Stomp

By A&M Records - Billboard, page 38, 4 December 1976, Public Domain

Första gången jag la den här singeln på skivspelaren så fylldes jag av intensiv lycka. Jag minns att jag höjde volymen och dansade runt i pojkrummet vildsint skanderande "Everybody take it to the top We're gonna stomp all night In the neighborhood Don't it feel alright? We're gonna stomp all night Wanna party 'til the morning light".  Som jag minns det så gillade även grannarna låten så mycket att de bankade takten i väggarna.

Det är något med de där falsettkörerna och handklappen som bara är så där intensivt smittande. Att det här var musik av högsta klass gick ju inte att ta miste på. Vad jag inte visste var att detta var musiker som jag redan lyssnat mycket på. Det två bröderna George ("Lightnin' Licks") och Louis E. Johnson ("Thunder Thumbs") är två gudabenådade musiker och sångare som så fort de var färdiga med skolan stack ut på turné med storheter som Bobby Womack och Supremes. George spelar gitarr och sjunger medan Louis spelar bas och sjunger. Ja jag vet att ni genast tänker på Chic och legenderna Bernhard Edwards och Nile Rodgers. Men nej det leder er fel denna gång. Även om de har gitarr och basist-sättningen gemensamt så är det inte dessa giganter som bröderna hänger med. Nej det är den enda producent som är bättre än Chic vi pratar om. Quincy Jones!

The set is hot 
There's people wall to wall 
Old ones, young things 
Short ones standing tall

Deras vägar korsas i mitten av 1970-talet och bröderna medverkar på Quincys album Mellow madness. De skrev fyra av låtarna och spelade på ännu fler. De följer sedan med Quincy på turné och han producerar deras första album "Look Out for Number 1". Men HALLÅ Quincy Jones producerar deras debutalbum!!! Helt galet ju.

Jag nämnde tidigare att detta var musiker som man har lyssnat mycket på. Ett ord! Thriller! Jodå det är så att Thunder Thumbs spelar bas på flera låtar på albumet Thriller. Han håller takten i låtar som Wanna be startin something, The Girl is mine, Billie Jean (! EPIC) och P.Y.T. (Pretty Young Thing) där han även bidrar med handklapp.

Där någonstans ger man liksom upp och kapitulerar inför det faktum att detta är musiker som är gudabenådade och så fantastiska att man tappar andan.

Det förklarar ju att Stomp blev så bra. Sköna gitarrer. Inovativt basspel och galet sköna stråkar. Grymt tighta trumpeter. Ovanpå detta strösslar vi med ett överdåd av glädje. Ja med detta i lurarna dansar vi ut i långfredagen med ett gigantiskt leende på läpparna.

Och du! Missa inte basistens solo. Wow!

Glad #discopåsk på er!