fredag 17 mars 2017

Bad luck

AttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved by Fred Seibert

Detta är blogginlägg nummer 100 på Discofredag. Det skall vi givetvis fira med en riktig pärla till discodänga!!!

Harold Melvin and the Blue Notes. Smaka på det. Ett genialiskt namn. Men är det disco? Nja skulle jag nog säga. Det känns mer blues eller jazz i munnen. Lite som Savage garden låter som ett namn på en hårdrocksgrupp (men så är de en popgrupp från Australien).

Trots detta fatala missgrepp i val av namn på sin grupp så ÄR detta disco. Namnet döljer även en annan konstighet. Med självklarhet tänker man att Harold Melvin är sångaren som backas av gruppen the Blue Notes. Men se där lyckas de återigen dupera oss. Sångaren heter Teddy Pendergrass. Det är när man kommit så långt man börjar bli orolig över om de kan göra något rätt. Men se det kan de. De har järnkoll på det viktigaste. Nämligen hur man skapar underbar discomusik.

Vi är återigen i Philadelfia och det legendariska skivbolaget Philadelfia international records. Dagens låt skrivs av McFadden & Whitehead och produceras av Gamble & Huff. Det är lite som att spela poker och plötsligt sitta med fem ess på handen. Det är helt enkelt för bra för att vara sant och definitivt läge att gå all in.

Losing your rhythm and all your track of time The more I think about it, I think you're 'bout to lose your mind Some people call it jinx, some say, "It ain't my day" But if you wanna know the truth about it I'll tell you what's pullin' you way down

Dagens låt blir också våldsamt bra. Det är inte bara ett stycke dansant disco av yppersta klass det är också ett stycke samtidskritik. I vågorna efter Watergate är det ett inlägg i debatten. En ilsken näve i luften och en känga mot ett Washington som sviker de svaga och behövande.

I saw the President of the United States The man said he was gonna give it up He's given these high hopes But he still turned around And left all us poor folks behind

Bad luck ligger under elva veckor etta på den amerikanska danslistan. Detta har bara en annan låt lyckats matcha genom historien nämligen Thriller med Michael Jackson. Det är stort!!!

Låten är om man analyserar den full av godbitar. Pianot är helt enkelt det som varenda houselåt från sent 1980-tal och framåt kopierar. Basen är ett stycke underbart basspel. Det är så varierat att om man lyssnar från början till slut så har man minst lyssnat på fem olika baskomp. Hur tänkte de där? Så får man väl inte göra? Men det funkar. Där gömmer sig en xylofon i smeten. Den bara finns där och det känns helt naturligt. Där är klassisk gospel. Det är call and response och ja de får till och med Jesus på slutet. I en discolåt. Sedan är där blåset. Så tight. Så energiskt. Stråkarna är så där grymt sköna som de bara kunde vara 1975. De är feta och distinkta på samma gång.

Det här är en låt som förtjänar att lyssnas på och lyssnas på om och om igen. Det här är disco av yppersta klass. Det blir inte bättre än så här. Så. Klart Nu dansar vi! Det är #Discofredag


Inga kommentarer: