fredag 15 juni 2018

Don't You Want My Love

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Cliché!

Denna vecka skall vi ägna oss åt en av de där låtarna som ingen längre kommer ihåg. Med den där artisten som ingen längre minns. Vi skall hylla en av de där slitvargarna som kämpar och kämpar för att få leva sin dröm om ett liv i rampljuset.

Lillie McCloud slår igenom med buller och bång 1986 med dagens låt. Fast då under artistnamnet Nicole. Det är en riktig rökare som verkligen kan få en att bli på gott humör. Välproducerat och dansant på ett sätt som faktiskt har åldrats med värdighet. Det låter fortfarande helt fantastiskt bra.

Internationellt så är detta hennes största hit men hemma i USA så ligger hon på tredje plats på danslistan 1994 med en dussinhouse E-smoove (hetaste house producenten av alla tidigt 1990-tal) producerad och remixad låt som heter Runnin' Away. Den har väl inte riktigt åldrats med samma värdighet dock.

Don't you want my love 
Don't you need my body? 
Don't you want my love? 
Won't you take my heart until we get started? 
Then you'll want my love!

Nicole förmår liksom inte följa upp sin första hit med fler. Hon fortsätter att göra skivor men det kommersiella genomslaget uteblir. Hon lägger ner skivkarriären i slutet av 1980-talet.

Men ge upp nix. Under 1990-talet är hon en del av en hel massa olika konstellationer i dansmusiksvängen. Ibland kan man hitta hennes namn på någon skiva om man letar. Men aldrig någon skiva i eget namn.

Tidigt 2000-tal så flyttar hon till Slovakien (!!!). Även där gör hon musik. Hon sjunger jazz och spelar in låten som är intro till TV-programmet Česko Slovensko má talent. En Slovakisk version av Talang.

Det gav tydligen mersmak...

Någonstans kan man ju tycka att den här historien borde ta slut. Men nej. Nicole är inte en vanlig artist som inser fakta och börjar sälja grönsaker istället. Nej hon kan inte släppa musiken. Tre barn och sju barnbarn senare så är hon tillbaka. Med nytt namn. Eller egentligen bara ett byte till sitt riktiga namn. Nicole har blivit till Lillie och vid en ålder av 54 år så gör hon entré i amerikanska versionen av X-factor 2013. Vid hennes audition fick hon ta emot stående ovationer och maximala fyra "YES" från Simon Cowell, Demi Lovato, Paulina Rubio, och Kelly Rowland. Endast Simon kunde hålla tårarna borta. Hon slutade på en åttonde plats i finalen och lyckades återigen bevisa hur mycket musik och sångarglädje hon besitter.

Nicole är en av de envisaste och mest uthålliga artisterna i musikvärlden. När hon ser tillbaka på sin karriär så har hon i vart fall haft en hit. Hon har uppträtt tillsammans med artister som Stewie Wonder, Kool and the gang och Michael Jackson. Så även om ingen minns henne så kan hon luta sig tillbaka med vetskapen om att hon kan säga "då sa jag till Michael att.." Det är banne mig inte dåligt det.

Ta er tiden att se båda klippen. Sedan dansar vi ut i en härlig fredag som för många dessutom är skolavslutning. #Discofredag återkommer sporadiskt under sommaren om jag får lust. Annars ses vi till hösten :)




fredag 8 juni 2018

Don't Let me be Misunderstood

Attribution Some rights reserved by rasdourian

Nina Simone må i sin musikaliska gärning ligga ganska så långt från disco. Men i hennes handlande och liv personifierar hon precis det som discon kom att handla om. Överkommande av hinder som ras, sexuell läggning eller klass. Hon personifierar den kampen.

Det är därmed inte mer än rätt att en av de finaste discolåtar som har gjorts är skriven för Nina Simone från början. Redan 1964 spelade hon in den.  Att hennes tolkning inte klättrade in på några listor betyder ju inte att den inte håller yppersta klass. Istället plockades låten upp av Animals och blev deras kanske största hit jämte "House of the rising sun". Den skulle dock behöva ligga på jäsning fram till 1977 innan den nådde sin fulländning via en studio i Paris. Här filade nämligen producentparet Nicolas Skorsky och Jean Manuel de Scarano på stora drömmar om internationella hits. Det enda de saknade var egentligen någon att kanalisera dessa hits genom.

I'm just a soul who's intentions are good 
Oh Lord, please don't let me be misunderstood

Leroy Gómez lärde sig tidigt att spela saxofon och vid 14 hade han sitt egna band. Han valde trots det att gå med i gruppen Tavares och hänga me dem på världsturne runt USA och Europa. I Paris snubblar han över Elton John i vimlet och bjuds in för att spela på albumet Goodbye yellow brick road. Han finner sig väl tillrätta i både Paris och studion och väljer att stanna kvar som studiomusiker. Häpp! In kommer Nicolas Skorsky och Jean Manuel de Scarano.

Det är dessa tre som kommer att skapa dagens monsterhit. Don't Let me be Misunderstood. Det är 16 minuter av flamenco som möter disco. Vilket möte det blir. Det slår gnistor. Normalt sett är en låt på 16 minuter dömd att hamna bortglömd på hyllan där man gömmer konstmusik och pårökta symfonirockares alster. Men 1977 funkar det hur bra som helst. Det blir mot alla odds en kanon hit i Frankrike. Casablanca records plockar upp den och plötsligt har man även en hit i USA och resten av världen. Plötsligt är man etta på danslistan i USA. På Billboard hot 100 klättrar man till plats 15. Det går ganska bra het enkelt.

Leroy behöver inte Nicolas Skorsky och Jean Manuel de Scarano längre och avpolleterar dem. Det var ju synd kan tyckas då framtida försök liksom bara blir pastischer av de två första hitsen. Men Leroy är glad ändå och fortsätter att turnera världen runt och sjunga sina två megahitar.

Enligt Leroy  såldes runt 25 miljoner skivor. Det kan man leva gott på resten av livet.

Äntligen är det #Discofredag



fredag 1 juni 2018

The Only Way Is Up

AttributionNoncommercial Some rights reserved by Leo P. Hidalgo (@yompyz)

Kallskuret är kött och charkvaror som serveras kallt, ofta i skivor på smörgås. Kallskuret kan även utgöra basen i en middag som till exempel rostbiff med potatissallad.

Om du frågar mig så är detta den perfekta sommarmaten. Potatissallad kan man ju antingen köpa färdig och bara krydda upp med lite extra gräslök och vitlök (då väljer jag Santa Marias finhackade vitlök inte pulver). Eller så gör man sin egna. Jag föredrar den egna. Kokt potatis, sparris, vårlök, kapris, soltorkade tomater och oliver. Allt dressas med en egenhändigt ihopsvängd vinaigrette.

Till detta serverar man valfri kombination av kallskuret. Perfekt en varm sommardag.

På engelska heter kallskuret coldcut vilket även är namnet på gänget som ligger bakom dagens hitlåt.

Coldcut var pionjärer inom den gigantiska revolution inom musiken som skedde under det sena 1980-talet. Att skapa musik (eller för all del konst) genom att bygga collage blev plötsligt väldigt mycket enklare i och med samplerns intåg i musikvärlden. Plötsligt kunde man plocka bitar här och där och bygga ny musik av gamla delar.

Aah, boy I want to thank you 
Yeah, for loving me this way 
Things may be a little hard now 
But we'll find a brighter day

Som så ofta kan vi hitta roten till det hela i New York. Double Dee and Steinski var först ut med sina episka Lesson 1 "The payoff" och Lesson 2 o.s.v.

Hur stort inflytande de hade kan man ta reda på genom att först lyssna på Lesson 3 (history of Hip Hop) och sedan lyssna på De La souls "The magic number"

De skapade sina collage med hjälp av rullbandspelare, rakblad och tejp. Allt klipptes ihop och i hip hop kretsar tyckte man att det var hur coolt som helst.

Coldcut tog idén och adderade ett "house sound" och vips klättrade de på listorna. Det här var en friare tid. En tid då man inte kunde stava till ord som upphovsrätt eller för all del GDPR. Fritt fram att sampla vad man ville helt enkelt :)

Matt Black och Jonathan More rörde sig i musik och DJ kretsar. Spelade själva och hängde i skivaffärer. Deras första egna skiva Say Kids What Time Is It. Var kanske inflytelserik i just dessa kretsar men knappast någon storsäljare. Man pressade 500 stycken och gav ut som "White label" Men fick såklart pressa fler. Någon officiell utgivning var ju inte möjlig då allt bara var samplingar. En juridisk mardröm helt enkelt. Det hindrade inte gruppen MARRS att sampla Coldcuts skiva och ge ut Pump up the Volume och klättra ända till förstaplatsen. Men de hade ju ett större skivbolag i ryggen.

The only way is up 
For you and me now 
The only way is up, baby 
For you and me now

Coldcut deppade inte för det utan teamar upp med modellen Yasmin Evans (Yazz) och skapa dagens låt The Only way is Up. Eller ja låten var ju självklart en cover. Originalet är sjukt bra så i dag bjuder vi självklart på en "double feature". Originalet spelas in av Otis Clay. Att det är en galet bra låt hör man ju. Att förstå att den aldrig blev en hit är däremot svårare att greppa. Att Coldcut lyckas hitta den måste ses som en riktig högoddsare.

I Coldcuts version så samplar man två låtar. Det är Sharon Redds underbara Beat the street som står för introt och I Cant Stop med John Davis and the Monster Orchestra. Med dessa tre delar får man ihop en monsterhit som förgyller sommaren 1988 och bäddar för den våg av dansmusik som gör 1980-talets fokusering på långhåriga pojkar med gitarrer till något som är obsolet.


Nu är det äntligen #Discofredag



fredag 25 maj 2018

Tarzan Boy


AttributionNoncommercial
 Some rights reserved by vinylmeister

James "Jimmy" McShane mina damer och herrar. Se där ett namn som genast får en att börja tänka på Ferrari, pasta och välskräddade italienska kostymer med extra axelvaddar.

Nähä inte det nä. Men som ni snart skall få se så är det precis så det hänger ihop.

Londonderry eller bara Derry? Ja det beror på det. Om du är katolik så är det Derry men om du är protestant så är det Londonderry. Det gick faktiskt så långt att det blev domstolsprocess av det hela. Efter 20 år av processande bestämdes det av högstadomstolen att staden heter Londonderry. Fast i vardagligt tal envisas folk ändå med att kalla stan för Derry.

Men staden får heta vad den vill. Ett faktum är att James McShane föds här den 23 maj 1957. Om det regnade den dagen eller inte har jag inte brytt mig om att kolla men troligen gjorde det det. Det regnar nästan jämt i Derry/Londonderry.

Att vara ung och homosexuell i sjuttiotalets Nordirland var ingen lek.  Familjen skämdes för honom och Jimmy drog till London för att göra karriär i West end. Det blev det inget av och han återvände till Derry för att arbeta som medicintekniker. Men plötsligt hör en av hans kompisar från West end tiden av sig och erbjuder honom ett arbete som dansare och bakgrundssångare till Dee D. Jackson. Känd för monsterhiten Automatic Lover (den får ha ett eget inlägg en annan fredag)

Jungle life 
We're living in the open 
All alone like Tarzans, boy 
Hide and seek 
We play along while rushing 'cross the forest 
Monkey business on a sunny afternoon

Att byta regnet mot paljetter och disco var ju självklart. Väl ute på turné i Europa så hamnar James i Milano där han träffar på producenten Maurizio Bassi som behöver en sångare till sitt senaste projekt. Bassi tyckte att James var tillräckligt snygg och dansade tillräckligt bra för att ge honom jobbet.

Gruppen Baltimora spelar in Tarzan Boy och får en omedelbar hit som slår jorden runt. Dock är det så att allt och alla tror att Baltimora är ett artistnamn och att artisten är James. Resten av bandet har svårt av att hamna i skuggan av James. Han är ju ärligt talat bara det vackra ansiktet utåt. Bråkandet ledde tillsammans med det faktum att det liksom aldrig blev några fler hits till att bandet splittrades.

James som numera var ganska desillusionerad efter att ha läppsynkat sig några varv runt jorden flyttade hem till regnet igen. Han dör i sviterna av Aids 1995. Låten lever vidare och klättrar då och då upp på någon lista någon stans. Oftast som ett resultat av någon reklamfilm. Här i Sverige senast i en reklamfilm för ett pensionsbolag. Men i andra delar av världen så förknippas låten med munskölj eller SMS-lån.

Men för mig är låten synonym med sommaren 1985. På Tracks topp 100 för året så hamnar låten dock bara på plats nummer 14. Klämd mellan Frankie Goes To Hollywoods The Power of Love på 13 och St Elmos Fire på 15.

Nu håller vi discofredag hörrni. Det regnar inte. Det är dags att leka Tarzan i solskenet. Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh....




fredag 18 maj 2018

To Brazil


Attribution
 Some rights reserved by Free Grunge Textures - www.freestock.ca

Karnevalen i Rio de Janeiro (Carnaval do Rio de Janeiro) har en historia som sträcker sig ända bak till 1700-talet. I Sverige är vi inte lika noga med att en karneval specifikt handlar om en fest som man har före påskfastan. Nej vi förhåller oss lite lösare i kopplingen till det där religiösa och tänker mer folkfest med lite parad och kladdig mat till tonerna av dansband eller eurobeat som dunkar in från det obligatoriska tivolit. Sedan har vi förstås studentkarnevalen. Den riktiga alltså. Den i Lund som går av stapeln vart fjärde år. I Uppsala och Göteborg gör de tama försök men det är mest att se som provinsiella försök att renomésnylta om man skall vara ärlig.

Att det heter just karneval beror på att att vi importerat ordet från italienskans carnelevare eller carnelevale som betyder ta bort kött. Alltså fasta. Innan fastan såg man till att frossa ordentligt och festade till så att man skulle klara sig under avhållsamheten. Detta bör ju i och för sig ha varit en ganska dålig idé då en uttänjd mage lär ha kurrat desto mer när den plötsligt inte fick påfyllning.

Den kanske mest berömda karnevalen är dock inte Lundakarnevalen utan just den i Rio. Därifrån har vi låtit oss inspireras i dagens låtval.
Märkligt nog får vi ta oss till Holland för att hitta gruppen som står för sjungandet och dansandet och spelandet. Vengaboys kommer nämligen därifrån. Holland detta vackra land som är mest känt för ost, tulpaner och träskor. Vad har de haft för musikaliska stjärnskott undrar man? Nämn tre om du kan! Nej Cornelis Wreeswijk räknas inte.

Men Vengaboys har likt maskrosor kämpat sig upp genom den asfaltslika musikaliska mylla som är den Holländska.

Helt enkelt imponerande.

Brasil! La La La La La La La La La La La La La La La La 
La La La La La La La La Brasil! 
Brasil! La La La La La La La La La La La La La La La La 
La La La La La La La La Brasil!

Klimatet kännetecknas av ett tempererat, fuktigt kustklimat med milda vintrar och svala somrar. I allmänhet blåser det från sydväst och snö faller ungefär 20 dagar om året.

Med tanke på det är det förvånande att Vengaboys kan leverera en musik som fullkomligt osar av stränder, sololja och värme. Ja och en del sex också såklart.

25 miljoner sålda album är inte kattpiss det heller kan man väl säga. Dagens låt är en episk hyllning till den fantastiska låten Aquarela do Brasil som skrevs av Ary Barroso redan 1939.

Det är en låt som spelats in massor av gånger av massor av artister. En del av dem är nästan i klass med Vengaboys. Jag menar Harry Belafonte, Dionne Warwick, Kate Bush, João Gilberto, Caetano Veloso and Gilberto Gil, Santana och Frank Sinatra har gjort för all del habila försök. Men det är när Vengaboys sätter tänderna i stycket som det verkligen lyfter.

Det är karnevalsfredag #discokarnevalilund2018fredag



fredag 4 maj 2018

Mamma Mia

Attribution Some rights reserved by tiseb

WOW!

Att ABBA skulle återförenas var det väl ändå ingen som trodde. De har tackat nej till galet stora pengar och konsekvent nobbat alla övertalningsförsök. Så plötsligt händer det.

Kanske, kanske får vi återigen se en ABBA "revival". Senast var väl i samband med filmen Mamma Mia och innan det i början av 90-talet när deras samlingsalbum ABBA Gold sålde som smör i solsken (är inte det en konstig liknelse förresten. Vem blir sugen på smör när det är varmt?).

Ingen låt i ABBA:s digra låtskatt är större och bättre än just Mamma Mia.

Yes, I've been brokenhearted 
Blue since the day we parted 
Why, why did I ever let you go? 
Mamma mia, even if I say 
"Bye bye, leave me now or never" 
Mamma mia, it's a game we play 
"Bye bye" doesn't mean forever

Efter djupgående analys av struktur och produktion så står det klart att detta är kvintessensen av pop. Den ultimata låten. Överlägset producerat och instrumenterat. Alldeles, alldeles fantastiskt.

Det börjar med intro (keyboard och gitarr riff)
Rakt på första versen (bas och trummor kommer in. Gitarren smyger med)
Brygga (massor av gitarr och bas)
Refräng (bara keyboard)
Intro (igen!!!)
Vers 2
Brygga 2
Förlängd refräng
Outro (samma som intro)

Brilliant, enkelt fulländat!

Men där är något unikt som gömmer sig i den här ganska enkla strukturen och ljudbilden. Där är obligatstämmor och inte minst en marimba. Det är det som är russinen i kakan. Det där som gör att vi inte kan sluta lyssna. Vi vet inte vad det är. Hur det låter eller ser ut. Men vi vet att det känns bra och vi märker att sätesmuskulaturen börjar rycka lite i synkoperad fyrtakt. Foten börjar stampa takten och leendet växer.

Det är musik som man vill dansa till. Det är ren och skär gläjde (Varför nu glädje just är skär kan man ju undra...)

Nu håller vi discofredag och gläds åt att vi skall få mer ABBA i våra liv.


fredag 27 april 2018

Sometimes It Snows In April

Attribution Some rights reserved by Clonadamas


Denna vecka väljer vi på Discofredag att vara lite allvarliga.

Förra fredagen lämnade en av de stora jordelivet.

Avicii.

Avicii eller Tim Bergling lämnade bara allt för tidigt. Det är sorgligt när en så ung människa går in i ett mörker så svart att man inte hittar en väg ut.
Vi behöver hjälpa varandra att se mål och mening. Att finna glädje och kärlek. Att stå ut när det är svårt. Att se till att den som går in i mörkret får hjälp att hitta ut.

Jag har stora delar av mitt liv levt nära människor som mått väldigt dåligt. Ibland har jag kunnat orka hjälpa. Ibland har jag i förtvivlan fyllts av vrede och bara gjort svärtan ännu mörkare.

Det är svårt. Det är tungt.
Men!
Den som upplevt mörker och lyckats hitta ljuset igen. Den personen lever för all framtid i en värld med fler nyanser. Det ljusa har fler kvalitéer och skuggan likaså. Det blir till livserfarenhet.

Sometimes it snows in April 
Sometimes I feel so bad 
Sometimes, sometimes I wish that life was never ending 
And all good things, they say, never last

Avicii som fått så många människor att uppleva eufori och glädjen i musik och dans.

Han lämnade oss.

Vi får hoppas att han har funnit den frid han saknade.

Det vi kan göra är att minnas men också se till att vara goda medmänniskor som tar hand om och bryr oss om de människor vi möter i vår vardag.

Dagens låt blir inte något från Avicii utan något till Avicii. Det blir Prince. Sometimes It Snows in April. En av de vackraste och mest sorgsna låtar jag vet.


Sometimes It Snows In April from josh steinbauer on Vimeo.

fredag 20 april 2018

Break My Stride

Den här bilden består endast av enkla geometriska former och/eller text. Den uppfyller inte den verkshöjd som behövs för att upphovsrättsskydda den, och är därmed allmän egendom. 


Plötsligt har vi närmast tropisk värme här i den vackrare delen av Sverige (Skåne). Märkligt nog kan man i sitt Facebookflöde se galningar som istället roar sig med att köra snöskoter och posera i skoteroverall. Det är ett märkvärdigt långsmalt land vi lever i.

Men när vi nu gosar oss i närmast tropisk värme (20 grader) och låter ljumma vindar smeka våra bleka ben i framrotade shorts. Då bara måste man ju leta upp en riktig sommarlåt.

Matthew Wilders monsterhit Break my stride är en klassisk "one hit wonder". Det blev liksom bara den låten. Men det är väl knappast något att gnälla över. När man når perfektion i första försöket så kan man ju sätta en stor bock vid just den posten på sin "bucketlist".

I'm running and I won't touch ground 
Oh no, I got to keep on movin'

Men märk väl Matthew spelar inte längre in skivor i eget namn. Men musikbranchen är ju inte bara de där stjärnorna som står längst fram på scenen. Matthew har en idag mera tillbakadragen roll. Nämligen den som låtskrivare. Han skriver låtar till storheter som No Doubt, Christina Aguilera, Kelly Clarkson och Miley Cyrus. Så inte behöver vi vara oroliga för honom. Han har så det räcker till både champagne och gåslever på ålderns höst.

Dagens låt lyckades enbart att bli etta i Norge. Annars kan man väl säga att top 10 placeringarna haglar som de spön i backen vi med glädje saknar.

Coverversioner har i omgångar legat etta på bisarra platser som Österrike, Nya Zeland och Belgien.

När Puff Daddy snor ihop och refererar till/bygger hela  låten Hold me down  på Break my stride och Matthew Wilder finns med som låtskrivare. Ja då var det som att vinna Eurojackpott! Dessutom fick ännu en generation stifta bekantskap med en härlig låt.

Nu dansar vi och håller fredag. #Discofredag


fredag 13 april 2018

One Night In Heaven

AttributionNo Derivative Works Some rights reserved by iShot71

Vissa låtar går det inte att komma runt. De har för evigt bränt sig in i hjärnbarken på miljoner av människor och en takt räcker för att ett leende skall spricka upp från öra till öra.
Dagens låt är en sådan.

Nu kan man kanske ställa sig frågan vad en låt från 1993 gör på #discofredags blogg. Men se det skall jag berätta. Två anledningar. Dels osar M People disco så det rinner svett nerför väggarna ungefär som det gjorde på lundadiskoteket Roxy på en amerikansk fotbollsfest 1990. Dels har vi nu betat av en så stor del av discohitsen från 1970-talet att det är dags att bredda urvalet.

So sad when we are fighting, too much tension too much hate
Sometimes I need reminding, before it gets too late
Just one moment in my day
Take me up to a place so far AWAY in your heavenly space

Vi förflyttar oss nu till det tidiga 1990-talet och till vad som då var den absolut hetaste musikstaden i världen. Manchester. I centrum för allt som har med musik och Manchester att göra under den här tiden hittar vi det legendariska diskoteket The Hacienda. Egentligen borde klubben ha gått i konkurs många gånger om men med finansiellt stöd från gruppen New Order och skivbolaget Factory Records så lyckades de överleva fram till 1997.

I slutet av 1980-talet växer här fram en musik där gitarrpop möter dansmusik. Fast ärligt talat så handlade det nog mest om knark om man skall vara ärlig. Men det är även epicentrum för ravekulturen och Acidhousevågen som sköljer över England. Man har till och med kallat perioden 1988-1989 för "the second summer of love". Varje tonåring med koll hade som högsta dröm att få käka ecstasy och dansa hela natten på en rågåker. Precis som Elin i Fucking Åmål han jag dock upptäcka att det stod på Vecko Revyns utelista innan jag fick chansen (tack och lov).

Acidhouse lät förresten så hemskt enformigt att det säkerligen krävdes knark för att orka lyssna på en hel låt.

Det är på Hacienda vi hittar Mike Pickering. Han arbetar som DJ på Hacienda. Han har en idé om ett band och hittar snabbt lekkamrater i Paul Heard och Heather Small. Succén var ju given. Med sitt andra album blir de verkligen stora. Det är även där vi hittar dagens låt. Videon är inspelad i Barcelona och för mig var den startskottet för vad som kommer att vara en livslång kärlek till Barcelona där videon till låten spelades in. Man såg ju hur underbart och glädjefullt det måste vara att vara på denna vackra plats. Jag kan intyga att det alltid är precis så som i videon när jag är i Barcelona.

Detta är pur glädje och solsken. Glad discofredag på er. Nu dansar vi!




fredag 6 april 2018

And The Beat Goes On

AttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved by Stefan 1981


West coast baby! Året var 1979 och ja ni minns hur det var. Ingemar Stenmark vinner tio raka segrar i världscupen i storslalom. Stig Bergling arresteras i Israel för spioneri. Margaret Thatcher väljs till premiärminister. Vi snackar om den gamla goda tiden helt enkelt.

I februari klättrar dagens låt upp till förstaplatsen på amerikanska danslistan. The Whispers är en grupp som hållit på ett tag. De startade redan 1964 i Watts, Los Angeles. De hade mängder av småhits som kanske inte gjorde något större väsen utanför USA. De var även kända som ett stabilt och underhållande liveband. Men det är 1979 när discon står på topp som de blommar ut i sin fulla potential. Skivbolaget var självklart SOLAR records. De låtar de hade hits med var dock ofta skrivna av låtskrivare från Philadelfia. Dagens hit var dock ett resultat av samarbete mellan LA baserade Stephen Shockley (mannen bakom Lakeside) och SOLAR:s demonproducent Leon Sylvers samt William Shelby från gruppen Dynasty. Idag kanske många fnyser åt dessa lättviktsdiscogrupper. Men utan dem ingen Dr Dre. Inga NWA och ingen Eminem. Det här är rötterna till westcoast Hip Hop och hela G-funk soundet.

And the beat goes on 
Just like my love everlasting 
And the beat goes on you'd better believe it 
Still moving strong on and on

Det är glatt och glassigt. Det är guldlamé och platåskor. Det är mer elektroniskt än Philadelfia-discon. Och det är alldeles.... alldeles underbart. De har "the moves" och rör sig över scenen som stolta påfåglar. Sångaren har exakt samma mustasch som Cheech Marin i Cheech & Chong för övrigt. Bara det gör videon värd att titta på.

Ett självklart val om du vill göra fredagen bara lite glassigare.

Det är äntligen #discofredag mina vänner!