fredag 13 november 2015

Working day and night

Attribution Some rights reserved by Canadian Film Centre

Quincy Jones är ett av våra största musikaliska genier. Med en musikalisk resa som börjar i Jazzen kröner han sin gärning med att mejsla fram kanske 1900-talets största stjärna. Michael Jackson.

Men det börjar i Seattle. Quincy träffar Ray Charles som ung tonåring och de blir vänner. Quincy som vill lära sig allt om musik suger i sig allt vad den några år äldre Ray har att lära ut. Musiken är Jazz och legenderna säger att de redan som unga snackade sig in på klubbar där de egentligen inte alls hade åldern inne att vara. De båda är gudabegåvade musiker, arrangörer och kompositörer. Deras vänskap håller i sig än till denna dag och låter inte det faktum att Ray Charles dog 2004 stå i vägen för ett fortsatt musikaliskt utbyte.
Quincy gör sig en karriär som trumpetare i Lionel Hamptons orkester. Men han visar sig vara en talang när det gällde arrangemang och går vidare för att jobba med Sarah Vaughan, Dinah Washington, Count Basie, Duke Ellington och Gene Krupa. Ja faktiskt alla de andra stora jazzlegenderna också. Han var helt enkelt bäst och jobbade med de allra bästa.

Quincys storhet låter sig inte begränsas till musiken. Han lärde sig även musikindustrin. Vilket han upptäckte var en helt annan sak. Han gjorde karriär som skivbolagsmänniska och klättrade ända upp till en vice VD post på Mercury records. Redan 1964! En prestation i sig själv i ett hårt segregerat USA.

Det är när han under 70-talet arbetar med filmmusik som han gör sitt första samarbete med Michael Jackson. "The Wiz" var en Motown producerad musikalfilm baserad på trolkarlen från OZ. Michael frågade Quincy om han kunde tipsa honom om bra producenter till hans nya skiva och det slutade med att det blev Quincy som producerade.

Off the Wall. Thriller. BAD.

Musik som förändrade världen. Fullständigt!
Smart. Snyggt. Stilfullt. Så rasande intelligent och välproducerat att futtigheter som hudfärg plötsligt inte längre hade bäring. MTV fick ge sig och var helt enkelt tvungna att spela låtarna. Plötsligt hade musikvärlden och den övriga världen vaknat.

You say that workin' is what a man's supposed to do 
But I say it ain't right if I can't give sweet love to you (well, ah)


Working day and night är smart disco men med en jazzig känsla. Bossanova instrumenten i rytmsektionen. Pianot som liksom kör en "call and response" med discogitarren. Blåset är så tight att man bara dör. Ovanpå detta en gudabenådad sångare med ett unikt uttryck. De klassiska skriken och stönen som är Michael Jacksons signum.

Man blir på så gott humör att man skulle kunna dansa sig sönder och samman.

Tänk att få ha levt i samma tid som dessa giganter. Det är en ära och en välsignelse.








Inga kommentarer: