se videon startar låten smygande, en bil kör, det är kväll, syrsor hörs, vi parkerar. Vi är på väg till en fest, musiken hörs på avstånd. Förväntningarna på en härlig kväll finns och just nu kan inget gå fel. Låten sticker ut, den sista hiten från skivan Fantastic. De andra låtarna försökte de ha en liten tuffare ingång men här var det bara fest, vin, dans och ös. Denna lite softare stil blev den vägen som Wham i fortsättningen skulle hålla sig till. Party, dans och en massa gott att dricka…

Club Tropicana, drinks are free 
Fun and sunshine, there's enough for everyone 
All that's missing is the sea 
But don't worry, you can sun tan!

På en skolavslutningsfredag som denna blir denna låt den perfekta starten, själva upptakten...nu är det Discofredag!!

PS. lägg märke till den fantastiske inkastaren/bartendern i videon... DS.


fredag 9 juni 2017

One Way Ticket

Gästbloggare Hannes Bengtsson

Attribution Some rights reserved by KrzysztofTe Foto Blog

Häromdagen berättade en kompis att han hade haft svårt att jobba för att en kollega var så ledsen och upprörd då kollegan kvällen innan fått beskedet att hens partner ville skiljas. När jag kom hem var dottern upprörd då två av hennes vänner blivit osams och inte längre kunde vara i samma rum.
När man drabbas av brusten kärlek eller vänskap så kan det vara en del av sorgeprocessen att bara få lämna allt, dra iväg mot det okända, få gråta ut, slicka såren, reparera skada, få återhämta sig eller börja på ny kula. Att få köpa en enkelbiljett till nedstämdheten.

Choo, choo train chugging down the track 
Gotta travel on, never coming back 
Oh, oh got a one way ticket to the blues

Veckans discohit är en cover på One Way Ticket som i original framfördes av Neil Sedaka. Låten släpptes 1959 och låg som B-sida på en EP, A-sidan var Oh Carol!
När jag sökte efter låten på Youtube så fick jag fram ett antal versioner med olika artister, tex Eruption, Eleanor Bodel och Boney M.
Discoversionen jag valt är med den brittiska gruppen Eruption och den släpptes 1978. Eruption bildades 1974 och hade bara en stor hit till, nämligen covern på Ann Peebles “I Can’t Stand the Rain” (Ja, det är samma låt som Tina Turner 1984 gjorde på albumet Private Dancer).
Gruppen bestod av musiker av afrikanskt och karibiskt ursprung och de vann 1975 skivbolaget RCAs “the Soul Search contest” och ett skivkontrakt. Ett tag efter deras första skivsläpp så väljer gruppens sångerska, Lindel Leslie att lämna bandet varpå bakgrundssångerskan  Precious Wilson tar över. 1977 får en tysk musikproducent upp ögonen för bandet då de gör fantastiska scenshower. Han tar bandet under sina vingar och ser till att de skriver kontrakt med det tyska skivbolaget Hansa Records.
På detta skivbolag fanns också gruppen Boney M och då förstår ni kanske att musikproducenten hette Frank Farian. Eruption fick vara förband och stödband åt Boney M under deras första Europaturné. Och det lär ha behövts eftersom Boney M på den tiden bestod av 3 tjejer och en kille varav endast två av tjejerna kunde sjunga. Killen fick mima till de sångspår som Frank Farian sjöng in.
1977 valde Precious Wilson att hoppa av bandet för att satsa på en solokarriär med Frank Fabian som producent. Hennes cover på Sam & Dave's "Hold On I'm Coming" hamnade på Boney Ms skiva Oceans of Fantasy och Precious var gästartist på skivans första spår "Let It All Be Music".
Detta intima samarbete mellan Eruption, Precious Wilson och Boney M har nog gjort en del personer så förvirrade att de angett Boney M som grupp när de lagt upp One Way Ticket på Youtube eller på sångtextssajter. Jag har dammsugit nätet efter bevis på att Boney M skulle ha framfört låten, men misslyckats. Lyssnar man noga på Eruptions version och versionen som sägs vara med Boney M så hör man ingen skillnad.

Oh, oh got a one way ticket to the blues 
Oh, oh got a one way ticket to the blues


Vem var då Eleanor Bodel? Jo hon var vokalist i Bruno Glennmarks orkester (Bruno, hustrun Ann-Louise Hansson och brorsbarnen Anders och Karin). Den versionen av låten producerades av Bengt Palmers som var mannen som lyckades placera Hooked on feeling med Blue Swede (Björn Skifs och Blåblus) på Billboardlistas topp-placering den 6 april 1974. Men vänta, vad hände mer den dagen? Var det inte Eurovisionsfinal i Brighton?


fredag 2 juni 2017

Don't Go

Gästbloggare Patrik Aspling

När frågan om man vill gästblogga på #Discofredag ställs, så blir man lika delar inspirerad och nervös. Vi är många som gillar Anders texter och det finns ju så mycket bra musik. Jag växte själv upp under det glada 80-talet, musikbranschens kanske mest kreativa tidsålder. Hur ska man kunna välja ut en av alla dessa låtar? Men så inser jag att grejen med discofredag inte är att det är de absolut bästa låtarna som presenteras. Hitlistor finns det tillräckligt många redan. Det är ju historien och kanske historien bakom historien som är det roliga. Det där lite oväntade. När man höjer på ögonbrynen och tänker aha, vad det på det viset…

Det finns ett fåtal personer som verkar ha en magisk förmåga att lyckas med allt de företar sig. Kommer ni ihåg Vince Clarke? Inte? Vince Clarke var en av grundarna av det legendariska bandet Depeche Mode. Clarke skrev merparten av låtarna till Speak and spell, Depeche Modes debutalbum, inklusive "Just can't get enough" men han lämnade bandet strax efter att de släppt sitt debutalbum 1981. Strax efter uppbrottet bildar han den kortlivade men otroligt framgångsrika gruppen Yazoo, tillsammans med en av musikvärldens mäktigaste röster, nämligen Alison Moyet. Hon som gjorde låtarna “Invisible” och “Is This Love”.

Från duons debutalbum släpps ett par legendariska singlar. Först ut är “Only you”. Men vänta nu, tänker ni! Var det inte The Flying Pickets som gjorde den? Nej orginalversionen gjordes av Yazoo men The Flying Pickets fick en ännu större hit med låten när de toppade englandslistan i december 1983. Det var för övrigt första gången någonsin en a cappella-grupp hade en listetta i Storbritannien. Lite kuriosa i sammanhanget är att Vince faktiskt erbjöd Depeche Mode låten "Only you" kort efter att han lämnat men Depeche tackade nej. Kanske var det bäst så med facit i hand...

Singel nummer två från debutalbumet blir duons största hit. Den numera klassiska “Don't Go". Yazoo han bara släppa fyra singlar under de 18 månader gruppen existerade. Tre utav dem nådde topp tre på den engelska singellistan. Både deras album hamnade topp två på albumlistan!

Tyvärr splittrades Yazoo redan innan de släppt sitt andra album, trots att det andra albumet sålde guld i England enbart på förhandsbeställningarna! Eller tyvärr kanske är synd att säga, för hade de inte splittrats hade vi inte fått njuta av Alison Moyets solokarriär eller Vince Clarkes kommande syntgrupp, Erasure. Men det är en helt annan historia… :)

“Can't stop now, don't you know?
I ain't never gonna let you go
Don't go”


Tack för att ni läste ända hit. Nu säger jag #Discofredag, i ain't never gonna let you go!