Heaven Must Be Missing An Angel

 Some rights reserved by Dubber

Dagens låt delar upphovsman med den ikoniska monsterhiten I Will Survive. De skrevs nämligen båda av Freddie Perren.

Freddie har för övrigt fler hits på sitt samvete. Han var nämligen en del av låtskrivarkollektivet "The Corporation" som skapades av Berry Gordy för att skriva hits till Motowns superstars nämligen Jackson 5.

Vi snackar alltså om låtar som "I Want You Back", "ABC" och en hel drös andra.

Efter Motown kastade sig Freddie huvudstupa rakt in i Discon med full kraft. Han lämnade Motown och flyttade raskt över till Atlantic records och får till slut ansvar för att producera gruppen Tavares. Det kom att bli ett samarbete över hela tre album.

Dagens låt är från albumet "Sky High!" som var det första albumet de samarbetade på.

Värt att notera  är den cowbell som man får njuta av genom hela låten. Det är den alltigenom geniale Paulinho da Costa som står för själva spelandet.

Paulinho är inte någon dussinmusiker vem som helst. Detta råkar vara den musiker som finns med på flest inspelningar av alla! I världen!! Genom tiderna!!!

There's a rainbow over my shoulder 
When you came, my cup runneth over 
You gave me your heavenly love 
And if one night you hear crying from above

Han är sjukt mångsidig. Han kan lite mer än bara koklocka helt enkelt. Han spelar mer än 200 olika instrument proffesionellt. Så man kan med fog säga att han har ganska lätt att få jobb. Han kan ju allt. Han behärskar dessutom alla genrer och har varit delaktig på så många skivor att när jag försökte skapa en excel över inspelningarna så kraschade datorn. Han har spelat med ALLA!

Här är ett urval av de instrument han spelar.

conga, bongos, timbales, pandeiro, surdo, repenique, repique, cajón, claves, maracas, berimbau, atabaque, cuíca, reco-reco, tamborim, ganzá, wood percussion, cowbells, agogô bells, triangles, caixa, caxixi, tarol, snare drums, chocalho, bass drums, shekere, djembe, zabumba, log drums, whistles, samba whistle, guiro, rainmakers, tambourine, cabasa, afuché cabasa, cricket, flexatone, clad bells, cymbals, bar chimes, bell tree, finger cymbals, timba, tantan, tambora, batá drums, talking drums, wood blocks, kokiriko, vibraslap, jaw bone, temple blocks, castanets, spoons, udu, doum doum, bougarabou, kora, shakers, keg drum, okanga, gongs, vibra-tone, kettle drums och slapstick. Han spelar även vanliga trummor (självklart), rattles, dumbek, reco-reco, sleigh bells, African shakers och zurna.

Vill du läsa mer om Tavares så har jag skrivit om dem här.

Nu njuter vi av att det äntligen är #Discofredag

It's Time To Party Now

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:RayParkerJr.-6797.jpg

Visst är det märkligt att vissa artister blir så sjukt förknippade till bara en låt. Ibland är det självklart inte konstigt alls då de bara lyckats klämma ur sig EN bra låt. Men sedan har vi säkert mängder av artister som har massor av musik i sig men som liksom blir instängda i en genre eller stil som de sedan blir fångade i och aldrig lyckas skaka av sig.

Dagens artist är en sådan. Hans stora hit Ghostbusters står i vägen för att vi skall upptäcka alla andra sköna låtar som han har under bältet.

Idag gör vi ett försök att bredda bilden av Ray Parker jr.

Född och uppväxt i Detroit inleder han sin musikkarriär som gitarrist i Bohannons band som huserade på den legendariska Detroitklubben the 20 grand. Inte sällan dök Motownartister upp och rev av en låt. The Detroit Spinners blev så imponerade av den unge Ray att de norpade honom för sitt band när de skulle ut på turné. Som 16-åring skrev han sina första låtar med en kille som han mött genom Bohannon. Killen hette Marvin Gaye. Dessutom knäckte han extra som tonåring som studiomusiker för de produktioner som Holland-Dozier-Holland låg bakom.

Han jobbade helt enkelt med artister som The Carpenters, Rufus and Chaka Khan, The Supremes, Aretha Franklin, Stevie Wonder, Deniece Williams, Bill Withers, Leon Haywood, The Temptations, The Spinners, Boz Scaggs, David Foster, Rhythm Heritage, Gladys Knight & the Pips, Honey Cone, Herbie Hancock, Tina Turner, och Diana Ross.

Vi snackar alltså om den verkliga eliten av amerikanskt musikliv.

I slutet av 1970-talet skapar han bandet Raydio som hade en rad mindre hitlåtar. Mest namnkunnig är kanske Jack & Jill som är en riktigt skön låt. Att det är Ray som är den kreativa motorn i bandet och den självklara stjärnan är självklart och snart heter gruppen Ray Parker jr & Raydio.

Time to relax from workin' nine to five all day 
And if you go to school 
It's time to put your books away

Nästa steg är självklart att droppa Raydio och heta bara Ray Parker jr. Solokarriär helt enkelt.

Dagens låt är en Ray Parker jr & Raydio pärla. Det är klockor och sköna gitarrer, en liten synth som liksom bara smyckar ut groovet och härlig stämsång. Basen är galet funkig och texten är bara sådär skönt partysugen.

Det är coolt. Det är galet funkigt. Det är disco när det är som bäst.

Ray Parker jr är så sjukt mycket bättre än sin största hit.

Nu håller vi #Discofredag.

September

Chris Hakkens

Låt aldrig texten stå i vägen för groovet!

Så svarade Maurice White till Allee Willis när han undrade vad det var för nonsens han sjöng. Eller egentligen frågade han irriterat "What the fuck does 'ba-dee-ya' mean?" och svaret var ett korthugget "Who the fuck cares?"

Hey hey hey 
Ba de ya, say do you remember 
Ba de ya, dancing in September 
Ba de ya, never was a cloudy day

Maurice har ju onekligen en poäng.

Den naturliga slutsatsen blir därför att låta groovet stå för sig själv.

Nu håller vi #discofredag

El Bimbo

Denna vecka är det dags för en riktig djupdykning i arkivet. Man kan rent av kalla det för en fullskalig arkeologisk utgrävning.

Sommaren 1974 och 1975 är dagens låt en hit. Soundet är så där latinskt/brasilianskt. På det där sättet som slutlåten i den första sällskapsresanfilmen. Ja ni vet den där låten där Björn Skiffs sjunger på fejk-portugisiska. 

Bakom låten hittar vi två fransmän. Nämligen Claude Morgan och Laurent Rossi. Eller nja om man skall vara helt ärlig så har de snott låten. Originalet är från 1971 och är skapat av den afghanske musikern och sångaren Ahmad Zahir.

Hur denna sedan hamnar i händerna på två fransmän är höljt i dunkel.

Ah ah ah aha ! Ah ah ah ah ah ah ! 
Bimbo Bimbo Bimbo Bimbo Bimbo Bimbo 
Aïe es el bimbo, niña, venga, venga, venga, venga !

Denna låt dansas det säkert intensivt till runt medelhavet de här åren. Men där kunde historien varit slut och efter att ha dansats till under några sommarmånader så skulle låten ha kunnat förpassats till skivbackar längst in i garaget för att aldrig dyka upp igen. Men tursamt nog så har Paula Spang hittat låten 10 år senare när hon arbetar med musiken till en film. Nämligen storfilmen Polisskolan. Den oförglömliga scenen när de råkar kliva in på "fel" bar. Nämligen The Blue Oyster Bar. Där slänger de in låten som score till en fantastisk scen där det dansas tango på hög nivå.  I läder från topp till tå.

Vackert!

Faktum är att låten dyker upp i de första fyra Polisskolanfilmerna. Allt som allt blev det sju filmer. Hur det gick till är faktiskt helt obegripligt. Att någon får spela in EN dålig film kan man ju förstå. Men sju. Halleda.

Videon nedan är helt fantastisk. Kläderna. Musiken. Dansen. En helgjuten kulturupplevelse helt enkelt.

Nu håller vi #discofredag

Changes

 Some rights reserved by Robert Couse-Baker

Plötsligt inser jag att jag inte har haft med dagens grupp på #Discofredag. Skammen lägger sig snabbt och byts ut mot tillförsikt. Att välja låt blir inget problem alls. Dagens sorgligt bortglömda pärla har nämligen den näst bästa synthbasgången i världshistorien (den bästa är självklart Sweet Dreams med Eurythmics).

Dessutom inser jag att jag inte vet något om den här gruppen.

Det visar sig att de är tre stycken i gruppen och att de är ett engelskt band. Bara det är ju en liten överraskning.

Allt börjar med att Leee John (nej det är inte felstavat) och Ashley Ingram träffas. Leee jobbar som körsångare åt bland annat Delfonics. De bestämmer sig för att skriva musik ihop. Detta växer till en idé om ett band som skall vara sexigt, erotiskt och förföriskt. När de träffar trummisen Errol Kennedy finner de sin form. Det blir Imagination.

Someday somehow there's gonna be some changes, 
You can scream and shout but you don't have the 
Right to tell me 
Here and now there's gonna be you're gonna see 
Some changes, changes, changes

En demo spelas in och raskt får de både ett skivkontrakt och sin första hitsingel Body Talk.

Sedan följer några sköna år av turnéer och TV, nya hitsinglar och massor av glamour. Men efter tre album har de tömt sig på kreativitet och intresset dör sakta ut.

Alla tre finns mer eller mindre kvar i musikbranchen. Mer eller mindre framgångsrikt. Alla tre har på olika sätt fortsatt att uppträda under namnet Imagination (eller ImagiNation eller något annat påhittigt). Så om lusten att se dem finns så uppträder de i Brighton den 21 mars. Eller i vart fall någon av dem.

Videon är för övrigt ett mästerstycke i god smak. Bilarna! Frisyrerna!! Dansen!!!

Nu håller vi #discofredag och njuter av världens näst bästa synthslinga